Kristin, idag har vi varit gifta i tio år. Jag frågade om du ville ha något speciellt på vår årsdag och det enda du bad om var en text, en slags krönika över våra tio år. Jag skriver alldeles för mycket eller för lite, beroende på vem man frågar, men att skriva på beställning lägger vikter på mitt annars så lätta skrivarmoln. Det borde inte göra någon skillnad, men det är mycket som inte är som det borde här i livet. Jag hoppas den blir okej ändå.
Du säger ofta att jag är dålig på att be om hjälp. Du säger att jag är riktigt, riktigt dålig på just det, och du har säkert rätt. Men idag behöver jag din hjälp.
Vi var tjugoett när vi träffades, tjugoett när jag lyckades övertala dig att åka buss med mig på väg tillbaka från höstlovet. Vi var tjugoett när du nervöst noterade att Per tog ett snack med mig på hippiefesten i Märsta, tjugoett när jag tog hans råd. Jag vet att du gärna vill flika in att det minsann tog ett tag innan jag kom till saken den där kvällen i Bananhuset, men det är min version som berättas här och i den var jag självaste Don Juan.
Vi var tjugotvå när vi åkte limousine upp för backen till Stadsparken i Jönköping med två ringar i min kavaj. Jag minns inte vad jag sa, om jag ens sa någonting alls, men jag minns att du såg ner på ett knäböjt nervvrak och svarade ja.
Den första oktober 2005 var vi tjugotre år gamla och gjorde slag i den sak som egentligen bestämdes redan när vi var tjugoett. En röd träkyrka i den småländska landsbygden blev scenen för våra “ja” och för prästens lånade visdomsord: “Det är fett skönt att vara gift. Man slipper till och med att ha pyjamas på sig”. Matematiken säger att vi var 23, men bröllopsbilderna visar tydligt att den jackett-klädda killen bredvid dig inte var en dag över sjutton.
Sedan dess har vi gjort allt. Så känns det. Mitt liv är vårt liv, och vårt liv är mitt. Vår familj är jag och jag är vår familj. I tio års tid har vi smält samman som tenn över öppen eld. För åtta år sedan kom Elise och två år senare kom Elton, som två guldklimpar över elden. På vårt bröllop sjöng min bror några ord om just detta: ”We’re floating together like water in a mountain’s creek, and I can’t tell you from me”. Så var det inte då, den där dagen då vi tillsammans hoppade ner i elden, men så är det nu. Tennet har smält, det har blandats i toppar och dalar, i oöverskådlig fattigdom och befriande överflöd, i karriärer och vinterkräksjuka och vardagslunk och tvättider. Och nu är du mitt enda liv. Du är det enda liv jag är intresserad av att leva.
Ur sammansmält tenn görs nya skapelser. Just nu ser de ut som fyra individer i en lägenhet i Sigtuna, men vi smälter hela tiden. Hur vi ser ut om tio år får vi se. Hur kommer vi försörja oss? Var kommer vi bo? Hur kommer vi spendera våra dagar? Det spelar mindre roll, för livet jag vill leva är inte ett författarliv, eller ett reseliv, eller ett lyxvilla-liv. Det är ett vi-liv jag vill leva, och då spelar resten ingen roll. Då låter vi bara tennmakaren göra det bästa han kan av oss.
”Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och annat för mindre hedrande?” Vilka tennfigurer som träder fram över åren återstår att se. Men tennet är vi, alltid.
Du säger att jag är dålig på att be om hjälp, och du har helt rätt. Men Kristin, jag behöver din hjälp för att andas, leva, lyckas. Vill du hjälpa mig med det? Jag behöver din hjälp för att fortsätta att överhuvudtaget bry mig om livet och universum och allting. Jag behöver din hjälp för att fortsätta kunna skratta, njuta och leka. Jag behöver din hjälp för att kunna känna goda smaker, för att skriva meningar som betyder något. Vill du hjälpa mig med det?
Kristin, jag vill aldrig veta var jag slutar och du börjar. Låt oss fortsätta smälta, hela tiden.
Grattis till tio år, älskling. Tack för tio år.