Jens är mitt namn. Jag vet att jag delar det med tusen andra, men det känns på riktigt som mitt. Vi har alla en sådan kombination av bokstäver som läses ihop till ett ord och ett ljud och när någon uttalar just det ljudet så vänder du dig om. Du hör ljudet över allt oväsen omkring dig. Du är på en fest med hög musik och mycket prat och du hör inte ett ord som sägs, tills någon säger ditt namn.
Det finns inget namn som är vackrare än Jesus. Jag minns de där sångerna från barndomen, de där som handlade om hans namn. Hans namn var det skönaste, sjöng vi, det var vackert, det var som honung i ens mun. Jag hade alltid lite svårt att förstå de där texterna, för jag tänkte på det på samma sätt som jag tänkte på språk. Vi skulle välja om vi ville studera tyska eller franska som tredjespråk, de flesta valde tyska men så fanns där några som valde franska för att de var ”mycket vackrare”. Jag hörde några fraser på tyska, jag hörde de hårda ljuden och så hörde jag de svävande franska tonerna och nickade medhållande. Franska var på något sätt vackrare, och på det sättet försökte jag förstå att Jesus var det vackraste namnet. Jo, tyckte jag, det var väl fint, men nog skulle man kunna komma på ännu snyggare sammansättningar av fonem än så om man bara försökte.
Det är ju tur att man växer ibland. Jag fyller 33 det här året och nu säger jag med ett tredjedels liv i ryggen att det inte finns något namn som är vackrare än Jesus. Jag har växt upp från barndomen, in i tonåren och vidare in i en ung vuxens liv. Jag har bott i en handfull städer, besökt rika och fattiga länder, sovit i fina hotell och under en tältduk på den afrikanska savannen. Jag har blivit make och pappa. Jag har varit arbetslös och jag har arbetat hårt. Jag har varit på bröllop och jag har varit på begravningar, jag har lämnat och hämtat och skjutsat och vakat som far till barn som inte längre är särskilt små. Ett tredjedels liv har jag levt och Jesus är det vackraste namn som finns.
Det handlar ju inte om ljuden, eller hur? Vi ogillar ju inte namnet Hitler på grund av dess hårda konsonanter utan på grund av allt det där som namnet representerar. Jesus är det vackraste namn som finns, för hans kärlek är gränslös och hans tålamod med mig är inte av denna jord. Han botar de sjuka. Han öppnar de dövas öron. Han ger de prostituerade värdighet och framtidstro. Han förlåter ständigt. Han ger en chans till, hela tiden. Han uppmuntrar konstant. Han tror på dem som inte tror. Han hoppas på dem som gett upp. Han vet att jag heter Jens. Han räcker ut sin hand och ber mig följa med, han trampar upp stigen, han lyfter mig över gyttjan, han drar upp mig ur all smuts jag vältrat mig i.
Jag tänker ibland att det var mitt namn han skrek ut när spikarna borrade sig genom hans händer. Jag tänker att det inte bara var ett vrål, att det var en påminnelse om varför han gjorde det, att det var ett rop efter mig som fortsätter att eka två tusen år senare. Jag hör det där vrålet ibland och då kommer jag springande med alla mina trettiotre år och de där texterna jag inte förstod som barn katapulteras över mina läppar i ett ostämt vrål tillbaka.
För det finns verkligen inget vackrare namn än Jesus.
Jens Charlieson