När skapade Gud kristendomen?

Det är så många som är emot religion. Jag förstår dem. De står där på läktaren och ser ner över de olika världsreligionerna med sina respektive inriktningar som springer ett maraton på arenan, de ser allt fulspel, alla krokben, alla hårda armbågar som siktar mot grannens käke i den stora kampen om vem som har den bästa religionen. Det är klart att människor är trötta på religion. Men någonstans där på läktaren sitter också Gud och han ser ner på detta eviga lopp, han ser hur vissa helt outtröttligt fortsätter kämpa med högljudda plakat och hur andra till slut tappar orken och faller i vattengraven av skam. Han sitter där, Gud alltså, och är mer trött över vad han ser än alla svenska skeptiker tillsammans.

Låt mig ställa en retorisk fråga: När skapade Gud kristendomen? Var det när Jesus föddes, alltså några årtionden efter år noll? Eller var det i samband med att han skapade Adam och Eva? Var det när han slöt ett förbund med Abraham – ni vet han som nästan offrade sin son Isak på ett altare – eller kanske när han gav de tio budorden till Mose? Nej. Svaret är mycket enklare än så. När skapade Gud kristendomen? Aldrig. Gud har inte skapat kristendomen. Han har aldrig designat den. Han har aldrig tänkt att kristendomen ska vara hans religion och hans mål har aldrig varit att vinna det där loppet där världsreligionerna tävlar mot varandra, som någon slags maffialedare som strategiskt flyttar sina schackpjäser, vinner bonde efter bonde för att slutligen kontrollera hela staden.

Gud har aldrig skapat någon religion. Han gillar inte ens ämnet. Det är ointressant för honom. Han sitter där på läktaren och hör hur människor klagar över att de allra flesta krigen i världen har startats på grund av religion, han hör dem klaga på att religion kan göra människor vetenskapsfientliga och världsfrånvända, han sitter där precis bredvid dem och han nickar instämmande, lyfter ett finger i luften och utropar “precis!” och så suckar han tillsammans med sina religionshatande meningsfränder.

Det hela är väldigt enkelt, egentligen. Gud skapade aldrig kristendomen. Han bara råkade finnas.

Han fanns. Det är hela svaret. Ingen hade bestämt det – det bara var så. Ingen hade suttit och funderat ihop Guds existens för att kunna besvara sina egna allmänmänskliga spörsmål. Ingen vann eller förlorade något på hans existens. Han var bara en ensam Gud som fanns. Fråga mig inte varför. Av anledningar som jag inte kan gå in på i detalj här – men en brännande, kolossal, havsdjup kärlek blir en ledtråd – bestämde han sig för att göra människor som dig och mig till sin avbild. När människorna fanns mötte de Gud. Pratade med honom. Umgicks med honom. Lyssnade på honom. Fick veta vem han var. Fick veta varför de fanns. Fick veta vem som stått modell när deras kropp formades, när deras själ och hjärta och känsloliv och allt som de var designades. Fick veta var all den kärlek de kunde känna kom ifrån. Hörde med egna öron det skratt som hade gett dem sin humor. Såg djupt in i de ögon som gett dem förmågan att bli förälskade.

Be mig aldrig försvara kristendomen. Be mig aldrig försvara allt som gjorts i Guds namn genom historien. Jag varken kan eller vill. Jag läser inte min Bibel därför att det är en viktig del av den religion som jag tillhör; jag läser den därför att jag vill veta mer om den Gud som råkar finnas. När någon är sjuk så ber jag till Gud, inte för att det är en fin symbolisk handling som liksom passar sig i en kyrka, utan därför att jag vet att den Gud som råkar finnas, råkar kunna göra sjuka människor friska. Det är sådan han är. När döva människor kommer nära honom börjar de höra av bara farten. När våldtäktsmän kommer nära honom blir de gentlemän. När svältande människor kommer nära honom fylls deras magar och skafferier. Inte för att någon har tänkt ut att det vore ett coolt personlighetsdrag hos en Gud, utan bara för att det är sådan han är.

Där på läktaren sitter folk och suckar över religion. Jag förstår dem. De har ju bara sett det där loppet. De har bara sett Elvis-imitatörer – aldrig Elvis. De har bara sett alla krig, alla regler, alla ritualer, alla fördömanden. De är emot religion, men de är inte emot att sjuka människor blir friska. De är inte emot att människors HIV-smittade blod tvättas rent. De är inte emot att tonåringar som skär sig i armarna, som vill avsluta sina liv, som gråter av en ångest de inte förstår sig på, på en sekund sätts fria. Blir lyckliga. På djupet. Omöjligt, säger du. Inte alls, viskar den Gud som hela tiden har suttit där bredvid dig på läktaren.

Inte alls.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *