Varde ljus.

Posted on

Jag har så svårt att föreställa mig det. Sätter man på sig bältet eller känns det oviktigt när motivet är så svart? Blundar man för att slippa se de kroppar som snart är lik, eller vill man se? Vill man känna dunsarna, lyssnar man efter de skrik man orsakar? Jag förstår det inte. Sen sitter man alltså på Arlanda Express i flykt från polisen. Pulsen lägger sig. Kommer ångern då? Kommer skammen? Hör man skriken på nytt? Kommer den där tyngden över bröstet som alla vi andra känner om vi bara råkar säga ett ord som landade fel? Eller är det bara… tomt?

Jag tror nog det. Jag tror det är tomt. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet.” Kanske är det sådan tomhet som ekar i mannens bröst. Kanske är det ett sådant mörker som svävade över hans djupa vakuum. Det måste vara så, annars kan jag inte förstå det.

Jag försökte ta mig hem från kontoret i Solna, men all kommunikation låg nere. Utanför kontorsfönstret vandrade människor i stora flockar, alla åt samma håll. En cyklist försökte ta sig fram i trängseln men blev knuffad av en man ett par meter framför mig. Knuffen var uppenbart avsiktlig och båda skrek elaka ord åt varandra och det var så tydligt att elakheten bubblade fram ur rädslan. Orden dechiffrerades av alla runt omkring.

Vi var alla nakna igår. Mannen som knuffade cyklisten för att han var en sekunds hinder på hans väg till säkerhet stod naken intill Solnavägen och skrek ut att tragedin berörde honom på djupet. Det var vad han egentligen skrek. Cyklisten skrek tillbaka att detta är så-djupt-i-hjärtat-och-ut-i-fingerspetsarna-förnedrande-och-sårande-och-kränkande-och-alldeles-alldeles… meningslöst. Vi var nakna tillsammans där på gatan, och vi frös.

Jag frös också när jag på kvällen kom hem och insåg att mina fina vänner som har flytt från krig och hittat räddning i Sveriges stora famn ännu en gång kommer få misstänksamma blickar riktade mot sig. Mina vänner som vänder sig mot Mecka fem gånger om dagen kommer få läsa saker i tidningar, de kommer se ord på Facebook, och jag önskar så att de skulle slippa. Redan nu, dagen efter dådet, har orden börjat synas. ”Jag är inte rasist, men nu får det väl ändå räcka”, och ”Vad var det jag sa?” och för varje ord av generaliserad misstänksamhet sugs tomheten lite närmare. Och mörker svävar över djupet.

Jag kommer aldrig kunna förstå det mörker som nästlat sig in i gärningsmannens inre och så djupt begravt all form av ryggrad och medmänsklighet. Men när det hände så skrämdes vi andra ut ur våra vanliga roller, och det var en vacker syn. När våra fasader fallit bort som fnöske var hemmen vidöppna för alla som behövde hjälp. Vi kan väl fortsätta med det, lite till? Vi kan väl låta resan tillbaka in i våra skal få ta sin tid, den här gången?

Eftertanke präglar oss alla nu. En del tackar Gud för att de lever, andra undrar varför de fyra offren inte gör det. Den fria viljan som placerade mannen bakom lastbilens ratt borde begränsas, sägs det. Där måste gränsen för den fria viljan gå. Där borde Gud satt stopp. Ironiskt nog är det just begränsning av människors fria vilja som terrorister och diktatorer försöker uppnå.

I begynnelsen var hjärtat öde och tomt, och mörker var över djupet. Ja, mörker är över Sverige idag. Mörker är över de hjärtan som gråter och sliter sitt hår och inte för sin värld kan förstå hur de ska kunna leva med bara minnet av de avlidna. Mörker är över våra hjärtan, när vi förtvivlat undrar hur detta kunde gå till i vårt älskade Stockholm.

Men varde ljus. Varde ljus.

One thought on “Varde ljus.

  1. Meget smuk og dybfølt reflektion omkring den ulykkelige begivenhed i Stockholm.
    Og det ville være dejligt, hvis det drejer sig om en enkelt persons sindssyge handling.
    Desværre er det sådan, at nogle muslimer modtager undervisning i, hvordan de bedst kan dræbe kristne og jøder, og én af de beskrevne drabsmetoder er at pløje ind i store menneskemængder.

Vad tycker du?