Han som trodde att han visste vad han ville.

Posted on

Han sitter där, lite längre bak än han hade önskat, och väntar på mikrofonen. Han har väntat länge nu. Han trivs inte där han har blivit placerad för den som placerade honom där – vem du nu kan ha varit – visste nog inte riktigt vem han var. Han sluter ofta sina ögon och drömmer sig bort till en värld som inte är hans, till ett liv han snickrat ihop med sina bara händer. Med slutna ögon vet han exakt hur mikrofonen känns i hans hand. Han kan se hur saliven sprutar ur hans mun i slow motion-bilder från sin fantasi. Han ser svetten, han ser ivern, han ser blodådrorna som pulserar längs hans hals. När ögonen åter öppnas finner han sig själv sittandes där, lite längre bak än han hade önskat. Och ingen mikrofon finns i hans hand. Så han väntar.

Han längtar. Scenen är hans hem. Den skrämmer honom lite, men den är hans hem. Med slutna ögon har han stått där så många gånger och sett hundratals och tusentals ögon som följt hans minsta rörelse. Med slutna ögon har han sett hur skarorna har skrattat och gråtit, jublat och varit alldeles, alldeles stilla. Han har njutit av den tystnad som följer en punch-line som är så bra att ingen ens tänker tanken att jubla eller applådera. Med slutna ögon har han sett vad alla skulle få se om han fick chansen.

Vad alla skulle få se om någon bara kunde ge honom en mikrofon. Om någon bara kunde se honom. Om någon bara kunde se att han inte hör hemma där i bakgrunden, bland alla andra. Men där i bakgrunden sitter han och väntar och hoppas och ber. Ber om ett genombrott. Ber om kallelser. Ber om skaror. Ber att någon ska sätta en mikrofon i hans hand och säga åt honom att tala. Han förstår att det kan dröja så han ber om tålamod. Mer tålamod. Nu! Sedan väntar han så tålmodigt han kan på mikrofonen som ska få alla att se vem han egentligen är. Medan han väntar så tänker att han bara är en liten mikrofon ifrån ett helt annat liv. Att det enda som skiljer hans liv där han sitter alldeles för långt bak och väntar, från sina drömmars liv, är en liten mikrofon. Det är det enda som saknas honom.

Livet som han drömmer sig bort till är illa byggt. Spikarna faller vid minsta vibration. Det gör ont att hamra tillbaka dem, för han har inte verktygen som krävs för det liv han drömmer om. Han är rädd för scenen, men det är ju där man syns. Mikrofonen skulle genast vilja glida ur hans hand men han skulle hålla ett krampaktigt grepp, för utan den kommer ingen att lyssna. Det är en sorglig dröm han går och bär på. Den är sorglig, därför att förr eller senare kommer han säkert få sin mikrofon. Och när han väl får den så skriker så högt han kan i ren eufori över att han äntligen har fått sin scen. Publiken lyssnar men hör ingenting. Han försöker måla upp Jesus för folket men bilden påminner mest om honom själv. Han försöker berätta om namnet Jesus men hans eget namn klingar vackrare. Och varje gång han äntrar scenen försöker han flytta uppmärksamheten dit den hör hemma, men han lyckas aldrig helt och fullt. För han försöker aldrig helt och fullt.

En dag, på ålderns höst, ser han en ung man som sitter lite längre bak än vad någon borde önska. Han ser sig själv i den unge mannen och går fram till honom för att dela med sig av några visdomens ord. På senare år har han förstått att drömmen han drömde inte hade fötts ur en kärlek till andra, utan ur en kärlek till sig själv. Nu är han äldre och något klokare, och han uppmanar den unge mannen att inte längta efter mikrofonen. Han berättar för honom att applåderna från världens stora scener med åren kommer förvandlas från ljuv musik till tinnitus i öronen. Med darrig stämma säger han, från djupet av sitt hjärta: ”Sök inte upp scener. Sök inte upp mikrofoner. Sök upp människor”.

Men den unge mannen lyssnar inte. Han har inte hört ett ord av vad som sagts. Han har bara suttit med sina knän i leran, längre fram än vad han egentligen önskat sig, och sagt att han inte kan tala så värst bra. Att han inte har en sångröst värd namnet. Att han inte kan skriva ord som letar sig hela vägen in i människors hjärtan. Att han struntar blankt i ifall han har en mikrofon eller en dammtrasa i handen. Med knäna allt djupare i leran säger han:

Om du kan använda mig.
Då får du hela mig.

I en svunnen tid fanns en ängel som satt lite längre bak än han hade önskat sig. Han slöt ofta sina ögon och drömde sig bort till en värld som inte var hans, till ett liv han snickrat ihop med sina bara händer. Det var en sorglig dröm, för i den världen lever vi idag. Och i den världen drömmer vi drömmar som Lucifer. Omedvetet följer vi hans fotspår, ända tills vi sjunker ner i leran och stannar där tills andra människor tar så mycket utrymme i våra drömmar att vi själva inte får plats.

Då, plötsligt, kan vi tala och sjunga. Och kanske också skriva några ord som letar sig hela vägen in i en människas hjärta.

Jens Charlieson

2 thoughts on “Han som trodde att han visste vad han ville.

Vad tycker du?