Vad kan jag säga om Jesus?

Posted on

Jesus.
Vad ska man säga om honom som inte redan sagts? Alla vet att han föddes bredvid en gödselhög, in i en familj som redan dömts ut av samhället eftersom han föddes innan mamma och pappa gift sig, hade en snickare som pappa, blev en man som berättade om himmelriket och som fick en drös lärjungar vid sin sida, botade sjuka, väckte upp döda, mättade skaror av hungriga åhörare, förvandlade vatten till vin, utgav sig för att vara Guds son, förutsåg sin egen död, gick frivilligt in i den fälla som hans gode vän Judas gillrat, blev oskyldigt dömd, torterades till döds tillsammans med mördare och tjuvar, tog ett sista andetag, insåg att han var klar och andades ut. Begravdes. Överraskade alla genom att göra precis det han hela tiden sagt att han skulle göra. Tog ett första andetag, insåg att det var då det hela började och andades ut. På sina lärjungar. Lärjungarna tog ett djupt andetag och började berätta om himmelriket, fick egna lärjungar vid sina sidor, botade sjuka, väckte upp döda, påminde folk om att Gud tagit allas fel och brister med sig i graven. Och så har det fortsatt genom de senaste två tusen åren, och här sitter jag vid min dator och känner fortfarande vindpusten från det där första andetaget som togs just efter att allt blivit nytt.

Men allt det där visste ni ju redan. Allt det där har ni hört på religionsundervisningen och på kyrkans barntimmar och på söndagsskolan. Så vad ska jag säga om honom som inte redan sagts?

Ingenting. Inte ett ord. För just det där som ni redan hört så många gånger, just det där som ni ju redan visste – just det är det enda jag vill säga om honom. Visst, jag skulle kunna lägga ut orden mycket mer. Jag skulle kunna förklara vidare hur han måste ha känt sig, hur han måste ha mått, vad människor måste ha tänkt och allt annat som kan ge en dramaturgisk kick. Men det är ändå just den Jesus som jag tror på. Den Jesus som vägrade vänta på att människan skulle kunna komma till honom och därför bestämde sig för att istället komma till människan. Den Jesus som kunde valt att födas i ett palats, men som valde ett stinkande stall med bräkande får vid sin sida. Den Jesus som kunde befriats från törnekronan, spikarna och piskrappen men som valde att ta det där sista andetaget efter långa timmar på ett kors för att hela världen skulle kunna känna av vindpusten från det där första andetaget av frisk luft. Han stod där med graven i ryggen och såg en helt ny värld där ingen skulle behöva vara sjuk längre. Där ingen skulle behöva lida längre. Där ingen skulle behöva lida av depression eller ångest, där ingen skulle behöva gråta över sina obetalda räkningar, där alla – utan minsta offergåva, utan minsta lilla religiösa ritual – skulle kunna springa rakt in i en evighet med honom. Jag medger att det är lite av en gissning, men jag är övertygad om att det är vad Jesus såg när han tog det första andetaget.

Men först måste han få tag på Petrus.

Precis som alla människor på jorden så hade Petrus misslyckats. Och precis som alla människor på jorden så trodde Petrus att han var den enda. Så han tog fram den bästa spaden han kunde hitta och började gräva ner sig själv i sin skam. I tre år hade han varit med Jesus och ändå hade han inte förstått att skam över sina fel och brister, skam över sina misslyckanden och tillkortakommanden, inte var ett av Guds många verktyg. I tre år hade han varit med Jesus och ändå hade han inte förstått att Gud inte alls har många verktyg, utan bara ett. Gång på gång hade han hört Jesus berätta liknelser om Guds nåd och det lät ju så bra när han såg det på avstånd. Men när han nu plötsligt befann sig mitt i berättelsen så blev allt suddigt. Förvirrat. Skamfyllt.

Det sköna med Jesus är att han aldrig blir så förnärmad av våra kalla blickar att han vänder på klacken och går. Han bara fortsätter knacka och knacka och knacka tills vi öppnar dörren. Det är det enda vi behöver göra. Och när vi öppnar så ser vi inte en spade av skam – då har vi öppnat helt fel dörr – utan två utsträckta söndertrasade händer. Det var så Jesus fick tag på Petrus. Han nämnde inte ett ord om igår. Det enda Jesus ville veta var ifall Petrus älskade honom. Petrus älskade Jesus och när han blev påmind om det, och när han såg att Jesus inte hjälpte honom att gräva utan istället räckte ut sina två söndertrasade händer så kunde han för första gången känna vindpusten från det andetag som fortfarande blåser som en stormvind över världen och gör allting nytt. Och på en sekund försvann all skam, alla känslor av att han misslyckats, av att han inte dög, av att han inte var fin nog.

För självklart var han inte fin nog. Självklart dög han inte. Självklart hade han misslyckats. Det enda jag kan säga om Jesus, som du kanske inte redan kände till, är att han inte bryr sig det minsta. Inget kunde nämligen vara mer självklart än att vi inte räcker till. Det finns ingen som duger. Det finns ingen som är fin nog, bra nog, ren nog, perfekt nog, helig nog. Det finns bara ofullständiga, skrynkliga och nertyngda människor som försöker så gott de kan. Därför ägnar Jesus sin fulla uppmärksamhet åt att försöka få komma oss tillräckligt nära för att fråga just det som han frågade Petrus: Älskar du mig?

Och just där ligger den svindlande tanken som knappt går att tänka. Gud är så oändlig att han balanserar hela universum mellan sina fingrar, han har format varje berg och varje atom på varje planet i varje galax – men det enda han bryr sig om, det enda som betyder något för honom, det enda han vill veta är att jag älskar honom.

Svindlande, var ordet.

Jens Charlieson

3 thoughts on “Vad kan jag säga om Jesus?

Vad tycker du?