Så jag fortsätter tjurskalligt att ge

Posted on

Den ene strör ut och får ändå mer, den andre snålar och blir bara fattigare. Precis så står det i Ordspråksboken.

Fick lön idag och firade det med att betala mina räkningar. Satt då och filosoferade en stund, som jag så ofta gör, som en liten mikropaus från alla de där vanliga tankarna och göromålen som ligger framför. Funderade på de där korgarna som vi läser om i Bibeln, de där som fylldes på med bröd och fiskar tills tusentals magar var mätta. När de två fiskarna och fem bröden hade multiplicerats enligt en matematisk formel jag inte ens är i närheten av att kunna lista ut, så samlades den överblivna maten ihop och det fyllde tolv korgar. Ja, ni vet ju det där.

Och när jag satt här och knappade in ett av alla OCR-nummer i mängden så tänkte jag att någon gång måste ju de där korgarna slutat att fyllas. Någon gång måste maten slutat att multipliceras. Någon gång slutade ett bröd bli två bröd. Någon limpa blev den sista att celldelas. Varför? Så länge magar var hungriga fanns behovet. Så länge behovet fanns delades bröd och fiskar ut. Så länge bröd och fiskar delades ut fortsatte miraklet. Det var när maten inte längre delades ut som miraklet upphörde. Så länge de strödde ut fick de bara mer.

För väldigt länge sedan, jag minns inte längre när eller var eller hur, så hörde jag någon säga ”Nothing that leaves your hand leaves your life”. Bra citat, tycker jag. Och så var det ju det här med att så och att skörda också. Den bilden är bildernas bild. Men för några veckor sedan så läste jag ännu en gång några kapitel i boken ”Jag är Herren din Läkare” av FF Bosworth och läste då en annan formulering på det hela som jag liksom fastnade vid så pass att jag flera gånger gick tillbaka och läste igen. Vi vet att när vi ger så får vi. Vi vet att när vi strör ut så får vi mer; vi strör ut frön som en dräng i en Astrid Lindgren-film och vi vet att de där fröna kommer att växa.

Efter sådden kommer tystnaden. Åkern ligger stilla. Marken tiger. I sin buk bär den på den hemlighet som lämnade Alfreds hand, och drängen kan nu bara sitta där med Emil i knät och laga sina strumpor eller såga till några bitar som kan bli trägubbar en hyssens dag. Låt mig citera herr Bosworth i några korta rader:

”När vi tar emot och lyder Guds ord, kan vi med Paulus säga: ‘Guds kraft verkar mäktigt i mig’ (Kol 1:29). Så blir Guds ord Guds kraft. Det är ande och liv. Om en åker i vilken säd blivit sådd kunde tala till oss, skulle den säga: ”Säden verkar mäktigt i mig”.

Den där sista meningen gillar jag. Det vi ger lämnar inte våra liv, det bara sås som frön runt omkring oss, och där under marken mullrar det av liv och rörelse och varje krona som ligger begravd där viskar ”Hördu Alfred! Jag verkar mäktigt här under ytan nu. Jag jobbar och växer. Jag skapar liv. Bara så du vet.”

Så jag fortsätter tjurskalligt att dela ut mitt bröd och mina fiskar genom en orange bankdosa, jag fortsätter att citera Ordspråksboken och ibland, när jag känner att jag behöver dansa i smyg, så böjer jag mig ner och lägger örat till marken och hör hur det mullrar av varje sådd krona som ropar ”Jens! Jag verkar mäktigt dig nu. Jag verkar mäktigt i din familj, i din framtid, i ditt kylskåp, i Elise och Elton. Mäktigt! Ojojoj, om du bara visste. Just wait and see”.

Vad tycker du?