Några kommentarer om några kommentarer.

Jag tänker mig en ryggrad som något av det viktigaste för att en kropp ska kunna fungera som den ska. Egentligen vet jag väldigt lite om kroppens anatomi och skulle jag tvingas ge upp någon del av min kropp så hade jag säkert – i brist på kunskap – gjort ett dåligt val. Trots det vet jag att jag aldrig skulle välja bort min ryggrad. Den vill jag verkligen ha.

När jag var yngre så hyrde jag ofta en film som hette Airborne. Jag gillade att åka inlines och Airborne var den enda film jag kände till som uteslutande handlade om riktigt duktiga inlinesåkare. Den obligatoriska slutstriden i filmen bestod av ett lopp i en lång och riktigt kurvig nedförsbacke. Det här var en 90-talsfilm och även om jag inte gjort någon djupare studie av detta så gissar jag att ungefär hälften av alla spännande 90-talsfilmer innehåller meningen ”The rules are – there are no rules”. Så även i Airborne. Här var det den tuffa motståndaren som med en smått rynkig näsa och med hakan uppe i vädret informerade om den korta regelboken, just innan loppet nerför backen skulle börja. Backen var livsfarlig. Kurvig. Ingen sikt framåt. Brant. Backen hade ett namn som nog passade ganska bra, nämligen ”devil’s backbone”. Nu är jag osäker på om djävulen egentligen har någon ryggrad alls, men om han har en så är den garanterat krokig och kurvig och allt annat än rak.

Jag har fått många kommentarer på mitt förra inlägg här i bloggen. Det uppskattar jag mycket. Efter att ha läst några av dem så finner jag mig själv sittandes på en av högstadiets toaletter. Väggarna där var alltid fyllda med små meddelanden, och de flesta av dessa meddelanden innehöll spydigheter eller grovt språk. Jag är lite av en motståndare till grovt språk i alla lägen, men om någon känner att de behöver vara spydiga för att uttrycka hur de känner så har jag inga problem med det. För övrigt så ser man både grovt språk och spydigheter lite varstans dessa dagar, så kopplingen mellan kommentarerna på bloggen och meddelandena i högstadiets sunkigaste håla är har inte med språkbruket att göra. Kopplingen ligger i anonymiteten.

Det är svårt att veta hur många toalett-meddelanden man läst genom åren men de är många. Ingen av dem – inte en enda – har haft en tydlig och korrekt avsändare. Alla har varit totalt anonyma. Anonymitet är helt okej för mig, men spydigheter, anklagelser och ryktesspridningar – sanna eller ej – kräver ett namn. De kräver ryggrad nog för att våga stå för sina ord. De kräver att man är rakryggad nog att inte smyga iväg och låsa in sig bakom en toadörr och ta fram sin tuschpenna.

Jag vill inte censurera min blogg och därför kommer spydigheter, anklagelser och ryktesspridningar fortfarande att få plats bland kommentarerna. Men inte vem som helst får skriva dem. Inte vem som helst får slänga ur sig vad som helst. Bara den lilla skara som har ryggrad nog att stämpla de anklagande kommentarerna med sitt namn. Detta innebär att jag kommer att radera vissa kommentarer som saknar avsändare. Det innebär också att så länge ett korrekt namn är ifyllt så får ni skriva i princip vad som helst. Se det som en förmån, om ni så vill.

Alla vill inte ge sig till känna och det har jag full förståelse för. Därför får era kommentarer gärna vara anonyma, men då krävs saklighet och en respektfull ton. Och är det högljudda demonstrationer ni är ute efter så kör på – men jag vill gärna veta vem som håller i megafonen.

Jag är inte rädd för kommentarer – varken positiva eller negativa. Jag välkomnar dem med öppna armar – både positiva och negativa. Fortsätt skriva! Mycket! Ofta! Men, och det här är ett stort ”men” – min blogg är inte en illaluktande högstadietoalett. Den är inte heller en 90-talsfilm där det inte finns några regler. Och ni som har sett filmen vet att devil’s backbone inte var att leka med.

Dessutom: all heder åt H.A. och Elin Westberg. Er ryggrad klär er.

Jens Charlieson

Vad tycker du?