Jag vet inte vad det är som håller på att hända med mig, men jag stör mig mer och mer på den kommersiella hysterin som råder i december. Ju mer jag tänker på det desto mer dras naglarna längs mina känslors griffeltavla och jag finner mig själv suckandes och skakandes på huvudet och stirrandes på reklamsnuttar som säljer förändrade liv i HD-kvalité för några kronor under ett jämt tusental.
Jag är nog lite gammal, ändå.
Missförstå mig rätt. Jag älskar julen. Om ni bara visste. Julmusiken, grandoften, apelsinskalet under naglarna, snöflingorna i nacken, granbarr i strumporna, Kalle Anka klockan tre, kvällar med varma glöggkoppar i handen, julskinka och köttbullar och ägghalvor och julklappar som öppnas sakta. Jag älskar det. Det finns inget bättre än att se sina barn öppna paket, hur de sliter sönder presentpappret som om hela deras framtid, deras liv, deras räddning ligger i paketet. Kanske måste man vara förälder för att fullt ut förstå hur mycket jag njuter av att sitta bakåtlutad i en fåtölj med fötterna på en pall och se mina barn skratta där på andra sidan mina barriga strumpor.
Men ändå. Jag märker hur jag irriteras över att jullåtarna på radion handlar om tomtar hit och tomtar dit, om vad man vill ha i julklapp och så några tomtar till. Jag har alltså – och nu skriver jag det igen för att vara ännu mer tydlig – ingenting emot tomtar och julklappar. Tvärtom, jag välkomnar det. Kanske reagerar jag extra mycket på det i år eftersom jag har skrivit manuset till årets julshow i SOS Church. I år går vi tillbaka till Betlehem. Tillbaka till den där första julen, till natten då julen föddes i ett stall. Jag har tänkt mycket på det där. Under hela hösten har jag haft den berättelsen på insidan, jag har läst den om och om igen, funderat, filosoferat, promenerat mot bussen och tänkt på hur alla måste ha känt, vad alla måste ha tänkt. Jag har sett hur änglarna såg Jesus lämna sin tron för att födas som ett naket pojkbarn bland illaluktande djurspilling, har försökt förstå hur han längtade till oss, hur han bara måste bryta sönder den där kedjan och det där stora hänglåset som hindrade oss från att komma till honom.
Har förstått att om det inte vore för mig och dig så hade vi inte firat jul. Hade det inte varit för att du och jag är så förtvivlat vackra i Jesus ögon hade det där stallet aldrig hamnat i historieböckerna, Gud hade inte valt att inkarneras i en människokropp, stjärnan hade inte lyst över stallet i Betlehem, herdarna hade inte hört änglarna berätta att kungen, Messias, frälsaren, Gud själv, hade kommit till jorden. Det är din skönhet han såg. Det är dina ögon som drog honom till jorden.
Och herdarna och de där visa männen från öst blev alla som mina två barn på julaftonskvällen. De gick över ängar, förbi stad efter stad och letade och sökte och slet sönder presentpappret som om hela deras framtid, deras liv, deras enda räddning låg i krubban.
Den första julen handlar om att Gud gav. Så ge. Ge generöst. Slå in julklapparna med omsorg. Ge i glädje, inte i stress. Ge efter förmåga, inte efter krav. Och glöm inte, ännu en gång, att du har en julgran i ditt hem, att du tittar på Kalle Anka, att du dricker julmust, av den enkla anledningen att Jesus tycker att du är så förtvivlat vacker att han reste sig från sin tron för att leta efter dig.
Det är en så storslagen berättelse att inget manus i världen kan göra den rättvisa. Tänk om jag hade kunnat visa den så som den är. Tänk om jag hade kunnat hitta de där orden som skjuter hela berättelsen rakt in i ditt bröst. På söndag gör jag mitt försök.
Det finns biljetter kvar. Jag hoppas vi ses på Norra Latin, Drottninggatan 71B, Stockholm, på söndag 15 december klockan 14 eller 18. Klicka här för att läsa mer!
Jens Charlieson