Tack, Johannes Amritzer

Posted on

amritzer1Vi förstår alla att vi aldrig kommer att lyckas. Vi försöker visa vår respekt, vi försöker hedra honom, vi gör våra små gester. Vi berättar hur mycket vi uppskattar honom, hur tacksamma vi är att han har vågat och att han har orkat, men det kommer aldrig fram så djupt och så uppriktigt som vi vill.

Det måste väl vara sisådär 15-16 sedan jag för första gången hörde namnet Johannes Amritzer. Jag och en kompis hade åkt några mil söderut till ännu bredare skånska och satt i ett litet rum med ungdomspastorn i byn för att planera ett litet event. Denne ungdomspastor berättade då om en Johannes som han såg så mycket upp till och jag minns fortfarande motiveringen: ”Varje gång Johannes nämner namnet Jesus så vibrerar luften och man bara sitter där och tänker att den där mannen, han älskar verkligen Jesus på riktigt”. Sen dröjde det inte länge förrän jag själv satt i samma rum som denne Amritzer och kände hur rummet darrade till.

Han tog mig ut ur ett liv som hade kvävt mig från insidan om jag inte hade följt med på den där resan till Bulgarien och Turkiet år 2002. Jag levde som ung kristen med stora ord och högt lyfta händer, men orden var inte mina egna och händerna lyftes bara när andra såg på. Så stod jag där i Pazardzjik och hörde Johannes festivalröst som befallde oss att be för de sjuka, och jag gjorde det. Jag fick berättelser att berätta. Jag fick ord som inte var kopierade utan på riktigt mina men nu kändes det så heligt att jag inte kunde berätta det för någon. Och på kvällarna när jag stängt dörren bakom mig tänkte jag på allt jag sett Jesus göra och jag kunde inte hålla händerna nere. Det gick inte, för mitt liv hade skakats om, och det började med att hela luften vibrerade när Johannes talade om Jesus.

Jag har arbetat i SOS sedan januari 2006, och dessförinnan gått ett år på bibelskolan, men det var år 2002 som blev SOS mitt. Det börjar bli några år nu och väldigt mycket kan hända på några år. Det har varit många knytnävsslag i ansiktet och många hårda ord som har riktats åt hans håll och det har känts så förtvivlat fel många gånger. Det har känts som när en pojke i fotbollslaget gnäller på tränaren över att planen blivit gyttjig i regnet. Tränaren står där, blöt och kall och skulle så mycket hellre bara sitta hemma med fru och barn i soffan och njuta över det enkla och det fantastiska som är vanliga tisdagskvällar.

Det finns andra spelare i det där knattelaget också, spelare som inte hörs och syns så värst mycket i media, som inte recenserar fotbollstränare på bloggar, som tar gyttjan ibland och solskenet ibland. Spelare som uppskattar att han står kvar där han står, att han fortsätter att uppmana oss att springa fortare även när det regnar, fortsätter peka på målet som bollen ska träffa, fortsätter få hela luften att vibrera.

Jag har Johannes att tacka för att jag älskar Jesus idag, för att jag inte bara slutat bry mig. Så enkelt är det. Ni kommer säga till mig att det är Jesus som ska ha äran, inte Johannes. Jag håller med. Vi vet vart äran ska riktas, med även hedern måste riktas rätt. Hans egen ära har lagts åt sidan. Personliga framgångar har blivit ointressanta, och därför har rummen fortsatt att vibrera över åren och idag har vi en församling i Stockholm city med 60 nationaliteter. Idag når vi fler människor än någonsin på våra Signs & Wonders Festivals, allting växer, expanderar, exploderar och trots att vi springer mer än någonsin över den där gyttjiga fotbollsplanen så har vi aldrig mått bättre.

Det har varit tufft för honom ibland, det är jag helt säker på. Han har velat ge upp ibland, lämna regnet och kylan och göra tisdagskvällen till en filmkväll med chips och cola. Men så har Jesus viskat hans namn, och hela rummet har vibrerat för han älskar sin Johannes.

Jag är dålig på att visa heder. Jag skriver bättre än jag talar, på gott och ganska mycket ont, men jag vill försöka hedra honom i den här texten. Jag vet att jag inte kommer lyckas så som jag vill lyckas. Vi kommer helt enkelt aldrig att nå fram. Vi gör våra små gester, vi berättar hur mycket vi uppskattar honom, hur tacksamma vi är att han har vågat och framför allt att han på något sätt har orkat. Vi skriver en hel text om honom som med lite tur kommer att läsas av några tusen, och vi kan inget annat än att använda stora ord. Men så plötsligt är man på den sista raden och man tvingas landa i insikten att de största orden i världen är så förtvivlat små.

Vi kommer aldrig lyckas få fram det så djupt och så uppriktigt som vi vill. Men tack för att du älskar Jesus, käre Johannes.

Jens Charlieson

One thought on “Tack, Johannes Amritzer

  1. Hej du pratar inte hur många människor han har skaddat å bränt ut , som inte vill gå till kyrkan som blivit manipulerade? Å visst alla gör fel men han är ju inte direkt smidig då han ska be om ursäkt är han rätt klumpig i mina ögon å många tycker dom ja. Nä tacka vet ja Sven Bengtsson bättre ledare än han finns inte. Där har Johannes en man å se upp till å lära hur man beter sig!!!!!

Vad tycker du?