Arkiv

Jag skulle springa fram och ge alla jag mötte en kram, om stolthet inte fanns. Jag skulle säga förlåt innan jag ens hunnit blinka efter mina ogenomtänkta ord. Jag skulle resa mig ur mitt hörn där jag sitter och surar, sträcka armarna åt var sitt håll och bekänna all min idioti. Jag skulle skratta mer, njuta mer, le mer, hoppas mer, tro mer, älska mer, leka mer och känna mer. Jag skulle vara genomskinlig och öppen, rak och ärlig, känslosam och stark. Jag skulle vara den man jag vet att jag borde vara, om stolthet inte fanns.

Sverige skulle ödmjukt erkänna sig besegrat av det stora mysterium som är livet. Universum. Vi skulle se alla molekyler vi älskat att studera, alla atomer vi äntligen lyckats dela, alla stjärnor vi vet så lite om, smälta samman och forma det bultande hjärta vars kärlek fick allt att existera. Vi skulle se vår litenhet på en stor jord. Vi skulle sluta jaga de spöken som kallas självförverkligande, status och respekt. Vi skulle sluta mäta framgång i pengar, om stolthet inte fanns.

Människors liv skulle vara vår enda valuta. Vi skulle förstå att pressvecken på vår kostym inte gör oss till finare människor, och att skrynklorna på de hemlösas t-shirts inte gör dem fulare. Vi skulle tömma våra fickor inför varje behov vi såg. Vi skulle se hur nära besläktade vi är till de hemlösa, till alkisarna, till de fattiga, till gängmedlemmarna, till kåkfararna, till de tandlösa och till dem som stinker. Vi skulle se att det kunde varit vi, och vi skulle ge allt vi hade för att hjälpa en. Vi skulle se vilka unkna skitstövlar vi alla är – om stolthet inte fanns.

Stoltheten piskade sönder en stark ung kropp. Den spottade, hånade, hatade. Den spikade upp ödmjukheten på ett kors för att visa världen vem det var som bestämde. Stoltheten vinner alltid slagsmålen. Stoltheten vinner alltid diskussionerna. Sedan står han där och applåderar åt vinnaren, åt sig själv, medan ödmjukheten går hem utan minsta pokal. Han har sina blåmärken. Han har sina ärr. Och medan han skamset vandrar därifrån bär han små bitar av människors hjärtan i sin hand. För han vet att det var han som vann. Han hör två ensamma händer som fortsätter att applådera åt sin egen förträfflighet. Så vet han att han vann.

Stoltheten slår sönder våra försök att öppna vår mun och säga förlåt. Den spikar fast våra fötter till marken i ett hörn där vi stannar och surar. Surar, och går igenom de välslipade argumenten vi just skrikit ut. Tänker att vi vann diskussionen. Applåderar åt oss själva i vår sorg och våra tårar, och ser ödmjukheten gå iväg med en liten bit av vårt hjärta i sin hand.

Jag hade ropat ut efter ödmjukheten och bett honom komma tillbaka, om stolthet inte fanns. Jag skulle sett upp mot korset där allt som var vackert satt fast. Jag skulle stannat kvar där under och hoppats att en droppe ödmjukt blod skulle landa på mig, att stolthetens klor skulle ryckas ur mitt kött och begravas långt under havsytan. Jag hade ropat ut min egen idioti i ett förlossande skri, om stolthet inte fanns.

Jag skulle ropa på ödmjukheten och se stoltheten lämnas kvar där bakom. Den skulle vara historia för mig, mitt livs medeltid. Den skulle bli mindre och mindre för varje steg som jag tog för att snart försvinna bortom horisonten. Sen skulle jag höra några lugnande ord i mitt öra, en liten uppmuntran när jag behövde det som mest. “Vad ödmjuk du har blivit på sistone. Bra jobbat.”

Då skulle mina två ensamma händer så smått börja applådera åt min egen ödmjukhet, jag skulle njuta av mitt nya, ödmjuka jag. Jag skulle se vilken sund man jag blivit, bättre än både han och han. Jag skulle försäkra mig om att pressvecken var raka och fina, sen skulle jag slå mig för bröstet och fortsätta leva mitt liv som om stolthet inte fanns.

Jens Charlieson

Det var en gång ett litet kungarike med några slott, några prinsessor och ganska många vanliga medborgare. Kungariket var lite märkligt på det viset att människorna som bodde där inte trodde att det fanns någon Gud. Begreppet Gud kändes antikt, men själva konceptet var vid god vigör någonstans under den mest omedelbara ytan.

Eftersom det inte fanns någon Gud i riket fick den stackars teknologin ta hans plats. Om den där Guden som inte fanns hade funnits så hade han varit omnipotent och kunde så göra precis vad han ville. Men Guden, om han nu ändå hade funnits, skulle begränsa sin omnipotens efter sin moral. Detta skulle i praktiken innebära att även om han skulle kunna ljuga så skulle hans moral sätta stopp för det och sanningen skulle istället komma över hans läppar. Det fungerar nämligen så att för en god Gud trumfar alltid moralen över makten. Medborgarna i detta märkliga kungarike var väl medvetna om allt detta, för söndagsskola eller konfirmation eller liknande hade de flesta genomgått.

När landet så sakteligen gjort sig av med Gud så hade alltså teknologin fått ta över hans plats. En gud ska minsann vara omnipotent, tänkte folket, och satte igång sina mycket idoga försök att allsmäktiggöra tekniken. Försöken hade de bästa av avsikter och blev snabbt till allmän nytta för folket. Allt gick snabbt och smidigt. Mindre arbete gav mer resultat. Illa fungerande kroppar kunde repareras och, om allt gick vägen, snabbt bli lika starka och friska som det var tänkt. Det lilla kungariket njöt av livet tillsammans med sin nya gud.

På nära håll verkade teknologin vara en alldeles utomordentlig gud som tjänade sitt land väl, men på avstånd såg situationen annorlunda ut. För det var ju alldeles uppenbart att hur fantastisk och storslagen teknologin än var så förblev den i total avsaknad av moral. Den hade alltså makten men inte moralen. Den sattes i rörelse och märkte inte hur den gick fram och tillbaka över gränsen mellan rätt och fel.

Medborgarna i detta lilla pittoreska rike hade givetvis moralen inom sig, och eftersom människorna kontrollerade teknologin så torde allt vara väl. Nej, tyvärr var situationen inte riktigt så enkel för detta lilla kungarike. Låt mig förklara. Förr i tiden, då när människorna trodde att Gud fanns, så trodde man också att djävulen fanns. Han var liksom Guds motsats på alla plan. När man nu inte längre trodde på Gud så trodde man ju inte heller på djävulen, men något måste man ju vara rädd för. Något måste man ju frukta. Något måste finnas som riktigt kan sätta skräck i folket, och framför allt dess ledare.

Så vad var det som detta lilla kungarike fruktade? Vad var det som man måste fly ifrån? Jo, folkets nya djävul skapades på ett alldeles logiskt sätt. Djävulen var motsatsen till Gud, så vad var teknologins och det modernas motsats? Det var allt som var uråldrigt och omodernt. Det som man hade lämnat där bakom sig, det som var gammeldags. Det var folkets nya djävul som man skulle fly med alla medel. Det skrämde vettet ur folk att hålla fast vid det gamla. Det skrämde vettet ur folk att inte med vidöppna armar omfamna allt som var nytt, allt som inte funnits innan. Bara tanken på att vara omodern gav folket rysningar.

Som en slingrande djävul viskades frågor i folkets öron, dag ut och dag in. “Vad ska de andra folken tänka om er om ni inte tar nästa steg nu? Vad ska dina grannar tro om du inte följer med i strömmen av allt detta moderna? Vad ska dina kollegor tycka om dig om de ser dig som gammeldags och konservativ? Lyssna! Man kan riktigt höra hur de andra folken suckar och skakar på sina huvud i avsky när de tänker på er, om ni någonsin skulle få för er att låta den där gamla moralen komma i vägen för teknologin.”

Därför är det lilla kungariket på god väg att inte längre stoppa tekniken från att förvägra ett barn sin pappa. Därför är det lilla kungariket på väg att sätta vuxnas behov över barns behov genom att inseminera ensamstående kvinnor. Därför är det lilla kungariket på väg att låtsas att de inte ser det självklara i att ett barn mår bäst av att ha både en mamma och en pappa. De är på väg att låtsas inte de inte ser att två är bättre än en. Evolutionen eller Gud säger att ett barn behöver en mamma och en pappa. Ibland är omständigheterna inte så lyckliga. Då gör den ensamma mamman eller den ensamma pappan ett heroiskt jobb med att få ihop det ändå, och de är värda hela rikets applåder och hjälp. Men ingen lycklig historia har utspelat sig bakom en sådan situation.

I kungariket skriks det ut på barrikaderna att pappan behövs, att han måste ta sitt ansvar, att han måste vara föräldraledig lika många dagar som mamman, att pappan är viktig för barnet. Och det låter nästan som att de säger så med barnets bästa i tankarna. Det låter nästan som att det som skriks ut på barrikaderna skriks ut med barnets bästa i tankarna. För barnens skull. Men nu visar det sig handla om något helt annat. Antingen menar man att pappan är viktig för mammans skull – och då är barnen inte ens med i ekvationen – eller så menar man att pappan absolut är viktig för barnen, om inte mamman vill vara utan honom. Då plötsligt betyder han ingenting. För barnen.

Det är ett märkligt litet kungarike vi lever i. Moralen och makten har bytt plats. Om något går att göra, så ska det göras. Makten flyttar sakta moralen bortåt och ju mer som kan göras, desto mindre är fel.

Tekniken har blivit omnipotent. Den har blivit vår gud. Men för en god Gud trumfar alltid moralen över makten.

Jens Charlieson

Det här med färg och typsnitt är inte min grej. Jag gillar bokstäver men intresset för om de är stora eller små, flashiga eller ordinära är väldigt begränsat. Jag är därför glad att jag efter några dagars svettningar för ovanstående bestyr nu kan släppa det hela och bara säga ett enkelt och stort välkommen!

Välkommen till min nya blogg! Välkommen till prosa och poesi, till tyckande och tänkande, till hela mitt ständigt växande arkiv av texter!

Så stryk nu min gamla adress ur minnet och lär Er den nya, förbättrade, adressen jenscharliesonpunktcom.

jenscharlieson

punkt

com

Okej? Okej.

Och – som alla skapare av hemsidor säger när deras hemsida är ny – nytt material kommer snart läggas upp, så håll ögonen öppna.

Ingen bloggare vill erkänna att varje bloggare skriver för kommentarerna, men varje bloggare vet att det är just så.

Själv erkänner jag givetvis inte heller något sådant. Absolut inte. Inte jag. Men skriv en kommentar om hur otroligt fel eller hur nästan rätt jag har – vejta.

Jens Charlieson.