Politik som talar mitt språk

Posted on

Man måste få vara en drömmare ibland. Man måste få sluta sina ögon och låta tankarna fara iväg som ett välvikt pappersflygplan i medvind, och sväva bort till det samhälle som man önskar man fick leva i. Där och då ser man vad man inte kan se när vardagslivet rusar mellan jobb, Ica Maxi och Bonde söker fru; man ser att det Sverige som fått äran att husera nio miljoner magnifika skapelser inte är färdigt.

I denna drömbild av Sverige ser jag inte nittonåriga pojkar gå uppklädda i kostym och bakåtslickat hår, uppklädda med välputsade skor och en svart portfölj, uppklädda till att likna deras bild av hur framgångsrika män ser ut. Jag ser inte hur de smuttar på en konjak, skrattar de rikas skratt och ljuger historier om deras båt i skärgården. Jag ser dem inte sätta sig i första klass på inrikesflyget och sedan irriteras över ljuden från andra sidan draperiet som stör dem i deras laptop-knappande och pengaskapande. Jag ser dem inte växa upp och raljera över att taxichauffören knappt förstår svenska, och föraktfullt undra ”hur svårt kan det va?”. Jag ser dem inte växa in i sin kostym och tillsammans med sina kollegor som heter Andersson och von Brink diskutera att tiggarna på tunnelbanan minsann får ta seden dit de kommer. Jag ser dem inte kamma hem en sexsiffrig bonus därför att de lyckats spara in pengar åt företaget genom att snåla på sina anställdas löner.

Jag ser dem inte gå till sängs sent på kvällen med ett hjärta som är tommare än det var igår. Jag ser ingen enda som somnar med siffror flygande innanför skallbenet, med meningslösheten som studsar mellan hjärtats kammare.

Överhuvudtaget ser jag inte mycket siffror alls. Så varför, om jag får fråga, är siffror våra politikers flitigaste språk? Man ser politiker debattera mot varandra på TV, man ser någon som står på ett torg i en småstad och talar inför en publik som fryser i partisymbolsmärkta jackor, och så får man känslan av att de helt missuppfattat vad det är som vanliga medborgare vill ha. Jag förstår att de gör sitt bästa, och jag förstår att de verkligen vill tillfredsställa sina medborgare – av självbevarelsedrift, om inte annat. Men förstår de – på riktigt – att jag inte är intresserad av ytterligare ett jobbskatteavdrag? Jag låter dem gärna behålla några extra hundralappar av min lön varje månad, det är helt okej för mig, bara de låter det där somaliska barnet få stanna i vårt rika land. Bara de låter gamla Agda ha någon att samtala med under sina långa dagar på det ålderdomshem som hon aldrig drömde om när hon var tonåring. Ta mina pengar, Reinfeldt! Ta av min lön, Löfven! Jag har mat i min kyl och skor på mina fötter – jag har så jag klarar mig!

I landet i mina drömmar har Andersson, von Brink och Ahmed precis samma chans att komma på intervju till det utannonserade jobbet. Inte för att lagen förbjuder diskriminering utan därför att nio miljoner färgblinda hjärtan förbjuder det.

Lagar som är tänkta att förbjuda rasism är hedervärda, men till slut blir de ändå som en blyg skolfröken som inte har någon som helst auktoritet över sin klass. ”Sitt ner”, försöker hon försiktigt, ”nu lugnar vi ner oss, tack”, fortsätter hon, fullt medveten om att ingen hör, för de är upptagna med att vika pappersflygplan som kanske kommer kunna ta dem långt därifrån.

Vi behöver inga nya lagar eller paragrafer. Vi behöver förändra vilka vi är, och där hjälper siffror föga. Jag tror nämligen inte att von Brink kommer att bjuda in sin arbetslösa granne Ahmed på söndagsmiddag för att politikerna talar sig varma om hur bra jobbskatteavdragen är. Jag tror inte att Andersson kommer ge taxichauffören som knappt förstår svenska en varm klapp på axeln och ett leende för att siffror debatteras i all oändlighet.

Jag förstår att siffror måste diskuteras och justeras, men var i politiken hittar vi allt annat som livet består av? Var hittar vi värderingarna och moralen, var hittar vi kärleken till dem som siffrorna är tänkta att skydda? Jag struntar i om jag får ett jobbskatteavdrag till eller inte. Det är ointressant för mig. Det är som att prata ekonomi med en bulldog. Vi sitter där och lyssnar när husse talar och husse tror att deras förståndiga vovve håller med. Det är ointressant för mig om ännu en hushållsnära tjänst blir avdragsgill. Däremot bryr jag mig väldigt mycket om Agda och Ahmed. Och jag fortsätter skriva om annat än siffror, tills de kostymklädda nittonåringarna blir män nog att de vågar ge sina Armanis till tiggarna i tunnelbanan.

Reinfeldt och Löfven, ni gör ett bra jobb. Fortsätt med det så länge Ni har chansen. Men ta gärna en kort paus och skriv ner alla siffror ni kan på ett papper. Skriv ner alla drömmar ni har på ett annat. Vik de båda arken till perfekta flygplan så får vi se vilket papper som flyger längst.

Jens Charlieson

Vad tycker du?