I väldigt tuffa tider.

Posted on

Många av mina vänner har haft ett väldigt speciellt år. Det har varit tufft för många, riktigt tufft för några. Jag har velat skriva om det, men ordens begränsning har kommit ikapp. Ord är för små för att trösta och skydda. Helst skulle jag vilja ställa mig upp som en stor sköld runt omkring mina vänner och tvinga mig själv stå kvar tills pilarna slutat hagla. Jag skulle vilja adoptera några av deras tårar och sår. Jag skulle vilja hitta orden som kan slipa sönder allt som är hårt och vasst.

Men sådana ord finns inte.

Allt jag har är några futtiga ord som aldrig kommer vara så läkande som jag önskar. Några raders prosa som med all kraft formuleras till en tröst de inte kan ge.

Det här är till er.

Det är till alla er som har levt i en miljö av sandpapper. Till er som har levt i en miljö där alla hörn har stuckit rakt ut, där alla kanter varit vassa. Till alla er som har mött motgångar som ingen människa på jorden kan förstå. Till alla er som förstår att ingen förstår, eftersom klapparna på er axel alltid har varit för hårda, eller alldeles för nätta.

Det är till er som har känt er ensamma bland era bästa vänner. Till alla er som har hört ord som varit så kalla att ni för en sekund fryst fast i marken. Till alla er som mött blickar som förändrats sedan sist.

Det är till alla er som har velat ställa frågor som ni inte velat ställa.

Det är till er som har sett ljuset i tunneln släckas. Och tändas. Och släckas. Det är till er som vet att det tänds igen.

Det här är till alla er som vet vad jag talar om. Och till er som ännu inte vet.

Det är till alla er som levt i en sådan glädje och sådan hastighet, att ni inte kände hur djupt såren gick. Till er som fortsatte kämpa i glädje, i tacksamhet, i nitälskan mitt i den märkliga kombinationen av bländande ljus och nattsvart mörker.

Det här är till alla er som fortfarande drömmer. Det är till er som fortfarande ser vad ni inte kan se, som fortfarande drömmer drömmar långt större än er själva. Det är till er som fortfarande tror. Det är till er som en gång visste, att ni visste, att ni visste. Det är till alla er som fortfarande vet.

Det är till alla er som fortfarande omfamnar framtiden, som fortfarande längtar efter framtiden, som redan är i framtiden. Till er som inte är rädda för att sörja, för att längta, för att räddas. Och till er som har bestämt er för att aldrig någonsin vara rädda för att tro.

I vissa lägen kan inte ens de vackraste orden trösta. De bara finns där, som ett färdmedel från en tanke till en annan.

Jag tror att de mest trösterika ord jag kan säga är den brutala sanningen. Så till alla er som haft ett väldigt speciellt år, till alla er väntar på att ljuset i tunneln ska tändas igen, vill jag vara den förste att lägga de nakna korten på bordet. För sanningen är den, att jag inte vet hur det känns. Jag har faktiskt inte en aning.

Den här är till alla er som förstår att den enda anledningen till att jag skrivit dessa ord är så att ni ska veta, att ni är de vackraste framgångssagorna jag sett. För på framgångens måttband, som ni ju vet, står inga siffror. Det står kärlek. Glädje. Frid. Tålamod. Vänlighet. Godhet. Trohet. Mildhet. Självbehärskning.

Och där står, som en liten parantes, som en liten påminnelse om att även de bästa framgångssagorna har tider som denna, de tre ord som utgör Johannesevangeliets elfte kapitel och trettiofemte vers.

Och Jesus grät.

Jens Charlieson.

One thought on “I väldigt tuffa tider.

Vad tycker du?