Min fru är så stark i regnet. Jag önskar att inget av detta hade drabbat henne, att alla tårar skulle stannat kvar där innanför hennes ögonlock. Jag önskar att svärmor hade sluppit läsa sin makes dödsannons och se hur få år som rymdes mellan 1949 och 2012. Nu har hans namn stått där, på den där sidan i Jönköpingsposten där man aldrig vill se ett bekant namn. En dödsannons är kort och sammanfattande. Den kan inte inte visa för hela världen alla detaljer om hur han år efter år skjutsat min fru till basketmatcher, hur han läst sagor för mina barn, hur ovillkorligt han ställt upp.
Det spöregnar ibland. Det är okej. Det är som det ska vara med regn. Det kommer och går som det vill utan någon hänsyn till vad som passar oss. Duggregnet är milt men kallt, och vi räknar med att frysa ett tag.
Allt som behövde sägas har sagts, så allt är kanske ändå väl på något vis. Om svärfar hade stannat kvar där vid sin kropp när han kläddes i fina kläder, när de båda ljusen tändes, när blommorna ställdes in på ett bord där till höger, så hade han fått se en förtvivlad familj. Ingen vill se sin familj så ledsen. Ändå – av en anledning jag inte riktigt kan förklara – vill jag att min svärfar ska veta hur ledsen jag är att han inte längre är kvar. Jag vill att han ska veta hur ledsna vi alla är, att våra liv inte bara går vidare som vanligt, som om vi vaknat upp ur en sorglig dröm.
Ändå måste livet gå vidare nu, precis som han hade önskat för oss alla.
I onsdags seglade han bort från sprutor och sjukhus, bort från smärta och oro, bort från kroppen som tog slut. Han seglade upp genom moln och galaxer, till den frid som min fina svärfar förtjänar.
Han fick dö precis som han önskat. Med handen varm av sin fru som höll den så hårt, med tid att säga allt det där han ville säga och tid att höra allt han behövde få höra. Han fick dö med sin fru och sina två döttrar omkring sig, med sina svärsöner i bakgrunden precis sådär tafatta som de kan vara, och med sina barnbarns skratt i korridoren.
Nu skrattar han med dem, från andra sidan väggen, där uppe – högt över vårt kalla regn.
Jens Charlieson