Vi måste älska de små

Posted on

”Jag vill inte vara hård och kall. Jag vill vara mjuk och full av kärlek.” Precis så sade en gammal bekant till mig för många år sedan. Han kunde bli anklagad för allt möjligt och det var helt okej, berättade han, men den anklagelsen gjorde ont. Jag funderade över det och kunde inte förstå hur just den anklagelsen kunde sticka ut som värre än alla andra. Jag är äldre nu, och jag tror jag börjar förstå.

Om en sådan anklagelse smärtar så finns det en annan frekvent återkommande anklagelse som inte berör mig det minsta. Man skriver om mig och till mig att eftersom jag är kristen och tror på Gud och läser Bibeln så har jag inte gått logikens fördomsfria väg för att nå mina slutsatser. Jag har bara famlat runt i blindo och trott på allt som sagts i en kyrka och allt jag läst i en gammal bok. Alla som känner mig ser det komiska i att beskylla mig för att inte tänka. Att tänka, fundera, filosofera är nämligen allt jag gör om dagarna. Minns ni hur man som barn ibland visade handflatan och sa ”spegelbild” när man blev beskylld för något? Anklagelsen, menade man, skulle då vända tillbaka till sin källa och den som ”sa det” kunde ”va det”. Så låt mig visa handflatan en liten stund, när jag nu ställer några enkla frågor till vem som helst som känner sig träffad.

Hur mycket har du tänkt på vad en abort egentligen är? Alltså, hur många timmar av kvalitativt tänkande har du lagt ner på det? Har du gått logikens fördomsfria väg för att nå dina slutsatser, eller har du bara adopterat ett samhälles gängse åsikter? Hur mycket har du tänkt på hur många slag i minuten det där lilla hjärtat bultar? Har du följt en graviditetskalender och sett hur barnet utvecklas och växer fram tills att det når vecka 18? Jag skulle gärna vilja veta det. Har du, under alla dina timmars funderande, lyckats hitta den vetenskapliga förklaringen på när en människa blir en människa? Och har du någon gång suttit och räknat på hur många slag ett fosters hjärta hunnit slå innan det tvingades sluta?

Låt mig också fråga dig detta: Har du gått logikens fördomsfria väg för att nå slutsatsen att vi har slumpen att tacka för vår existens, eller har du bara adopterat ett samhället gängse åsikter? Jag undrar hur mycket du egentligen har funderat över det här, hur många eftergymnasiala boksidor du läst för att verkligen sätta dig in i ämnet. Och jag undrar hur många gånger du har funderat över varför det djupt inom dig så tydligt känns som att du är mer unik, mer värdefull, än den där björken som växer utanför ditt fönster. Har du någon gång tänkt på att i slumpens värld är den kärlek du känner till dina barn eller till din partner varken bättre eller sämre än det hat som Hitler demonstrerade i vår världsdels mörkaste stund?

Jag anklagas ibland för att inte tänka själv, men tro mig när jag säger att om man vill komma åt mig så är det fel väg att gå. Om man vill komma åt mig ska man snarare anklaga mig för att vara hård och kall, för precis som för min gamle bekante så gör en sådan antydan ont. Jag vill inte vara hård och kall. Jag vill vara mjuk och full av kärlek. Men jag kan inte stryka samhället medhårs när jag vet att ett fosters hjärta har pumpat över tio miljoner gånger redan när det når den tolfte graviditetsveckan. Tjugo miljoner i vecka arton, och inte en människa har kunnat berätta för mig varför tjugo miljoner hjärtslag inte duger som livstecken.

Kanske har ingen tänkt på det tillräckligt. Kanske har man varit för upptagen med att anklaga mig för att inte tänka, för att inte fundera, för att bara ställa mig där andra bett mig stå. Kanske har man varit för upptagen med att kalla mig hård och kall. Jag vill vara mjuk och full av kärlek, men jag kan inte bara älska de stora, jag måste – jag bara måste – också älska de små.

Jens Charlieson

Vad tycker du?