Du kommer snart att läsa att jag är emot kärlek. Men bara lugn. Allt ser så knasigt ut i ett mikroskop.
Jag skulle hur lätt som helst kunna bli uppslukad av diskussioner. Åsikter haglar på Facebook och Twitter och jag vill ge mig in där, vill peta till höger och vänster, vill lägga näsan i blöt helt enkelt för att jag tycker att mina argument är bättre. Jag ser gamla utslitna argument som har motbevisats hundra gånger men som fortfarande används som vore de gudomliga uppenbarelser. Jag vill dräpa illusionen om argumentets briljans och jag vill göra det snabbt och ljudlöst som en ninja.
Ibland ser man unga tjejer på film som går omkring på en stökig fest där det dansas på bord och där drinkar i regnbågens alla färger blandas hej vilt. Alla är galna, men inte den här tjejen. Hon sväljer inte alla drinkar med hull och hår. Tvärtom ser hon på spektaklet med skepsis, försöker få sina kompisar att ta det lite lugnt, stoppar någon från att följa med en främling ut i skogen. Vissa ser henne som en festdödare, men det gör henne ledsen.
Man vill man inte vara sådan och därför väljer man ofta att inte lägga näsan i blöt. Man väljer att låta deras diskussion fortgå för att man inte vill vara en sån som tycker att allt är usch och fy och skam, och kanske, bara kanske, kan det vara okej för mig att sticka huvudet i sanden bara denna gång.
Har ni tänkt på att det inte går att vara för utan att vara emot? Kom ihåg att det är så, mina vänner. Du kan inte vara för din familj utan att vara emot otrohet. Om du nu zoomar in på otroheten så skulle du kunna säga att Jens är emot otrohet, att Jens är emot än det ena och än det andra. Ja, självklart är jag emot – det är enda sättet att på riktigt vara för. Jag är för familjen, jag är för mina barn och därför finns en ring på mitt finger. Du skulle kunna säga att jag är bunden av den, att den begränsar min frihet men det är precis tvärtom – den ger mig all frihet att bejaka det jag vill ha i livet. Det är också så att eftersom jag är för kärleken mellan mig och min fru så är jag emot alla kärlekar som hotar den.
Varsågod, zooma in där också. ”Jens är emot kärlek”. Ja, för jag är för kärlek.
Paradoxalt, tänker någon. Inte alls, svarar jag.
Ibland säger folk att eftersom Gud är kärlek så måste all form av kärlek vara okej. Hur kan kärlek vara fel, undras retoriskt. Retoriken är givetvis briljant men innehållet är ett korthus i nordanvind. En äkta kärlek, som inte bara ställer retoriska frågor, älskar tillräckligt för att våga vara emot. Vi skulle kunna låtsas som att det jag skriver inte stämmer och liksom bara blunda och fullständigt ge oss hän till denna tillbedjan av kärleken. Vi skulle kunna acceptera varje handling som görs i kärlekens namn och låta kärleken bli en universell skuldborttagare. Mannen lämnar sin fru och sina barn för han älskar en annan nu, och kärleksretoriken tvättar problemen ur världen. Plötsligt tror man sig vara skinande vit igen, för moralen har böjt sig under en nyckfull skugga som gjort kärleken ihålig. Så har vi inte längre något rätt och något fel. Inget är fint och inget är fult, inget är gott och inget är ont, allt är bara en enda sörja som droppar från kärlekens guldkalv.
Gud är kärlek. Men kärleken är inte vår gud.
Kärlekens motsats är likgiltighet, och likgiltig är precis vad denna universella skuldborttagare är. Han ger sin tumme upp till precis allting som motiveras med kärlek – otrohet, syskonäktenskap, polygami – för han bryr sig inte det minsta om vad som händer med oss. Han är likgiltig, och kärlek är för honom bara ett ord.
Det är inte någons kärlek jag diskvalificerar, det är viktigt att notera det. Det jag diskvalificerar är argumentet att något måste vara rätt bara för att det motiveras av kärlek.
Jag vill inte vara en festdödare. Men jag vill dräpa illusionen om kärleksargumentets briljans, jag vill blottlägga den som ett korthus i stormen, för den äkta kärleken – den som älskar tillräckligt för att våga vara emot – förtjänar en tron högt över guldkalvens papperskärlek.
För övrigt finns redan en universell skuldborttagare, en som inte blundar, som inte ser mellan fingrarna, som inte stryker ett streck, utan som står där med vidöppna ögon och ser precis allt det som du önskar att ingen kunde se, och så lyfter han det av dig, hela denna svarta sörja lyfts som ett före detta ok från dina axlar och så visar han dig hur allt det där spikades fast på ett kors utanför Jerusalem för två tusen år sedan, hur allt som hängde därpå sakta dog, och så står du där intill skuldborttagaren som just har gjort din kropp fjäderlätt och så hör du honom viska till dig: Allt är förlåtet.
Det är kärlek. Att se det som är fel som fel, att våga vara emot för att på riktigt kunna vara för. Att inte blunda utan att verkligen se och ändå bara älska och älska och älska.
Det är sådan han är, min skuldborttagare.
Jens Charlieson