“Show-off”. Precis så skrev hon till mig, bara sådär, rakt upp och ner som kommentar på min Facebook-sida.
Jag minns inte vad jag svarade, förmodligen något som inkluderade en smiley för att liksom avdramatisera det hela. På något sätt var jag tvungen att erkänna mig avslöjad och i sådana lägen får man alltid en stark känsla av tacksamhet gentemot mannen som uppfann smileys.
Jag började jobba klockan åtta den morgonen för dryga två år sedan men hade vid det laget redan varit uppe i flera timmar. Jag hade ätit mina portioner havregrynsgröt, tagit bilen till Märsta centrum och plockat upp ett gymkort ut plånboken, det blänkte fortfarande och jag fick vända på det flera gånger för att magnetremsan skulle hamna rätt. Jag var ny, jag var en riktig rookie, jag var otränad som en kontorsråtta med stillasittande hobbies, men jag hade sett hur de stora grabbarna bar väskan på bara en axel och hur de hälsade på personalen med en suck och jag gick in och hälsade med en överdriven suck.
I omklädningsrummet tog jag upp telefonen och Facebook och checkade in. Jag gjorde min plikt mot mitt stolta jag, lät hela Facebook veta var jag var någonstans klockan 06:12 en tisdagsmorgon, lät hela världen veta vilken sund människa jag var och så föreställde jag mig hur mina kompisars väckarklockor snart skulle ringa, hur de sömndruckna skulle plocka upp sin mobiltelefon och se de magiska orden: “Jens Charlieson is at SATS”.
Jag skulle ha krossat dem. Jag skulle komma till jobbet som en segrare. Alla skulle lyssna på vad jag hade att säga för jag kunde ha sovit som de sov, men valde självdisciplin. Jag kunde ha valt sängen men jag valde svett och tunga motstånd. Resten av dagen skulle jag kunnat skriva små käcka uppmuntrande ord på andras wall, jag skulle skriva “kämpa på” och “jag tror på dig”, och alla skulle uppskatta så fina ord från någon så framgångsrik som jag.
Jag tror att jag kanske, eventuellt, lyfte några vikter den morgon också men det var ju sekundärt. Mitt uppdrag var slutfört redan innan jag hunnit ta av mig jeansen där i omklädningsrummet.
Nyduschad och fräsch kommer jag sedan ut ur gymmet, tar upp min mobil för att insupa en våg av likes men får istället se en kommentar från min fina fru.
“Show-off”.
Jag var avslöjad. Avväpnad. Oskadliggjord. Så lätt är det för en vis och allmänt briljant fru att få honom att inse hur lätt det är för honom att förnedra sig själv. Han är expert på området. Försöker bli sämre. Lyckas bara ibland. Nästa gång jag besökte stället lät jag väskan hänga på båda axlarna och jag ansträngde mig att hälsa sucklöst.
Min fru gör mig bättre, hela tiden. Hon är glimrande.
Det är skönt ändå att se hur man förändras. Ni behöver ju liksom inte veta att jag var på gymmet tidigt på morgonen idag, eller hur? Det skulle aldrig falla mig in att berätta att klockan bara var 06:12, aldrig!
Och till dig som läser detta… Kämpa på. Jag tror på dig.