Skrev några rader när jag satt på planet från Arlanda mot Tanzania, om hur det hela kändes och inte kändes. Nu är festivalen i hamn och jag och familjen har några dagars vila innan vi reser hem igen. Så här skrev pre-festival-Jens, som en liten dagbok, om allt som väntade:
Jag skulle kunna skriva om hur det hela känns nu men en sådan inledning känns lite för klassisk. Vi har förberett oss, kan jag skriva, vi har bett och fastat, vi har gjort rigorösa packlistor och följt dem till punkt och pricka. Och nu sitter vi äntligen här, skulle jag skriva, nu sitter vi här och spanar ut genom flygplansfönstren som visar oss en annan bild av hur Stockholm ser ut. Man har ju sett den förut, givetvis, men jag slås ändå av hur få sekunder av stigande som behövs för bilden av min stad ska förändras så fullständigt. Man lever verkligen i en bubbla. Allt tolkas utifrån den. Allt upplevs i den. Men i en flygplansstol några meter upp i luften förändras bilden helt och allt som är så stort där nere är så litet här. Mina ögon säger ibland till mig att träden är stora, att skogen är oändlig, men så sitter Gud i en helt annan stol, med ett helt annat perspektiv och undrar vilka träd det är vi egentligen pratar om.
Stockholm är en vacker stad, både nerifrån och här uppe. Men nu ser vi den inte längre, den finns kvar inom oss för den är vårt hem, men nu ser vi bara Mbeya.
Bredvid mig sitter Elton och tittar på en film, det är nog Röjar-Ralf. Han lutar sig mot mittgången ett par gånger varje minut för att se hur nära den där drick-vagnen har kommit, men det tar längre tid än han vill. Den senaste veckan har han sagt att när vagnen kommer så ska han säga ”Coke please”, men han har varit noga med att slänga in brasklappen att om han inte vågar så får pappa säga det istället. Elise ska ha en Fanta. Om Fanta inte finns så vill hon ha apelsinjuice och som en andra reserv har hon cola. Och i så fall ska hon också säga Coke please, för när man pratar engelska så är man alltid artig och säger tack.
Elton lutar sig ut igen och suckar, hon har knappt rört sig alls. Det är nu lördag förmiddag och vi räknar med att vara framme i Mbeya på söndag, tidig kväll. Jag antar att det blir lite kvällsmat med hela det stora teamet, sen tar vi kväll efter två långa resdagar och när vi sedan vaknar, tidigt på måndag morgon, börjar arbetet. Måndag och tisdag bygger vi scen, möter människor, kör outreach i stadens olika delar och ute i byarna runt omkring, och på onsdag börjar festivalen.
Jag har svårt att ta in det. Allting som jag snart får uppleva ligger tjockt i luften runtomkring mig, men det kan inte sjunka in. Jag har ofrivilligt iklätt mig ett hölje som gör att jag bara kan vara spänd och exalterad i själ och känsloliv men hjärtat bultar på som om det vore helt oförstående av allt som väntar. Det verkar tro att vi ska på en liten utflykt med familjen, att jag bara sitter på bussen på väg till jobbet eller något annat helt trivialt. Det verkar inte förstå att vi om bara ett par dagar kommer få se Jesus flytta in i tusentals människors liv. Det verkar inte förstå att blinda kommer se, att döva får hörseln tillbaka, att livet är på väg att helt förändras för så många medmänniskor. Och det verkar inte förstå att mitt och min familjs liv aldrig kommer att vara detsamma.
Vagnen körde fram till oss nu och Elton sken upp men det var falskt alarm. Hon skulle bara släppa förbi någon, men ändå – det är nära nu. ”Coke, please”. Han minns vad han ska säga.
För tolv år sedan åkte jag på min första missionsresa och en av alla de nya vänner jag vann under den resan berättade för mig att det sista han sagt till sin mamma innan han klev på bussen var: ”Hejdå, mamma. Det här är sista gången du ser mig sån här”. Precis så är det. All luft runt omkring mig vet att det är så, den försöker knacka på mitt hölje, försöker bryta sig in genom mitt lugna skal, försöker berätta att det här är sista gången som jag är sån här.
Jag vill förändras. Jag vill inte vara stilig och välputsad, jag vill försvinna under ytan, sjunka ner genom marken och låta Jesus stå kvar där, som ett hölje omkring mig. Jag vill se de döva höra, jag har sett det förr och det är en så speciell syn. Jag vill höra den där rösten som aldrig har kunnat tala innan, jag har hört sådana röster förr och de är verkligen speciella, så stapplande på något sätt, så nya och sprudlande, så mycket luft i ljuden. Jag vill se de stapplande stegen och rullstolen som lämnas kvar där bak. Snart står vi där och dricker en iskall cola som vi köpt för några tusen shilling, ser tiotusentals människor framför oss, ser Gud göra de sjuka friska, ser en liten del av ett urgammalt uppdrag uppfyllas, och så plötsligt sjunker det in i mig och jag förstår vad i hela världen det är jag sysslar med.
Jag är väldigt glad att vi snart är där.
”Pappa, du får säga”, viskar Elton och så serverar flygvärdinnan honom lite cola.