Valresultatet och män som tvivlar på sitt budskap

Posted on

Jag hörde nyss Jimmie Åkesson inleda sitt segertal med ordet Sverigevänner. Samtidigt ser jag vänsterpartister räcka fingret åt honom och ropa slagord om att rasisterna ska bort från våra gator. Jag vet inte vad jag ska bli mest rädd för. Sverigedemokrater som använder en retorik som hördes skanderas på gatorna i Tyskland för sjuttio år sedan, mot Vänsterpartister som tror att höjda långfingrar kan knäppa främlingsfientligheten på näsan.

Så är det naturligtvis inte. Man kan kasta stenar mot rasister men man kommer aldrig att träffa rasismen. Stenarna träffar människan, människan får ont, blir arg och besviken och kastar tillbaka. Freden dem emellan försvinner bort i dimman och volymen och skriken blir allt högre för varje sten som kastas. Jag kan inte för min värld förstå hur man som vänsterpartist kan tro att någonting alls blir bättre av att man räcker sina meningsmotståndare fingret.

Tretton procent av Sveriges befolkning ser dagens resultat som något positivt. Åttiosju procent darrar. Undrar hur det ska gå. Undrar vilka partiers valmanifest man ska läsa för att få veta hur de kommande fyra åren ska se ut. Undrar vilka alla dessa tretton procent är, och hur det kunde gå så snett. För snett är det.

Det är också snett att rödfärgade vuxna män och kvinnor inleder fyra nya år av riksdagsarbete med att skrika slagord och peka finger, som om de inte förstår att höjda volymer inte förändrar en enda människa från insidan. Det är anmärkningsvärt att de inte tycks förstå att stenar som kastas sårar människor, att sårade människor sårar tillbaka, att klyftorna ökar. Inte minskar.

Man måste lita på sitt eget budskap. Man måste tro att det man själv predikar är bättre än allt det där andra som predikas. Tror man inte det så måste man åka på korståg för att utbreda sin religion. Tror man inte på det så måste man halshugga journalister från västvärlden inför en mobilkamera. Man måste sjunka ner i åldrarna till tiden då man inte kunde föra sakliga argument och allt man då har kvar är höga läten och uppsträckta långfingrar. Om man verkligen tror att det budskap man själv predikar är bättre än det de andra predikar så är man inte rädd för deras demonstrationer. Det är när man inte vågar lita på det man själv har att säga som man fruktar motståndarnas megafoner.

Jag är stolt över min kyrka som bara några dagar efter att SD fått tretton procent i riksdagsvalet klipper bandet till SOS Refugee Care. Flyktingar som strömmar in i vårt land omfamnas och välkomnas in i varma lokaler där de får enkel språkundervisning, god kvällsmat, långa samtal och väldigt varma kramar. Det är en annan sida av dagens valresultat. Ja, de där tretton procenten finns. Men också de åttiosju procenten finns och deras budskap är bättre. I SOS Refugee Care predikar vi ett varmare budskap som gör att jag inte kommer behöva räcka ett enda finger.

Jag behöver inte kasta en enda sten, behöver inte falla tillbaka till gamla tonårsmetoder och ropa ut slagord och ”jamendudå” i målbrottsröst, behöver inte kasta ut en enda rasist från mina gator. Budskapet blir ändå tydligt som kristall; våra armar är öppna för den som behöver dem.

Det är ett läskigt valresultat vi somnar till i kväll. Så när vi vaknar i morgon, låt oss hälsa på en främling till. En till som ser ensam ut, en till som inte är blond och blåögd. Låt oss ge en extra slant till tiggaren utanför Seven Eleven, låt oss prata med grannarna som heter Hussein och Hui, låt oss se i ögon, le sådär länge, klappa på axeln, bjuda till middag.

Så knäpper vi främlingsfientligheten på näsan. Vi gör det utan korståg, utan stenar, utan räckta långfingrar. Vi tror att medmänsklighet och den där gammalmodiga kärleken räcker. Det budskapet är bättre. Våga tro det.

Jens Charlieson

Vad tycker du?