Om en vecka är det klart. Då ligger alla röster där i runan, redo att räknas, redo att berätta för oss hur vårt land ska se ut de kommande fyra åren. Det är ett viktigt val och därför vill jag uppmana dig att inte sälja din röst för billigt.
Först och främst, minns det här: Du röstar efter din hjärtefråga men får mycket annat på köpet. Så är det oavsett vilket parti du väljer. Du kan inte bara köpa ett specifikt rum – du måste köpa hela huset. Våga därför se bortom din fråga. Våga gå husesyn i ditt parti. Våga undersöka de andra rummen också; både de där öppna hallarna och stora vardagsrummen, och de stängda sovrummen och de illa vädrade garderoberna.
En av riksdagens åtta partiledare sökte sig till politiken för närmare tjugo år sedan och drogs instinktivt till ett parti som ropade Sieg Heil när de demonstrerade. Partiet har snyggats till och allt det där extrema har tonats ner. Några av rummen har städats, men hela huset är byggt på en kall stengrund – ni vet en sådan som ropar ”det finns bara plats för första klass-passagerare i livbåtarna” när Titanic sjunker. Jag förstår att en del av det de säger låter bra, och jag förstår att ni desperat längtar efter förändring och här kommer detta nya parti med sina städade rum i gammeldags stil och det känns bekant på något sätt. Jag förstår det, men jag förstår också att de vindar som kommer med Sverigedemokraterna är alldeles för kalla för din smak.
Kom också ihåg hur förhållandet mellan individ och stat ser ut. Kom ihåg att individen inte finns till för staten, utan att staten finns för individens skull. Den finns för att underlätta för människan att leva sina liv så som de vill leva.
Jag och min fru börjar så smått komma ur den småbarnsbubbla som varje familj hamnar i under de där första intensiva åren. Vi slet som två adrenalinstinna arbetshästar med att pussla ihop våra liv; våra jobb, våra kvälls- och helgpass, våra lämningar och hämtningar, vår ansträngda ekonomi och bådas vår längtan att få umgås så mycket som möjligt med våra barn. Det var inte lätt, men flexibiliteten i det svenska systemet gjorde det möjligt. Och nu finns det partier – flera stycken och dessutom på båda sidor färgstrecket – som tror att de är bättre på att pussla med min familjs vardag än vad vi själva var. De vill ta bort den flexibilitet som räddade oss. Det är en överstatlighet av gammelöstliga mått. Jag vet att syftet är gott. Jag vet att man vill ha jämställdhet, och man tror sig kunna uppnå det genom att med våld vrida nyckeln till det egna hemmet ur händerna. Vårt hem, vår tid, vår familj, våra liv ska inte längre tillhöra oss själva.
”Vi ger jämställdhet” står tapetserat på väggarna i det där fina rummet som så många människor applåderar. Det rummet köper människors röster. Men vad står det egentligen i de andra rummen?
Jag är för jämställdhet, tro inget annat. Jonas Sjöstedt och Gustav Fridolin och Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt och undertecknad är alla precis lika mycket för jämställdhet, men vill ta olika vägar dit. Det fanns många vägar till ett utbyggt järnvägssystem i gamla USA, en av vägarna sålde människors frihet och tog dem som slavar. Det var effektivt och syftet var gott, men allt blev så fel. Nu eftersträvas jämställdhet och jag tvivlar inte en sekund på syftet, men när en partiledare står på ett torg och ropar ut att min frihet är till salu så måste jag protestera högt.
Det är intressant att notera att samma människor som förespråkar en styrning av människors privatliv är starka motståndare till att styra detsamma på andra områden. Vi ska minska antalet tonårsaborter och könssjukdomar genom upplysning och information – så brukar det låta. Inga nya regler ska till, vi ska vara fria och ha kul och testa oss fram och experimentera och som svar på alla konsekvenser ska vi jobba mycket med preventiv information. Inga överstatliga styrningar av samlivet, för det skulle inskränka på människors frihet. Men så fort barnen är födda gäller tydligen inte denna princip. Jämställdhet nås inte genom information utan genom tvång, menar de. Bestäm er nu. Tror ni att informationsspridning leder till förändring i människors sätt att leva, eller tror ni inte det?
Till sist. Oavsett hur det går i det här valet, glöm inte att vara generös. Om du har mycket så ge mycket. Om du har lite – ge så mycket du kan. Dela med dig till den som behöver. Tänk på den arbetslöse. Tänk på mannen som spelar dragspel i vägkanten, tänk på tjejen som tigger. Ge så ofta och så mycket som du bara kan, ge din tid och dina pengar och hela ditt hjärta till så många som möjligt. Så försöker jag uppfostra mina barn. Om jag behöver tvinga min dotter att dela med sig av sitt godis till hennes bror så har jag inte vunnit något. Hon ger då för att hon måste, och det är en liten smula ilska i gesten. Men när hon ger på riktigt, utan tvång, när hon ger för att hon vill ge, för att hon vet att generositet är vackert – då händer något stort. Därför måste staten veta sin plats. Jag måste ge till min dotter ibland och jag måste ge till min son ibland, men det finaste är när barnen lär sig att själva ta ansvar för dem som är runtomkring. Staten måste lyfta sin hand och se barnen vara generösa, se barnen ta ansvar för varandra. Ibland är barnen själviska och då måste det finnas ett skyddsnät, men det ska göra precis det. Skydda. Inte bära.
Rösta inte efter plånboken. Sälj inte din röst för några hundralappar mer i månaden. Din röst är dyrare än så, eller hur? Den säljs inte för mindre än medmänsklighet och frihet, eller hur? Den säljs inte till ett parti som kan visa upp fina salar, men som låser dörrarna till de nedre våningarna på Titanic, eller hur? Och den säljs inte till något parti som visar upp fina rum där alla människor tycks vara lika mycket värda, men där de andra rummen visar människor som alla är stöpta i samma fyrkantiga form, vars föräldrar detaljstyr allt därför att de inte litar på att barnen kommer sköta sig. Var rädd om din röst. Den styr landet.
Och vad du än gör, snälla, välkomna flyktingarna med ditt röstkort.
Jens Charlieson