Jag litar på min fru, men när hon berättade för mig att Ulf Ekman skulle bli katolik så trodde jag henne inte. Fem sekunder senare läste jag artikeln själv, sen läste jag en till, och en till. Och när jag hade läst ytterligare en gick jag in i silent mode. Det brukar vara klokast så. Känslor vill alltid reagera direkt, de vrålar från insidan, de liksom kramar ihop ord och meningar som hårda snöbollar och slungar dem upp mot halsgropen. Att kunna tiga är en konstform i sig.
Jag har så många vänner i Livets Ord. Jag respekterar den församlingen och allt de gjort i och för Sverige mer än jag kan hitta ord till, och precis samma sak gäller denne Ulf Ekman. Ingen annan enskild författare har ett större utrymme i min bokhylla. Jag lyssnade till honom första gången år 2002 när jag helt oväntat fann mig själv i Uppsala för att gå Livets Ords bibelskola. Några veckor tidigare hade jag inte ens tänkt tanken. Frågan kom och jag var tillräckligt ung och tillräckligt impulsiv för att säga upp lägenhet och jobb för att hitta en ny bekantskapskrets bland människor som inte pratade skånska.
Jag tror att väldigt få kan säga något annat än att det som skett är sorgligt. En av de framstående profilerna för det enkla budskapet om Jesus har lämnat den typ av kristendom som jag tror ligger närmast Apostlagärningarna. I kölvattnet av hans sorti simmar tusentals människor omkring i en miljö där frågetecknen är så många att de lägger sig som en dimma framför ögonen tills inget land är i sikte.
Att kunna tiga är en konstform i sig och jag vet att det kommer ta mig en livstid att på riktigt bemästra den. Men misstolka inte min tystnad med medgivande. Tro inte inte för en sekund att min stängda mun är stängd för att jag håller med, eller för att jag inte ser det som skett som ett särskilt stort problem, eller för känner mig osäker på var jag själv står. Min tystnad är en rädsla för att de ord jag skriver till försvar för Apostlagärningarnas kristendom ska misstolkas och förvrängas till en attack mot en man som gett mig så mycket, och mot en församling som jag vet kommer fortsätta ge mig så mycket. Jag är väl helt enkelt lite rädd.
Jag ser framför mig ett scenario som jag vill varna för, och det är därför jag ändå har fattat pennan. Jag är övertygad om att det finns tusentals människor runt om i vårt land som sedan i söndags har tänkt samma tanke, ställt sig samma fråga. Alla vet att Ulf Ekman är en väldigt intellektuell man, som dessutom överglänser de flesta av oss i bildning och kunskap. Och därifrån, utifrån den förståelsen, är det inte långt till att ställa sig frågan om han vet något som jag inte vet. Har han förstått något som jag ännu inte har förstått? Och kommer även jag förstå det, om jag bara studerar katolicismen, om jag läser mer kyrkohistoria, om jag lär mig latin och börjar intressera mig för kyrkokonst? Måste jag skämmas för mitt klena intellekt, om medger att jag inte förstår, om jag säger att jag tror han har fel?
Jag har läst min beskärda del, jag har försökt sätta mig in i det, jag är väl medveten om att jag, precis som alla andra, säkert har fördomar och jag förstår att alla inte är korrekta. När ni beskyller mig för sådant så predikar ni för kören. Men jag är inte novis. Jag är tillräckligt intellektuell, eller kanske tillräckligt dum, för att förstå att Apostlagärningarna är det enda kristna livet som är värt att leva. Det finns ingenting annat för mig, och visst är det också så, att det inte finns något annat för dig?
Glöm inte bort enkelheten hos Jesus. Glöm inte bort hur det var den där första gången då ni förstod vem han var, första gången ni mötte honom, hur fin han var. Hur personlig och oreligiös han var. Glöm inte bort den där gången då ni satt i ert rum och viskade med honom, och glöm inte de där enkla orden han viskade tillbaka.
Glöm inte bort missionsbefallningen. Glöm inte bort att det är där, bland de smutsiga städerna och i byar där toaletterna är hål i marken, som Jesus står och väntar på oss. Glöm inte bort att han redan står där i stadsdjungeln bland hallikar och hemlösa, bland flyktingar som inte förstår svenska, bland kvinnorna som blir misshandlade. Glöm inte bort att han står där och ropar ditt namn, frågar när du kommer, frågar vad du ska med alla diplom till.
Det är där vi hör hemma. Mitt i Apostlagärningarna. Långt bort ifrån kyrkopolitik och trams, långt bort ifrån en ekumenik som offrar den egna identiteten. Vi är de vi är och vi kan inte vara något annat. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag skulle kvävas till döds i sammanhang där händer skakas mer än de lyfts. Vårt enda hem är tillsammans med Jesus, med smuts under naglarna, med hjärtan som bultar av kärlek, med döva som hör och blinda som ser, med tumörer som försvinner, med pengar till de fattiga. Det är där vi inte bara andas, utan lever på riktigt.
Där vill jag leva, och jag är övertygad om att det är där församlingen Livets Ord kommer att fortsätta leva, precis som när jag för första gången klev innanför dess dörrar i mina impulsiva ungdomsår.
För övrigt rekommenderar jag min bok till alla som undrar var Jesus är i allt detta.
Jens Charlieson