Det är nästan otroligt. En artikel på ledarplats i Sveriges största kvällstidning var vad som krävdes för att ge vårt kungliga hov darriga knän. Några radioinslag räckte för att få ett av våra största universitet att stänga sina dörrar för organisationen Scandinavian Human Rights Lawyers. Tänk att vi är så rädda av oss.
Organisationen arbetar alltså för att stärka de mänskliga rättigheterna och organiserade en konferens på Uppsala Universitet där drottning Silvia skulle ta emot deras årliga pris Scandinavian Human Dignity Award. Några dagar innan konferensen och prisutdelningen skulle gå av stapeln skriver bland annat Aftonbladets Eva Franchell att organisationen är ”en del av anti-abortrörelsen” och genast började twitter-debatterna gå vilda. Igår lät drottningen meddela att hon inte längre kan ta emot priset. Den officiella anledningen är att ”traffickingfrågan har kommit i skymundan” och det är givetvis bara en skenorsak. Jag har svårt att tänka mig ett mer effektivt sätt att låta traffickingfrågan komma i skymundan än att själva huvudpersonen ställer in sin medverkan till en konferens om just trafficking.
Tidningarna jublar, och det är mot dem jag reagerar, snarare än mot drottningens agerande. Tidningar och radio sticker ner sina pekfingrar i glaset och rör runt som vildar tills vattnet är i rörelse och det opolitiska kungahuset har stängts in i ett hörn där enda utvägen är bakdörren. Ibland är saker fel, då blåser det på riktigt, men inte den här gången. Det Aftonbladet fick nys om var att samma personer som nu uppmärksammar trafficking tidigare har riktat frågetecken mot Sveriges höga aborttal – och genast började de röra. Att konferensen inte hade något med abort att göra spelar ingen roll, för om man är emot abort så har man inget vettigt i vårt samhälle att göra. Tack, Eva Franchell, budskapet har gått fram.
Besattheten av att svartmåla varje person som har något negativt att säga om abort är bortom alla proportioner. Frågan är hur långt man vill låta det gå. En av dessa advokater hjälper en gammal tant över gatan och genast springer Aftonbladets ledarsida fram och rör upp en storm i den lilla tantens glas: ”Hennes hjälp kan du inte ta emot – hon är emot aborter, förstår du”. Eller jag, som både här och här och här har skrivit om abort, tar upp min plånbok för att hjälpa en tiggare på Stockholms gator och genast är pekfingret där. ”Det är bättre att du går hungrig, sörru”.
Men kära Aftonbladet, det går att göra gott trots att man ifrågasätter abort. Det går att hjälpa traffickingoffer trots att man lider av en djup respekt för det mänskliga livet. Kanske är det själva kvalifikationen för att överhuvudtaget kunna hjälpa. Ni vet, motståndet mot abort är inte sprunget ur ondska eller ur kalla hjärtan utan ur en sympati med Dr Seuss bevingade ord: ”A person’s a person, no matter how small”. Jag förstår att ni inte håller med honom. Jag förstår att ni hade attackerat honom med full kraft om han levt idag, att ni hade haft era åsiktsdomderande fingrar framme, stängt in honom i ett hörn där hans enda utväg var att formulera om den fina texten till något som passade era högst personliga åsikter bättre. ”A person’s a person, when he turns arton veckor”.
Jag förvånas ofta över att en tidning som är så stolt över man ”gillar olika” inte alls gör det. Kanske gillar man olika hudfärg, olika språk och kulturer, men inte olika åsikter. Där går tydligen en viktig gräns. Och eftersom mediasveriges åsikter inte sträcker sig långt utanför vårt lands gränser, så ogillar de större delen av världens befolkning. Så där. Jag bjuder på ett löp som kommer sälja lösnummer. ”Aftonbladet ogillar nästan hela världen.”
Jag försöker febrilt undvika att den här texten handlar om abort, för kärnfrågan är en annan. Den handlar om ifall vi i Sverige tror att det går att göra gott i vårt samhälle trots att åsikter går isär. Och det måste vara möjligt, för de drabbades skull. Abortmotståndares och abortförespråkares pengar mättar nämligen hungriga magar precis lika effektivt. Kristnas och muslimers och ateisters filtar värmer den hemlöse precis lika mycket. Och om nu Aftonbladet vill gå den vägen där ”felaktiga” åsikter på ett område stoppar hjälp till behövande på ett annat, så är det inte de stoppade organisationerna som blir lidande, utan den behövande som nekades hjälp.
Den här gången var det traffickingoffren som skulle uppmärksammas. De lever undangömda och bortglömda, de misshandlas och säljs som höns på en marknad men nu skulle de äntligen bli sedda. Människor skulle än mer förstå deras situation och börja agera. Traffickingoffren hade behövt det, de hade väl ändå varit värda det, men en tidning som inte gillar olika sade nej. Bra där, Aftonbladet.
Jens Charlieson