Jag har tänkt mycket på Ola Salos låt Breaking up with God sedan första gången jag hörde den. Den spelades ju i lördags också, i TV4:s stora höstsatsning Så Mycket Bättre, och jag är nog inte ensam om att bli lite ledsen när jag hör den.
Den är ju ren magi, egentligen. Det finns något i Olas låtar som alltid fångar mig, trots att musik aldrig fångar mig. Jag har flera gånger försökt förklara för folk att jag älskar hans musik och jag älskar hans texter – men jag tycker inte om hans texter. Det går inte riktigt ihop, jag vet det. Men jag menar att han är ett stilistiskt geni, hans sätt att placera ord efter ord, att bygga meningar, att välja de där oväntade orden som säger så mycket mer än bara orden själva – allt det där gör hans texter så otroligt bra. Det är budskapen jag ofta inte tycker om, och det är ju så han sjunger – med budskap.
”I’ve had it with shame, I’ve had it with sorrow, now I’m breaking up with God. And the devil too. Now I wanna dance the night away.”
Jag blir alltid lite ledsen när jag hör om hans uppbrott med Gud, och jag förstår att du tror att moralkakan nu är på väg att levereras. Men nej, inte riktigt. Han får göra slut med Gud om det är vad han vill, men det finns två andra saker som jag reagerar på när jag hör texten. Det första är anledningen som han ger till sitt uppbrott. Han är trött på skammen, trött på sorgen, och därför gör han slut med Gud. Jag förstår inte. Vilken skam? Vilken sorg? Kanske fanns sådant i kyrkan som han en gång var med i, men det finns inte hos Gud. Kanske låg domedagspredikningar från barndomen och spökade i hans sinne var gång han skulle sova. Kanske var hans uppväxt full av pekande fingrar och skrämselpropaganda och ett evigt fördömande av allt som känns kul – men sådant sysslar inte Gud med.
Får jag säga vad jag tror? Jag tror att han lämnade en livsstil mycket mer än han lämnade en Gud. Jag tror att han blev trött på att känna skuld när han inte kunde leva upp till den höga moraliska standard som predikades och att han ville annat med sitt liv än att sitta tyst och le snällt. Jag håller med honom där. Jag tror att han tröttnade på strukturerna och rutinerna, på alla tråkiga ritualer och regler, regler, regler.
Jag tror att han tröttnade på allt hyckleri som han såg i de där kyrkliga miljöerna, att han tröttnade på alla trånga tankegångar, på att allt ändå bara verkade vara hämtat från en gammal bok som borde uppdaterats för länge sedan. Jag tror att han lämnade en religion, ett sätt att leva, en kyrka mycket mer än han lämnade en Gud, för en sådan trodde han nog aldrig riktigt på. Eller så gjorde han det en gång, men barndomen och uppväxten gjorde Gud synonym med livsstilen och så fick han nog. Kanske var det så.
Jag tror på Ola Salo. Han verkar vara ödmjuk och öppen, verkar fundera och tänka och filosofera, och jag värdesätter sådant högt. Jag tror att alla har känt det han kände när han skrev låten. Alla har någon gång fantiserat om hur härligt det vore om det inte fanns något rätt och fel, om man bara kunde göra det som just nu känns kul utan att behöva tänka på hur det känns om fem minuter eller fem dagar. Det var dit han ville fly, tror jag, dit där det inte finns någon skam eller skuld över allt skit man gör och så trodde han att den platsen kallades laglöshet. Som Sarah Connor blev rädd för mannen som skulle rädda henne sprang han rakt mot Terminators dubbelpipiga hagelgevär.
Det är hans enda misstag. Och det sker precis över allt, precis hela tiden. Man tror att Gud slutar finnas om man ignorerar honom. Man tror att himmel och helvete slutar finnas om man bara bestämmer sig för det. Man tror att Gud slutar bry sig om ens liv, om man slutar bry sig om hans. Men Gud kan inte sluta bry sig. Däremot kan han lämna dig i fred, om det är vad du vill, och det leder mig till den andra saken som jag reagerar på i Ola Salos mästerverk till låt.
Ola sjunger att han vill göra slut med både Gud och djävulen och så vill han dansa sig genom natten, och det är det som gör mig brydd. Det jag reagerar mot är alltså inte att han vill göra slut med Gud – det får han göra om han vill – men jag känner att det är viktigt att han förstår att det inte går att göra slut med dem båda. De båda är nämligen som en gungbräda. När du trycker ner den ena så åker den andra upp. Båda kan inte regera där uppe samtidigt och båda kan inte kastas i rännstenen på samma gång. Man kan göra slut med Gud om man vill, men i hans frånvaro dansar man med djävulen om natten. Det är som att säga att man vill göra slut med både umgänget och ensamheten. Eller att man vill göra slut med både livet och döden. Ola Salos låt är därmed en logisk omöjlighet, och det är viktigt för folk att känna till det. Man kan inte vara utan dem båda.
Man måste välja.
Det är därför vi andas idag. För att välja. Men Ola, tro aldrig att skuld och skam kommer från Gud. Tro aldrig att omöjliga regler och gråa vardagar kommer från honom. Du är trött på skulden och skammen, trött på sorgen, trött på allt det där som du såg i din barndom. Jag förstår det. Religion har den effekten på människor, men inte Gud. Du vet att Gud blev människa och dog på ett kors. Han sjöng med dig, förstår du. Han sjöng din majestätiska låt från himlen innan han lämnade den bakom sig för att födas som en människa:
”I’ve had it with shame, I’ve had it with sorrow, now I’m putting an end to it. And the devil too.”
Nu ser han ingen skam och ingen skuld. Nu ser han förbi allt det där, förbi alla hårda lager, alla misslyckanden, alla ångestfyllda nätter, alla märkliga tankar, allt skit i bagaget. Nu ser han förbi allt annat – och kvar finns bara du.
Jens Charlieson