Tänk om vissa ord bara inte fanns.

Posted on

Det är lätt att tiga om abort. Det kostar att ta upp ämnet. Det är obekvämt, man vet att en storm är att vänta. Man ställer sig på ett strategiskt avstånd till sitt skyddsrum och ser till att man har fri lejd dit innan man öppnar sin mun.

Det är lätt att tiga, men samtidigt nära på omöjligt. Att tiga om abort kan bara bero på en av två saker: Bristande empati eller felriktad empati.

I Sverige är de flesta för fri abort, och jag känner mig ganska säker på att det i inga fall beror på det förstnämnda. Man är inte för fri abort på grund av att man saknar empati, vilket en del abortmotståndare vill göra gällande. Människor som talar för en liberal abortpolitik går inte omkring som blodtörstiga zombies helt utan känslor eller empati. Den bilden är långt ifrån verkligheten. Det är inte en brist på empati; det är en felriktad dito.

Empatin som borde ligga hos ett ofött barn ligger istället hos den vuxna kvinnan. De känslor som borde blomma upp vid tanken på ett barn vars enda skydd är mamman som inte vill skydda henne, blommar istället upp vid tanken på mamman som inte vill vara mamma.

Ibland undrar jag hur vi hade hanterat olika saker om vissa ord inte hade funnits. Om, för att ge ett exempel, ordet våldtäkt inte hade funnits och tidningarna därför varje gång hade tvingats förklara precis vad som hänt och hur det gått till – kanske hade vi då reagerat annorlunda. Kanske hade vi då reagerat med än mer avsky och vrede. Vissa ord har blivit så vanliga att de förlorat en del av sin kraft.

Ibland undrar jag hur vi hade hanterat abort om ordet abort inte hade funnits. Om vi varje gång hade tvingats förklara precis vad som hänt och hur det gått till; om vi varje gång tvingats förklara att vi valt att avsluta ett påbörjat liv; om vi tvingats säga att vi såg till att en liten människa inte längre fick leva.

Det är ett känsligt ämne, det här. Man frestas att låta bli att skriva om det, för det är för hårt, för personligt, för hjärtskärande för många. Man vill inte skuldbelägga utsatta kvinnor. Man vill inte göra någon ledsen. Man frestas att inte skriva om det, för man vet att ingen kommer hålla med. Man vet att man kommer att anklagas för både det ena och det andra. Jag skrev min första debattartikel i ämnet när jag gick i tvåan på gymnasiet. Sedan dess har jag följt ämnet och försökt hitta bara ett enda argument för varför abort skulle kunna vara okej. Jag har hört hundratals glåpord om hur dum man är som tar upp ämnet, men inte ett enda argument.

Ingen kan förklara för mig varför det är okej att avsluta ett människoliv som är sjutton veckor gammalt men inte ett som är nitton veckor gammalt. Ingen kan förklara för mig vilka kvalifikationer de människor som beslutar om ”sen abort” besitter, som gör att de kan avgöra vilken 20-veckorsbebis som är en människa och vilken som inte är det. Ingen har kunnat förklara för mig varför det skulle ha varit okej att någon annan avslutade mitt liv, om det bara hade gjorts medan jag fortfarande var väldigt ung.

Det finns inga adekvata argument för abort. Det är en helig ko som man inte vill offra, som man inte ens vill diskutera. Det är en bekvämlighet som ses som en rättighet. Abort är som billiga kläder som sys av oavlönade barn i tredje världen. Det är billiga konfliktdiamanter som blänker på våra ringar på bekostnad av de slavar som grävt fram dem. Man går omkring och ser sådär framgångsrik ut, och så hoppas man att ingen ska berätta var diamanten kommer ifrån. Man hoppas att ingen ska påpeka att man köpt sig framgång på bekostnad av en sönderpiskad slav i ett land man aldrig kommer besöka.

Vi brister inte i empati. Vi bryr oss om kvinnans hjärta som är tyngt av situationen hon hamnat i. Det är bra. Men vi behöver också bry oss om den andra personen i dramat, den som visserligen är mycket mindre men som likväl har ett hjärta som slår.

Tre fullsatta Globen. Så många människor aborteras varje år på abortkliniker runt om i landet. Ibland undrar jag vad en abortklinik hade kallats om ordet abort inte fanns.

Jens Charlieson

6 thoughts on “Tänk om vissa ord bara inte fanns.

  1. Min absoluta åsikt är att män inte bör tycka något alls i ämnet. Vänligen återkom den dag ni själv kan bära fram ett barn med er kropp.
    Lika ont som att föda ett barn,gör det att abortera det.
    Det finns lika många orsaker till abort som det finns barn och visst det är en gåva,inte alla förunnad att få barn men världen blir inte ett bättre ställe för att alla befruktade foster föds fram.
    Nej,jag behöver inte argumentera för rätten till min kropp ej eller för barns rätt att födas älskade,vilket alla barn inte gör.

  2. Bra skrivet. Het potatis, men är så varsam man kan vara i att uttrycka din åsikt.
    Samhällets loja inställning till sexets eventuella konsekvenser, a la ”nåja, det går att lösa i efterhand” (notera: inte riktat till någon specifik, bara en generell reflektion av samhället) gör att globen fylls tre gånger.
    Tveksam till ovan resonemang. Betyder det att vi som inte känner någon som dog i förintelsen inte får ha åsikter om det hela?

  3. ”No uterus, no opinion”, som de säger i Vänner… Mitt kön har altid varit mitt största handikapp i denna debatt, om man får uttrycka sig så. Trots att jag är man så tycker jag att ämnet är alldeles för allvarligt för att man ska kunna stå åsiktslös. Jag förklarade varför i en text jag skrev för drygt ett år sedan, här: http://jenscharlieson.com/2011/04/19/lat-mig-ta-abort-som-exempel/

    Man vill inte skriva om abort, därför att man vet vilka känslor som är inblandade. Det är precis min poäng. Helst skulle man vilja att de som en gång genomgått en abort slapp läsa och höra allt som skrivs och sägs om det, för de är redan alltför bekant med ämnet. En kvinna som en gång har gjort en abort gör oftast inte en till, och hon är därmed inte måltavlan i denna text. Med andra ord: Om något jag skrev känns hårt, så var det inte riktat till dig.

    Det som har hänt har hänt. Det är historia. Men jag vill att abortstatistiken ska gå ner drastiskt, och då måste jag skriva, trots att jag är man.

  4. Så otroligt bra skrivet. Problemet idag(bland annat) är ju just det att man inte vill förklara precis vad det är, så man försöker avdramatisera det genom att använda ord som cellklump, avliva, istället för barn och döda. På så sätt får man människor att tänka att barnet inte riktigt är ett barn förens det uppnått en viss vecka, eller ibland inte ens förens det är fött. Men det är ju lika mycket ett barn och en människa vecka ett som det är vecka 35.

  5. Jag har redigerat kommentarer som jag fått i denna tråd. Abort är ett oerhört känsligt ämne som förtjänar väl avvägda formuleringar. Min text är inget angrepp mot dem som gjort abort, och jag vill att kommentarerna i detta känsliga – men så viktiga – ämne ska hålla en saklig och samtalsfrämjande ton. Med det sagt – fortsätt kommentera!

Vad tycker du?