Öppet brev till Alex och Sigge

Posted on

Jag börjar inte med att skriva hej, för sådant orkar ni inte läsa. Komplimanger har ni läst till leda och om jag överhuvudtaget ska ha någon chans att få er att lyssna till vad jag har att säga så måste jag direkt hoppa rakt in i sakens kärna, och sakens kärna är alkohol.

Eller, för att vara tydlig, ert sätt att prata om alkohol som om inga baksidor fanns. Det är oansvarigt, och jag skulle önska att ni slutade med det. Kan ni göra det, för en trogen lyssnares skull?

Det är ett känt faktum att ungefär tio procent av Sveriges vuxna befolkning har alkoholproblem. En del sitter på parkbänken, en del på barstolen och en del hemma i sin soffa. Alla har det gemensamt att de dricker för mycket och skulle ha oerhört svårt att byta ut whiskyn mot coca-cola om de skulle försöka. För de allra flesta finns ingen som kräver av dem att sluta – det har inte gått så långt att de omhändertas av någon myndighet eller att en familjemedlem säger stopp. Men när de sitter där med glaset i handen och stirrar på den vätska som de längtat efter hela dagen, så vet de att de verkligen borde skära ner. Ibland slås de av den där tanken som säger åt dem sluta, att de kanske inte borde gå till det där skåpet varje kväll, men de låtsas tänka på annat. Att våga se sanningen i vitögat kräver nämligen mer mod än de flesta av oss är välsignade med.

Alex och Sigge, jag hör er ofta nämna i förbifarten hur många lyssnare ni har, det är väl en bra bit över 300.000 nu, eller hur?

Tio procent, minns ni den siffran?

Tio procent av 300.000 är enkel matematik och siffran som träder fram är alltför hög för att bara vifta bort med en välformulerad tes, Sigge, eller med en ärlig anekdot som slutar i ett asgarv, Alex.

Ni gör reklam för öl nu. Inför dessa trettiotusen småbarnsfäder som dricker när barnen lagt sig, dessa trettiotusen universitetsstudenter som inte längre kan plugga ordentligt förrän ett glas vin har fått skölja ner stressen, inför dessa trettiotusen vuxna människor som ännu inte har vågat erkänna för sig själva att de just nu sugs in i ett beroende som är bortom deras kontroll, beskriver ni denna öls storhet, detta magiska bordeaux-vin som pryds med er stämpel. Inför dessa trettiotusen manar ni till en rörelse av människor som tar en selfie medan de dricker denna högst beroendeframkallande dryck. Kom igen, säger ni sen, häng med i rörelsen – bli en del av denna härliga skara bordeaux-drickare!

Och där sitter de, dessa trettiotusen, och försöker låta bli. Det är inte ert fel, det är aldrig ert fel, men ni väljer att göra det svårt för dem.

Om Gudrun Schyman kommer till en middagsbjudning och värden bjuder på alkohol är det nog inte svårt för henne att säga nej. Alla känner till hennes historia och förstår att hon väljer en Loka. Men alla andra trettiotusen lyssnare – eller, varför inte, alla andra hundratusentals svenskar – som bjuds på en middag har väldigt svårt att säga nej. De minns löftet de gav sig själva i förrgår att det minsann fick räcka nu, men så bjuds det och det ser så gott ut, tänker man, och om jag tackar nej så måste jag förklara mig och jag vill inte att de ska veta att jag försöker sluta för då kommer de tro att jag är alkoholist och det är jag ju inte, absolut inte, nehejdå, jag kan hantera det här och ja tack, ett glas rött skulle sitta fint.

Alla äger ansvaret för sitt eget liv, jag är medveten om det. Ansvaret ligger alltid hos den som sätter flaskan till sin mun, men när ni nu vet att så många tusen vanliga, snälla, fina lyssnare kämpar för att inte förlora sina barn och fruar bland alla flaskor – varför göra det så svårt för dem? Varför inte bara ta ett solidariskt ansvar och sluta lovsjunga spriten inför alla dem som hatar att de älskar den? Förstå allvaret, Alex och Sigge. Prata inte om den snabba energin som kärnkraftverken ger utan att också nämna Hiroshima. Prata inte om den där nya mörka ölen som så effektivt släcker din törst utan att också nämna de brutna vigselringarna, de skändade oskulderna, de tragiska bilolyckorna, de hårda orden som aldrig i livet går att ta tillbaka.

Trettio tusen, Alex och Sigge.

Jag vill verkligen att ni ska veta att jag gillar er podcast. Att lyssna på er medan jag diskar fredagskvällens tallrikar är ett av mina stora lördagsnöjen. Och jag förstår att ni gör era små reklamsnuttar, det är ingen kostligt alls. Jag förstår att ni vill dra ut så mycket pengar som det går av allt det arbete ni lägger ner på er podcast, men ni när ni nu är i en så lyckosam position att ni faktiskt kan välja era samarbetspartners så vädjar jag till er att välja med omtanke. Det finns kanske ingenting som ni kan göra för att underlätta för dessa trettiotusen – men ni kan välja att inte göra det svårare.

Sanningen är den att alkohol orsakar mer lidande än något annat gissel i vårt land. Alla barn som gråter över pappas höjda röst, alla kvinnor och män som offrar sina familjer för en kul kväll då de inte kunde tänka klart, alla barn som ständigt kommer i kläm, som fullständigt krossas sönder och samman av föräldrar som egentligen är så fina men som inte kan låta bli den där ölen som så effektivt släcker deras törst och som ni, Alex och Sigge, enträget uppmanar dem att köpa.

Hur många barn finns i era trettiotusen familjer, Alex och Sigge?

Bilolyckor, slagsmål, överfall, drunkningsolyckor, våldtäkter, krossade äktenskap, förlorade vänskaper, måndagskarens, ord som skär sönder hela hjärtat, och så alla dessa bilolyckor – det är alkoholens Hiroshima.

Tack If.

Jens Charlieson

One thought on “Öppet brev till Alex och Sigge

Vad tycker du?