Om stolthet inte fanns.

Posted on

Jag skulle springa fram och ge alla jag mötte en kram, om stolthet inte fanns. Jag skulle säga förlåt innan jag ens hunnit blinka efter mina ogenomtänkta ord. Jag skulle resa mig ur mitt hörn där jag sitter och surar, sträcka armarna åt var sitt håll och bekänna all min idioti. Jag skulle skratta mer, njuta mer, le mer, hoppas mer, tro mer, älska mer, leka mer och känna mer. Jag skulle vara genomskinlig och öppen, rak och ärlig, känslosam och stark. Jag skulle vara den man jag vet att jag borde vara, om stolthet inte fanns.

Sverige skulle ödmjukt erkänna sig besegrat av det stora mysterium som är livet. Universum. Vi skulle se alla molekyler vi älskat att studera, alla atomer vi äntligen lyckats dela, alla stjärnor vi vet så lite om, smälta samman och forma det bultande hjärta vars kärlek fick allt att existera. Vi skulle se vår litenhet på en stor jord. Vi skulle sluta jaga de spöken som kallas självförverkligande, status och respekt. Vi skulle sluta mäta framgång i pengar, om stolthet inte fanns.

Människors liv skulle vara vår enda valuta. Vi skulle förstå att pressvecken på vår kostym inte gör oss till finare människor, och att skrynklorna på de hemlösas t-shirts inte gör dem fulare. Vi skulle tömma våra fickor inför varje behov vi såg. Vi skulle se hur nära besläktade vi är till de hemlösa, till alkisarna, till de fattiga, till gängmedlemmarna, till kåkfararna, till de tandlösa och till dem som stinker. Vi skulle se att det kunde varit vi, och vi skulle ge allt vi hade för att hjälpa en. Vi skulle se vilka unkna skitstövlar vi alla är – om stolthet inte fanns.

Stoltheten piskade sönder en stark ung kropp. Den spottade, hånade, hatade. Den spikade upp ödmjukheten på ett kors för att visa världen vem det var som bestämde. Stoltheten vinner alltid slagsmålen. Stoltheten vinner alltid diskussionerna. Sedan står han där och applåderar åt vinnaren, åt sig själv, medan ödmjukheten går hem utan minsta pokal. Han har sina blåmärken. Han har sina ärr. Och medan han skamset vandrar därifrån bär han små bitar av människors hjärtan i sin hand. För han vet att det var han som vann. Han hör två ensamma händer som fortsätter att applådera åt sin egen förträfflighet. Så vet han att han vann.

Stoltheten slår sönder våra försök att öppna vår mun och säga förlåt. Den spikar fast våra fötter till marken i ett hörn där vi stannar och surar. Surar, och går igenom de välslipade argumenten vi just skrikit ut. Tänker att vi vann diskussionen. Applåderar åt oss själva i vår sorg och våra tårar, och ser ödmjukheten gå iväg med en liten bit av vårt hjärta i sin hand.

Jag hade ropat ut efter ödmjukheten och bett honom komma tillbaka, om stolthet inte fanns. Jag skulle sett upp mot korset där allt som var vackert satt fast. Jag skulle stannat kvar där under och hoppats att en droppe ödmjukt blod skulle landa på mig, att stolthetens klor skulle ryckas ur mitt kött och begravas långt under havsytan. Jag hade ropat ut min egen idioti i ett förlossande skri, om stolthet inte fanns.

Jag skulle ropa på ödmjukheten och se stoltheten lämnas kvar där bakom. Den skulle vara historia för mig, mitt livs medeltid. Den skulle bli mindre och mindre för varje steg som jag tog för att snart försvinna bortom horisonten. Sen skulle jag höra några lugnande ord i mitt öra, en liten uppmuntran när jag behövde det som mest. ”Vad ödmjuk du har blivit på sistone. Bra jobbat.”

Då skulle mina två ensamma händer så smått börja applådera åt min egen ödmjukhet, jag skulle njuta av mitt nya, ödmjuka jag. Jag skulle se vilken sund man jag blivit, bättre än både han och han. Jag skulle försäkra mig om att pressvecken var raka och fina, sen skulle jag slå mig för bröstet och fortsätta leva mitt liv som om stolthet inte fanns.

Jens Charlieson

2 thoughts on “Om stolthet inte fanns.

  1. Visst skulle man kunna byta ut stolthet mot egoism i din text? Jag ser inget fel i att vara stolt över ett väl utfört arbete utan att förringa någon annans. Problemet med rationaliteten är att effektivitet belönas trots olika förutsättningar. Ju mer detaljrik kognition av omvärlden desto större förmåg att förstå och tillägna dig stolthet. Kanske borde jag vara glad över min oförmåga att fungera och på så sätt ha närmare till Guds rike men det är svårt. Jag tänker ändå uppskatta mig som ett barn och ta emot på ett barnsligt oreflekterat, tacksamt sätt. Förhoppningsvis gör det mig mer ödmjuk :) Väldigt bra skrivet.

  2. …. medan ödmjukheten går hem utan minsta pokal. Han har sina blåmärken. Han har sina ärr. Och medan han SKAMSET vandrar därifrån bär han små bitar av människors hjärtan i sin hand.

    Varför skamset?

    Annars är det fint skrivet, verkligen!

Vad tycker du?