Jag har ägnat kvällen åt att se SVT:s utfrågning av Jimmie Åkesson inför valet den 14 september. Jag har så mycket att säga om det.
En halv familj kommer till Sverige. På något sätt, fråga mig inte hur, så har de lyckats skrapa ihop slantar som blivit tillräckliga för resan hit. De ställer sig vid vår svenska dörr och knackar på, rädda till döds för vad som väntar dem på andra sidan dörren. Denna halva familj knackar igen, dottern känner av den oro som pappan försökt le bort och hon fäller tårar i tystnad. De undrar vad som väntar dem när dörren öppnas. De har hört om Sverige, men de vet inte. De har hört att de ler, de där vita människorna som öppnar dörrarna, men kanske ser de arga ut. De har hört att det finns änglaliknande drag hos folket i norr, men i deras mardrömmar är de monster.
Det är en halv familj som kommer till Sverige, för den andra halvan ligger två meter under jorden tillsammans med hundrafemtio andra kroppar. Tillsammans med sjuttiofem andra halva familjer.
”Låt oss lägga pengarna på bistånd”, säger Åkesson och pekar på hur våra pengar kan förvandla ett vidrigt flyktingläger i Mellanöstern till ett drägligt flyktingläger i Mellanöstern. Genom att säga nej när det knackar på vår dörr så sparar vi pengar som vi kan skänka till att bygga upp bättre flyktingläger, menar han. Vi kan se till att flyktinglägren får bättre tillgång till mediciner, så att de där halva familjerna är friska och starka när det är dags för dem att återvända till oroligheterna där hemma. Till det sönderbombade huset. Till skottsalvorna i kvarteren. Till hot om halshuggning och våldtäkt.
Så hör de monstret eller ängeln närma sig dörren, det krafsas med nycklar på andra sidan och den halva familjen håller varandras hand, de kramar varandras fingrar och de vet att hela deras framtid kommer att avgöras just där och just då. De har tagit sig till vår dörr och knackat på. De har tagit sig till sitt Colosseum vid den stora dörren in i Sverige och på andra sidan står kejsaren. Tummen upp, eller tummen ner.
”Jag har öppnat mitt hjärta […] för de här människorna”, säger Åkesson. Och så säger han att vi också har gamla människor på äldreboenden i Sverige som svälter ihjäl och han måste ha sitt hjärta öppet även för dem. Han navigerar skickligt genom den här typen av frågor men det är alltid, i alla sammanhang, en ynkedom att ställa behövande människor mot varandra. Den typen av retorik tar en våldtagen kvinna och en misshandlad kvinna och ställer dem mitt emot varandra, och säger till den ena: ”Se på henne! Ser du hur sönderslagen hon är? Jag kan inte hjälpa dig. Vi prioriterar hennes problem.” Den typen av retorik tar två föräldralösa små pojkar och ställer dem mot varandra och säger till den ena: ”Se på honom! Ser du hur ensam han är? Jag kan inte hjälpa dig – jag väljer att hjälpa honom.” Det är en ynklig retorik och en fullständigt vansinnig människosyn.
En halv familj kommer till Sverige. Den är halv, för den andra halvan har ryckts ifrån dem. De knackar på dörren och de knackar igen och dörren öppnas och pappan fortsätter att försöka le bort sin dotters oro, hennes tårar fortsätter att rinna och han går fullständigt sönder av att se de där tårarna falla mot marken.
Dörren är öppen och där står en man som ler, som räcker fram handen, som säger ”välkommen till Sverige”, som sen släpper pappans hand och öppnar sina armar, välkomnar honom med en varm kram och säger det igen. ”Välkomna, välkomna, välkomna.” Pappan sneglar ner mot vänster och där sitter en kvinna på huk med ett gosedjur i famnen, hon räcker fram den lilla nallen till flickan med tårarna och viskar ömt. ”Välkommen hit. Allt kommer bli bra.”
Så ska de tas emot, alla dessa människor som söker en fristad. Låt oss skapa den fristaden den 14 september. Kan ni hjälpa mig med det?