Jag älskar att åka bil i Afrika. Den starka doften av bensin som fräter sig djupt in i näsborrarna och alla dessa kvinnor som går längs väggrenen med stora bananklasar på huvudet. Halshuggna höns till försäljning och chaufförer som tutar och ropar åt varandra. Det är inte ilsket, inte alls, man hälsar på varandra i vägkorsningarna och när man tutar så är det bara för att alla ska veta att ”här kommer jag”. Hittar man ingen lucka i trafiken så ljustutar man, hoppas på det bästa och kör. Livsfarligt, givetvis, men effektivt.
Dagen innan festivalen ska börja sitter jag uppe på festivalscenen med ett tiotal arbetare omkring mig. Scenbygget är i sin slutfas och ett dygn senare kommer fältet att fyllas. Det börjar bli verkligt nu och när jag sitter där kan jag blunda och se skarorna. Jag kan se tusentals händer som lyfts och jag vet att det inte finns någon annan plats på jorden där jag borde vara. Vi borde aldrig vara någon annanstans. Vi borde alltid finnas här, tänker jag, mitt bland folket, vi borde bygga dessa scener, vi borde hyra sådana här fält, vi borde bygga team och strukturera uppföljning, det är det här vi borde göra. Jag kan blunda och höra den stummes väsande röst, jag kan höra hur hans stämband frenetiskt jobbar med att anpassa sig till sin nyfunna frihet, jag kan se hans ansikte när han uppmanas säga några enkla ord på swahili, hur han öppnar sin mun, hur han hör en röst som han inte alls känner igen, hur han sakta förstår att det är hans egen röst, att hans stämband för första gången på så länge lyder honom.
Omkring mig fortsätter arbetet med att färdigställa scenen. Svetten rinner, folk bär och pekar och klättrar. Jag hör någon viska till Jesus medan han bär några järnrör uppför rampen, det är så bortkastat utan honom.
Samma morgon hade jag stått i ena hörnet av den stora salen där alla teamen samlades, och sett tvåhundra missionärshänder lyftas till Jesus. Jag älskade att stå där, att se händerna, att tänka på vilka händer det var som egentligen lyftes. Precis de händerna hade under ett års tid stängt av väckarklockan, klätt sin kropp i arbetskläder, styrt sin bil mot jobbet, sågat sina brädor eller skrivit sina mail. På kvällen hade de knappat in koden på sin bankdosa, betalt sina räkningar och så hade de vänt och vridit på siffrorna, flyttat pengar mellan de olika kontona och gjort allt som krävdes för att placera några hundralappar på sitt Mbeya-konto.
De glänste, dessa missionärshänder, för de hade stått i klädbutiken för att köpa nya jeans men valde att lägga tillbaka dem på sin plats, valde att hölstra sitt Mastercard, valde missionsresan. De hade fortsatt att köra omkring i den gamla bilen utan AC, för en ny skulle varje månad kosta en liten bit av Tanzania. Det var precis de händerna som lyftes den morgonen. De hade hört himlen ropa efter folket i Mbeya och de satte sina händer i arbete för att besvara ropen. Det var vackert som en solnedgång.
Några dagar senare är festivalen över. Vi har då bett med 1116 människor till frälsning på Mbeyas gator och torg, långt borta från festivalscenen, efter en enkel predikan av någon av teamarna. Under festivalens fem kväller har 35.000 människor bett Jesus flytta in i deras hjärtan och folkskaran har växt till finalens 80.000 besökare.
Afrika är så vackert. Så annorlunda. Varje gång jag åker bil på de där slingriga vägarna så lägger jag pannan mot fönstret och suger in allting, ser allting, känner imaginära dofter från allting. Vi flyger hem, fortsätter jobba, fortsätter hölstra vårt Mastercard, fortsätter att veva ner bilens fönsterrutor när solen steker. Tänk att vi får slita och svettas för det här. Afrikas huvudstäder ropar på oss och snart står vi där igen, precis där vi hör hemma.
Jens Charlieson