Jag är på samma sida som ni. Det kanske inte verkar så, men precis så är det.
Jag började tänka på det här igår kväll när jag avrundade tisdagen med ett avsnitt av True Detective i soffan. Barnen hade sovit sedan länge, Kristin hade gått och lagt sig, jag hade suttit och jobbat vid datorn en stund, ögonlocken blev tunga men jag ville ändå hinna vara lite ledig innan jag slocknade. Gårdagens avsnitt utspelade sig delvis i vad som skulle kunna kallas frikyrkomiljö. En pastor predikade så svetten dröp och ett hav av stereotypt klädda kvinnor och män lyfte händerna och ropade halleluja och det blev sådär uppenbart att manusförfattaren och regissören hämtat sin inspiration till dessa scener från andra filmer med oinsatta regissörer.
En del människor är till det yttre känslokalla till allt som har med religion att göra. En del har tidigare fascinerats av fenomenet, kanske också trott på en Gud eller flera gudar, men nu ligger det som en grå medeltid i deras historia. En del engageras känslomässigt av det, men har på ett intellektuellt plan genomskådat det för vad det är – deras känslor dras mot det, men de förstår att det bara är deras känslor som talar och att det inte finns någon verklighet bakom det hela. Och så finns det givetvis de som helt enkelt inte har ägnat det särskilt mycket uppmärksamhet; deras uppväxt har inte berört ämnet särskilt mycket och de kunde inte bry sig mycket mindre om dessa angelägenheter.
Ändå är det så att alla människor, även de mest religionkritiska, även de mest gudsförnekande, även de mest ateistiska, vänder sig till en okänd gud när olycka och sjukdom och död och våld och ondska i dess mest ekande form sköljer över dem som en ihålig våg av becksvart vatten. Även de mest framgångsrika har kvällar då de promenerar hem från en fest där en flaska för mycket öppnades och några ord för många, och många ord för fula, rann över deras läppar, och de ser upp emot det svarta himlahavet och ber en gud de inte känner att ta hand om deras skit.
Jag är på samma sida som ni, kommer ni ihåg att jag skrev det? Jag menar bara att religion, som känns så meningslöst för dig, känns precis lika meningslöst för mig. Det kanske inte verkar så, men precis så är det. När jag ser scenerna ur True Detective eller vilken annan Hollywoodproduktion som helst som försöker skildra den där djupa längtan som kokar på vår insida, som får oss att vända oss till Gud när den där svarta vågen kommer eller när festen förvandlat oss till en svart våg som sköljde över våra vänners liv, så skakar jag på huvudet och kan inte stämma in i publikens hallelujarop förrän scenen äntligen är över så jag slipper se på eländet.
Jag tror inte på kristendomen, jag tror på Jesus. Skillnaden är milsvid, tro mig. Han är den Gud som initierade världen med en stor smäll, som designade det mänskliga släktet till att ha en hjärna att tänka med, en själ att känna med, en kropp för att kunna fungera här på jorden och en ande för att kunna umgås med Gud. Sen sköljde den där vågen in, vi bjöd in det där svarta vattnet i våra liv, det verkade ju spännande och läskigt, vi kunde ju oftast kontrollera det, det fungerade fint fram tills vi öppnade en flaska för mycket på den där festen och allt det där svarta i oss sprutade som en fontän ur vår mun och allt vårt elände och vår inneboende falskhet blev synligt för en kväll och det där svarta vattnet dränkte anden som ville umgås med Gud.
Vår magsäck är designad för att ropa efter mat och anden i oss är designad att ropa efter Gud. Det är därför vi alla ber till Gud ibland, hur ateistiska vi än anser oss vara. Det är därför vi undrar varför vi lever och är till. Det är därför vi är så medvetna om vår egen ålder, vår egen dödlighet. Det är därför vi ropar efter bekräftelse och framgång, det är därför vi är så vansinnigt törstiga efter likes på Instagram, det är därför vi så gärna vill få skaka hand med viktiga människor. Vi vill fylla magen som ropar men vi hittar ingen mat. Och så försöker Hollywood med sina hjärnor beskriva människor som tror sig hittat maten men det blir bara så fel och konstigt, för de gör allting så förtvivlat komplicerat. Gud är inte svår. Han förordar inte speciella kläder eller veckodagar eller offer för att få kontakt. Det är religioner som sysslar med sådant.
Religion är människor som försöker nå Gud. Jesus fattade att det aldrig kommer att fungera, att hur svettig predikanten än är och hur extatiskt publiken än ropar halleluja så kommer de aldrig att nå fram till honom. Det där svarta vattnet som vi alla har insupit kommer för alltid att blockera vägen, tänkte han, förstod han, visste han, så han bestämde sig för att om inte människan kan komma till honom så skulle han komma till människan. Därför föddes han på jorden och avslutade sedan sitt liv med en spik i varje hand. Och där insöp han hela världens svarta vatten, hela världens ondska och sjukdom och död och elände tills varje liten vit lögn och varje hårt ord som uttalats på en fest där en flaska för mycket öppnats, fanns djupt inne i hans bröst. Och där dog han. Och där dog det svarta vatten som dränkt vår ande i alla dessa år. Han uppstod och ser nu sju miljarder människors inre vara vidöppna för en relation med honom. Han ser det, han ser hur öppet det är, han ser hur enkelt det är, han ser att det inte krävs fina kostymer och hallelujarop, att det inte krävs långa böner och ett stillsamt leverne, att inga ord i världen kan beskriva hans längtan efter dem.
Precis så är det. Inga ord i världen kan beskriva hans längtan efter dig.
Jens Charlieson