När skapade Gud kristendomen?

Posted on

Det är så många som är emot religion. Jag förstår dem. De står där på läktaren och ser ner över de olika världsreligionerna med sina respektive inriktningar som springer ett maraton på arenan, de ser allt fulspel, alla krokben, alla hårda armbågar som siktar mot grannens käke i den stora kampen om vem som har den bästa religionen. Det är klart att människor är trötta på religion. Men någonstans där på läktaren sitter också Gud och han ser ner på detta eviga lopp, han ser hur vissa helt outtröttligt fortsätter kämpa med högljudda plakat och hur andra till slut tappar orken och faller i vattengraven av skam. Han sitter där, Gud alltså, och är mer trött över vad han ser än alla svenska skeptiker tillsammans.

Låt mig ställa en retorisk fråga: När skapade Gud kristendomen? Var det när Jesus föddes, alltså några årtionden efter år noll? Eller var det i samband med att han skapade Adam och Eva? Var det när han slöt ett förbund med Abraham – ni vet han som nästan offrade sin son Isak på ett altare – eller kanske när han gav de tio budorden till Mose? Nej. Svaret är mycket enklare än så. När skapade Gud kristendomen? Aldrig. Gud har inte skapat kristendomen. Han har aldrig designat den. Han har aldrig tänkt att kristendomen ska vara hans religion och hans mål har aldrig varit att vinna det där loppet där världsreligionerna tävlar mot varandra, som någon slags maffialedare som strategiskt flyttar sina schackpjäser, vinner bonde efter bonde för att slutligen kontrollera hela staden.

Gud har aldrig skapat någon religion. Han gillar inte ens ämnet. Det är ointressant för honom. Han sitter där på läktaren och hör hur människor klagar över att de allra flesta krigen i världen har startats på grund av religion, han hör dem klaga på att religion kan göra människor vetenskapsfientliga och världsfrånvända, han sitter där precis bredvid dem och han nickar instämmande, lyfter ett finger i luften och utropar ”precis!” och så suckar han tillsammans med sina religionshatande meningsfränder.

Det hela är väldigt enkelt, egentligen. Gud skapade aldrig kristendomen. Han bara råkade finnas.

Han fanns. Det är hela svaret. Ingen hade bestämt det – det bara var så. Ingen hade suttit och funderat ihop Guds existens för att kunna besvara sina egna allmänmänskliga spörsmål. Ingen vann eller förlorade något på hans existens. Han var bara en ensam Gud som fanns. Fråga mig inte varför. Av anledningar som jag inte kan gå in på i detalj här – men en brännande, kolossal, havsdjup kärlek blir en ledtråd – bestämde han sig för att göra människor som dig och mig till sin avbild. När människorna fanns mötte de Gud. Pratade med honom. Umgicks med honom. Lyssnade på honom. Fick veta vem han var. Fick veta varför de fanns. Fick veta vem som stått modell när deras kropp formades, när deras själ och hjärta och känsloliv och allt som de var designades. Fick veta var all den kärlek de kunde känna kom ifrån. Hörde med egna öron det skratt som hade gett dem sin humor. Såg djupt in i de ögon som gett dem förmågan att bli förälskade.

Be mig aldrig försvara kristendomen. Be mig aldrig försvara allt som gjorts i Guds namn genom historien. Jag varken kan eller vill. Jag läser inte min Bibel därför att det är en viktig del av den religion som jag tillhör; jag läser den därför att jag vill veta mer om den Gud som råkar finnas. När någon är sjuk så ber jag till Gud, inte för att det är en fin symbolisk handling som liksom passar sig i en kyrka, utan därför att jag vet att den Gud som råkar finnas, råkar kunna göra sjuka människor friska. Det är sådan han är. När döva människor kommer nära honom börjar de höra av bara farten. När våldtäktsmän kommer nära honom blir de gentlemän. När svältande människor kommer nära honom fylls deras magar och skafferier. Inte för att någon har tänkt ut att det vore ett coolt personlighetsdrag hos en Gud, utan bara för att det är sådan han är.

Där på läktaren sitter folk och suckar över religion. Jag förstår dem. De har ju bara sett det där loppet. De har bara sett Elvis-imitatörer – aldrig Elvis. De har bara sett alla krig, alla regler, alla ritualer, alla fördömanden. De är emot religion, men de är inte emot att sjuka människor blir friska. De är inte emot att människors HIV-smittade blod tvättas rent. De är inte emot att tonåringar som skär sig i armarna, som vill avsluta sina liv, som gråter av en ångest de inte förstår sig på, på en sekund sätts fria. Blir lyckliga. På djupet. Omöjligt, säger du. Inte alls, viskar den Gud som hela tiden har suttit där bredvid dig på läktaren.

Inte alls.

5 thoughts on “När skapade Gud kristendomen?

  1. ”Ingen hade suttit och funderat ihop Guds existens för att kunna besvara sina egna allmänmänskliga spörsmål”

    Det är precis det religion är. En bekväm och enkel tankemässig utväg för att hitta på svar på frågor som människan inte förstår. Så har det alltid varit, bara i olika former. Från det att människan trott (fast mest kyrkan tutat i dem) att jorden varit platt till man insett att den är rund (och de som hävdade att den var platt tvingats erkänna att de har fel), och häxor och blåkulla. Okunskap har odlat fram religioner för att ge svar på en del kluriga frågor.
    Samma sak är det med kristendomen och det du predikar här. Det sitter ingen gud på läktaren. För det finns ingen gud. Jag sitter på läktaren och tittar ner på en massa människor som försöker övertyga varandra om att det de tror är rätt är det rätta, gärna med våld och förtryck.

    Jag stannade faktiskt och pratade med en ung kvinna i Stockholm denna helg, hon kom från en kyrka inne i centrum. De bjöd på kaffe och ville prata om Gud. Jag har aldrig tackat nej till kaffe. Det var mest deprimerande att höra på henne eftersom hon på allvar tror på ett liv efter döden, och hon menade att om det inte fanns ett liv efter döden så finns det ingen mening med livet, och hennes liv är därmed värdelöst.

    Svaret på hennes fråga om meningen med livet är alltså att det finns ett liv efter döden som är det som ”verkligen gäller”. Hon hade inte skapat sig en egen uppfattning om saker och ting, utan trodde på allt som stod i bibeln rakt-upp-och-ner.

    Bibeln och alla andra ”heliga” böcker förstör människor. Att tro på Gud och allt som står i bibeln är som att tro att Harry Potter och Hogwarts existerar i verkligheten. Bara för att det står i en bok gör det inte sant. Men eftersom kriteriet för att det finns en gud är att ingen kan motbevisa att det inte finns en, så är det ett moment 22 där det inte går att diskutera med troende människor.

    För om det enda som krävs för att jag ska ha rätt i något är att någon annan inte kan motbevisa det, så kan jag hitta på en massa saker ur tomma luften och hävda att de är sanna. Det fungerar inte så i verkliga livet, där fungerar det så att du måste bevisa att Elvis lever och att Bigfoot existerar. Inte tvärt om.

    Som någon klok en gång sade: Tro betyder att inte vilja inse sanningen.

    1. Melker!

      Genomtänkta kommentarer som förtjänar genomtänkta svar. Sådana får du ikväll när min arbetsdag är slut, men låt mig bara snabbt säga det här: Relationer som bygger på kärlek är alltid utan bevis. Om jag och min fru skulle vara trogna mot varandra i en relation där kärlek inte fanns i ekvationen så skulle jag behöva ständiga bevis på att hon höll sin del av avtalet. Jag skulle kolla hennes telefonlistor, läsa hennes mail, dagligen använda appen Where’s My Phone för att spåra var hon håller hus. Ohållbart, givetvis.

      Om Gud hade önskat en sådan relation med dig så hade han gett dig sina telefonlistor och lösenord till alla mailkonton han ägde. Men det är inte en sådan relation som han vill ha.

      Tro är att inte vilja inse sanningen, säger du. Läser du, alltså, din frus samtalslistor varje kväll?

      Återkommer ikväll!
      //Jens

    2. Melker,
      Ja, då kommer några kommentarer om dina kommentarer. Först och främst: Min text skrevs inte med syftet att nå slutsatsen ”Alltså finns Gud”. Det var inte hans vara eller icke vara, hans existens eller icke-existens som jag var ute efter. Vad jag ville få fram med min text var helt enkelt att OM Gud finns så har han inte skapat kristendomen. OM han finns så är han inte intresserad av religion. Jag ville också få sagt att alla dessa människor som kritiserar religion, på samma sätt som du gjorde i ditt inlägg, i mångt och mycket står på samma sida som jag. Vi står tillsammans där på läktaren och irriteras över religion. Skillnaden – medveten om att jag kanske antar saker utan att känna dig – är att jag tror att det finns en Gud och det gör inte du. Religioner, som en ”bekväm och enkel tankemässig utväg för att hitta svar på frågor som människor inte förstår”, tycker jag lika illa om som du. Jag tror precis som du att det finns många sådana exempel, många religioner som fungerar som ett enkelt svar på livets stora frågor; svar som kan kännas sköna för stunden men som saknar all substans och som helt enkelt inte är sanna. För många människor är nog religionen precis detta, oavsett om de bekänner sig till islam eller hinduism eller kristendom.

      Detta påverkar dock inte Guds existens. Att män som är ensamma i livet, som inte har någon alls vid sin sida, hittar substitut i form av sällskapsdjur, TV-spel, droger, frimärkessamlande eller vad som helst som tillfälligt dämpar ensamheten – det är sorgligt men inte särskilt konstigt. Att människor som saknar svar på de stora frågorna om livet och universum och allting tycker sig hitta svar i religioner kan du tycka är sorgligt, men det påverkar Guds existens lika lite som droger och frimärkessamlande påverkar kvinnors existens. Så vad menar jag med detta? Gud finns trots religionerna.

      Du skriver att det inte finns någon Gud på läktaren, för det finns ingen Gud. Jag hävdar bestämt motsatsen. Men anledningen till att jag hävdar precis det, är inte vad du tror. Du skriver om blind tro på en bok som skulle kunna jämställas med Harry Potter, men jag tror inte på Gud bara för att jag har läst om honom, utan för att jag tror mig ha mött honom. Jag tror mig känna honom. Jag tror också att den rullstolsburna mannen som gick framför mina ögon, faktiskt gick framför mina ögon. Jag tror att min vän som var döv och nu hör, faktiskt hör. Jag kunde fortsätta och fortsätta men en del läkare stirrar sig så blinda på sin avancerade utrustning att de glömmer att lyssna på vad patienten har att säga. ”Jag ser inget blåmärke”, säger läkaren. ”Men jag har verkligen ont”, säger patienten. Patienten kan ljuga. Det kan vara hypokondri som talar. Det kan vara allt möjligt, men man misstar sig grovt om man helt ignorerar miljoner människor som intygar att de har sett och hört samma sak. Vittnen kallas in i en rättssal därför att vad de har sett och hört i allra högsta grad är relevant för fallet.

      Vad kul att du tog en kaffe häromkvällen. På den punkten är vi lika, du och jag – kaffe är inget man tackar nej till. Sorry att mitt svar blev så långt, det brukar bli så när jag skriver. Jag är för förtjust i själva författandet för att kunna fatta mig kort.

      På återhörande!
      Jens.

  2. Tack för en läsupplevelse. Du har så rätt. Som kristna är vi egentligen inte religiösa. Vi har mött en sanning. En gud som finns.

Vad tycker du?