Hela himlen i ett nötskal.

Posted on

För några år sedan hamnade jag i ett samtal om himlen med några nya bekantskaper. De menade att himlen måste vara nästan olidligt eftersom där inte finns någon sorg. Resonemanget gick ungefär såhär: om det inte finns någon sorg så kan det inte finnas någon lycka, eftersom det är sorgen som gör att de lyckliga stunderna upplevs som lyckliga. De menade alltså att en himmel utan sorg och olycka skulle förvandla oss till bortskämda barn som under en lång tid fått allt de pekat på, och därför inte uppskattar sitt nya X-box. Jag hävdade motsatsen.

När man nämner himlen så får människor väldigt olika bilder i sina huvuden. En får en bild av sin egen halvnakna kropp, prydd med ett par små vingar, som hoppar, nästan dansar, omkring på fluffiga moln som har ungefär samma funktion som en studsmatta. Andra ser gröna ängar med högt gräs och klart dricksvatten som sakta porlar framåt i en bäck. Sedan finns det en del som tänker sig himlen ungefär som jorden – fast utan krig och död och aids och svält – med radhus och herrgårdar och hästar och gator av annat material än asfalt.

Knepig fråga det där.

Jag har aldrig varit riktigt framgångsrik i någon sport. Kunde aldrig riktigt bestämma mig. Jag spelade fotboll i några år. Sen handboll, och innebandy och pingis, förutom vanliga fritidssporter som inlines och streethockey och några tennisrundor och så vidare. Min största seriösa bedrift var inom fotbollen då vi ett år tog oss från åttondelsfinal till kvartsfinal, till semifinal och hela vägen till finalen. Men där tog det stopp. En hel säsong slutade med silver och vi var nöjda och glada.

Att få silver i fotboll kan dock bara betyda en sak. Hur man än vänder och vrider på saken så kommer man inte ifrån att man faktiskt har förlorat den sista matchen. Man tar emot en medalj efter en förlust. Det är roligare att vinna. Och känslan i omklädningsrummet efter en kämpig vinst är skönare än att duscha med en silvermedalj på klädhögen.

Jag har varit på ett antal onådda folk-festivaler på olika plaster i världen. För några år sedan satt jag ensam i mitt hotellrum i nordöstra Thailand och var väldigt mör och trött, men totalt oförmögen att sova. En vecka tidigare hade jag klivit in i rummet för första gången. När jag skulle somna den kvällen kändes rummet tomt, obekant, ensamt. Bredvid sängen låg min bibel och min ficklampa och jag minns att jag tände ficklampan några gånger innan jag somnade, som för att bekanta mig med rummet som skulle få min natt. En vecka senare var rummet ett annat rum. Samma möbler, men fyllt av minnen. Trött och mör satt jag ner på sängkanten och fylldes upp till brädden av känslan av en väl genomförd festival. Under de gångna dagarna hade jag besökt små byar utanför den stora universitetsstaden, hälsat på människor som inte talade ett ord engelska, druckit kaffe med thailändska, kinesiska och japanska studenter inne på stadens köpcentra, passerat spända vakter och följt rigorösa säkerhetsanvisningar genom låsen på stadens kvinnofängelse.

Jag hade sett så många bli frälsta, så många bli botade från sina sjukdomar och så många svenskar och amerikaner som fått vara med som sitt livs första mirakel. Jag hade sett en dam springa utan kryckor för första gången på många år. Jag hade sett skenet i ögonen på en svensk tjej som för första gången bett för någon som blivit helad. Och nu satt jag i mitt hotellrum som under veckan möblerats med minne efter minne och kunde inte sova. Det var känslan av att segra.

Tidigare den kvällen hade jag samlat hela mitt team i rummet. Jag hade utlovat McDonald’s-mat till hela mitt team, men missat öppettiderna och erbjöd istället kalla Coca-Cola och Fanta. Och så njöt vi av den gångna veckan. Och så drog vi en drös halvdanna skämt. Och så skrattade vi åt dem mer än de förtjänade. Någon stod, några satt på golvet och någon låg på rygg och skrattade. Vi var trötta och visste att vi jobbat hårt och lyckats dra festivalen och alla gatumöten i hamn.

Nu satt jag med guldet i min hand och andades genom näsan. Det luktade seger. Det luktade ett väl genomfört jobb. Det luktade som ett svettigt omklädningsrum där laget kämpat i fulla 90 minuter och vunnit sista matchen. Det är en känsla av total njutning, total lycka, total tillfredsställelse.

Det är en känsla som infinner sig efter varje festival, både bland onådda folkgrupper världen över och i Sverige. Och jag tror att det är den känslan vi kommer känna i himlen. Vi sprang hela loppet, vi vann sista matchen, vi kämpade väl – och nu kan vi bara njuta.

Helt ensam en sen kväll i nordöstra Thailand, i ett hotellrum tapetserat med mirakler, kände jag inte den minsta antydan till sorg. Trots det – eller kanske på grund av det – var lyckan fullständig.

Där har vi min bästa beskrivning av himlen. I den känslan finns hela himlen i ett nötskal. Moln eller gräs eller herrgårdar eller berg eller savann – det har jag ingen större koll på. Men känslan måste vara den här: att ha kämpat länge och hårt – och nu är guldet ditt. Inte bara i form av en medalj i din hand, utan som asfalt under dina fötter. Känslan av att segra, av att vara klar, och av att ändå ha hela livet framför sig.

Jens Charlieson

One thought on “Hela himlen i ett nötskal.

  1. Dåligt med mirakel nu för tiden. Jag är trött. Jag orkar inte riktigt med längre. Börjar bli så gammal.

    PS. Jag mytade ihop mitt skönlitterära uppslagsverkt för drygt 2000 år sedan. Att någon tror på mitt dravel fortfarande är nästan komiskt. Har du läst Darwin?

    Varde Ljus!
    Frälsaren, Jesus/Gud, den helige andre. (släktskap oklart)

Vad tycker du?