Kapitel nio, vers tjugofem

Posted on

Hon bläddrade igen. Letade.

Och det där som blänkte låg där framför henne, precis som den hade gjort igår och dagen innan det. Den låg där som en tyngd på soffbordet och varje gång elden flammade till i precis rätt riktning blänkte den som en lykta rakt i hennes ögon. Nu höll elden i kaminen på att göra slut på sina sista träbitar och tystnaden mellan brasans knastrande blev längre och längre.

Hon fortsatte bläddra, visste att det fanns där någonstans.

Hon ville lyfta upp det som blänkte, ville hänga det runt halsen, ville ställa sig framför spegeln, ville se hur kvinnan på andra sidan spegeln log med hela sitt stolta ansikte. Men hon vågade inte.

Några sidor framåt, någon sida tillbaka. Det står väl på höger sida, någonstans.

Hon såg sig omkring. Framför henne ett soffbord med en medalj i guld, lite längre fram en svag eld i en kamin. Till höger ett skrivbord med en dator, några foton på barnen som kanske inte längre var barn, ett upprivet kuvert utan innehåll. Till vänster dörren som ledde ut i hallen, ut mot kylan, mot en ensam värld, mot ingenting. Hon satt fast i sin fåtölj. Ville lyfta upp det som blänkte, ville kunna glädjas över hela spektaklet ännu en gång. I knät låg boken med sidorna fladdrandes till höger och vänster.

Hon visste precis vad det stod, hon hade hört det citeras gång på gång. Hon hade läst det igår. Och dagen innan det. Men hon ville läsa det med dagsfärska ögon, hon behövde det.

Hon vågade inte lyfta upp den, hon kunde inte riskera att det dubbelvikta pappret under medaljen skulle öppna sig, att dess bokstäver och alla ord och alla fula meningar skulle fläka ut sig mitt i hennes vardagsrum. Guldet vägde tungt, det hade blivit en bra motvikt mot orden som förstörde all luft omkring henne, som på något sätt sög allt syre ur luften som hon andades. Kuvertet på skrivbordet till höger fick ligga kvar där det låg, det hade strippats från allt dess innehåll och från allt sitt värde. Och det kändes som att hela hennes liv och allt hennes värde hade strippats från henne och allt som fanns kvar var ett naket kuvert som satt i sin fåtölj och letade efter ord som inte kunde trösta, men kanske guida.

Ett dubbelvikt papper. Det var allt som krävdes för att förvandla en värld till en annan.

Ett dubbelvikt papper som föregicks av ett telefonsamtal från den där läkaren som bröt på ett annat språk och harklade sig länge och väl för att vinna tiden som behövdes för att välja rätt ord. Två dagar senare kom brevet som med ett rakt och tydligt språk berättade vad läkaren försökt säga med snälla ord, som ett tunt lager bomull runt en hammare.

Hon behövde läsa det igen. Det kanske var dumt. Det kanske fanns bättre saker att läsa, men det var just dessa ord hon längtade efter.

Hon mindes prispallen. Hon mindes hur hon såg ner på tjejen till höger, koreanen, och tjejen till vänster, hon från Ukraina. Hon mindes tyngden som hängdes runt hennes hals, handen som skakade hennes, låten som spelades i högtalarna, hon kunde sin nations sång och formade munnen efter orden men lät bli att sjunga, såg sig omkring på de tusentals, de tiotusentals som stod i en gigantisk cirkel runt omkring henne, som applåderade och ropade när låten nådde sitt slut och hennes händer hade sträckts mot himlen, hon hade vinkat, lett, torkat en tår från varje öga, vinkat igen och lämnat arenan med en medalj runt halsen och en hel världs beundran för det storartade hon lyckats med.

Hon vände sig till höger och såg kuvertet ligga kvar där, som helt oberörd av att hela världen höll på att gå under. Kuvertet var bara ett skal. Det var ett fodral som skyddade det som fanns på insidan, det som verkligen betydde något. Hon hade öppnat kuvertet och låtit det ligga där, begravt på ett skrivbord. Men innehållet, det där brevet som hon önskat att hon aldrig läst, skulle fortsätta leva ut sitt svarta liv mitt i hennes vardagsrum, hur mycket tyngder hon än försökte dränka det med.

Där var det, sida 109, till höger, precis som hon trodde.

Hon läste orden sakta och lät tårar skrynkla pappret de var skrivna på. Läste det igen och igen innan hon stängde boken och la den på bordet hon hade framför sig. Det hade inte knastrat på ett tag nu, elden brann inte längre och det började bli mörkt och kallt. Det dubbelvikta pappret låg kvar på sin plats, där under medaljen, där bredvid Bibeln. Hon ville lyfta upp det som blänkte, hon ville se den runt sin hals igen. Kvickt, som om hennes liv hängde på hur snabb hennes rörelse var, lät hon medaljen och Bibeln byta plats, Bibeln fungerade som en bra tyngd.

Hon reste sig upp och såg in i en spegel, såg hur kvinnan på andra sidan lyfte upp sina händer, de bar på något som blänkte sådär vackert, de sänktes bakom hennes nacke och hon kände tyngden runt hennes hals. Hon såg en kvinna som var förfärligt lik henne själv, hon såg en guldmedalj runt halsen, hon såg sina erkännanden, hon såg sina chefers gillande, befordran, tjänstebil, hon såg sitt namn i tidningarna, hon såg sitt ansikte på nyhetssändningarna, hon såg sig nämnas i historieböckerna. Hon försökte glädjas över hela spektaklet en sista gång, men det ville sig inte alls. Istället såg hon sin kropp ligga som ett förbrukat kuvert, tömd på allt innehåll. Hon lyfte ögonen och såg hur kvinnan på den andra sidan spegeln öppnade sin mun och hon hörde sin egen röst citera texten som läkaren Lukas skrev för så länge sedan, de ord som hon nu läst varje kväll den senaste månaden.

”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv eller själv går förlorad?”

Jens Charlieson

One thought on “Kapitel nio, vers tjugofem

Vad tycker du?