Med sikte på de onådda folken.

Jag vill inte debattera bort 2010-talet. Nästan en tiondedel av mitt liv kommer att spenderas under innestående decennium och jag vill verkligen inte debattera bort det. Jag vill inte analysera bort det. Jag vill inte be den blödande mannen att vänta medan jag sätter kniven som genomborrat honom under mikroskopet. Istället vill jag totalt ignorera kniven, totalt ignorera mikroskopet, totalt ignorera blodet som redan spillts och ge allt som finns i min varelse för såret ska läka. Livet räddas. Evigheten säkras.

Många säger att man inte ska gråta över spilld mjölk. De är säkert kloka ord, men ibland var mjölken för god för att låta bli. Om jag om tio år tar tid för kontemplation och tänker över det gångna årtiondet, och ser tio år av argumenterande och debatterande, av att jaga människor som inte ville komma och åt att ena dem som ville gå åt olika håll – ja, då hoppas jag att jag gråter. Då hoppas jag att den spillda mjölken blir som grovsalt i öppna sår i mitt hjärta. Ett decennium är en lång tid och jag vill spendera det med blicken fastsvetsad på det uppdrag vi fått.

Jag är kallad av Gud. För folk som inte är vana vid att läsa Bibeln kan sådana ord lätt låta förmätna. För folk som gärna läser Bibeln blir sådana ord lätt alldeles för stora och mystiska. Att jag är kallad av Gud gör mig inte på något sätt unik. Det är vi alla. Många kämpar hysteriskt med att ta reda på vad deras kallelse är och slösar ändlösa år för att till slut inse att den unika kallelsen både var helt unik och inte alls. Unik, därför att den kom direkt ifrån Gud. Inte alls, därför att grannen, barndomsvännen, mostern, Zlatan och Saddam Hussein hade samma kallelse.

Uppdraget. Det stora, makalösa uppdraget. Gå ut i hela världen. Alla folk. Gör lärjungar. Döp dem. Bota sjuka. Kasta ut onda andar. Väck upp döda.

Mer specifikt än så behöver det inte vara för mig. Mer unikt vill jag inte ha, mer fantastiskt kunde jag inte få. Jag kan nu välja att spendera detta decennium med att analysera detaljerna i vad min del i detta stora räddningsprojekt kommer att vara, och jag kommer då finna mig själv med välsaltade sår, gråtandes över tio års spilld mjölk. Eller kan jag välja att limma mina ögon, mina öron, mina tankar, mitt hjärta vid uppdraget; de onådda folken. Jag kan välja att göra allt annat irrelevant. Först när det stora uppdraget är det enda som betyder något, kan jag förstå varför mina fingrar trivs så bra på ett tangentbord. Först då kan du förstå varför en mikrofon känns så naturlig i din hand. Först då kan vi förstå hur förmätet det vore att ens för en kort sekund önska oss någon annan kallelse. Det är när detaljerna hamnar ur fokus som vi kan se. Och bara när allt jag ser är världens onådda vågar jag lita på mina ögon.

Gud har aldrig kallat mig att debattera. Gud har aldrig kallat mig att analysera. Sådant brukar mest kosta tid och tid är just vad den blödande mannen inte har. Jag vill ignorera kniven, ignorera blodet och bara se mannen. Den onådde. Han måste få höra. Hans sår måste helas, hans liv måste räddas och hans evighet måste säkras. Det är bara när jag sysslar med det som jag vet att jag och Jesus spelar i samma lag. Och får jag inte spela i hans lag så vill jag inte vara med.

Jens Charlieson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *