Fyrtio gripande veckor

Såvitt jag kan minnas har ingen frågat mig om jag är för eller emot jakt. Älgjakt har diskuterats, och jakt på noshörningar med dyrbara horn likaså. Men jakt, bara ”jakt”, kan inte diskuteras, för svaret beror för de allra flesta på vad det är som ska jagas. Är det lejon eller myror? Är det varg eller är det källarråttor? När jag tänker på abort så är det precis dessa tankar som kommer till mig. Hur kan vi diskutera frågan utan att först klargöra vad det egentligen är som aborteras? Det, och en del besläktade frågor, kommer jag behandla i denna text. Den är lång, men frågan är viktig och förtjänar en del av vår tankemöda, och jag hoppas att du vill följa med till min sista rad.

Innan en allvarlig diskussion inleds gör man klokt i att sätta spelreglerna. För mig är de ganska enkla, inte att genomföra men att summera, och vi behöver vara överens om dem för att kunna samtala om frågan på ett ärligt sätt. Första regeln handlar om precis detta – ärlighet. I den här texten kommer jag så långt jag bara kan hålla mig till logik och fakta. Jag kommer inte hänvisa till icke påvisbara övertygelser – det är mitt löfte till dig.

Spelets andra regel handlar om en tydlighet i definitionerna. I definitionerna hittar vi sanningen, och jag har märkt att om man börjar ett samtal med att förstå vad motparten menar med sina ord så är man ganska nära en lösning. Jag ska därför försöka vara väldigt tydlig med vad mina ord betyder. 

Och till sist: Abortfrågan är komplex, så låt oss hantera det varsamt. Okej? Låt oss inte anklaga varandra för något, låt oss inte kalla varandra något, låt oss bara sätta oss ner och lyfta på locket och utröna vad som finns där.

Jag tror du är med mig. Frågan känns kanske viktigare nu än någonsin, för en lag trädde i kraft i Alabama för en tid sedan, och lagen har orsakat ramaskri över hela västvärlden. Lagen innebär i korthet att all form av abort förbjuds, och i krönikor och på sociala medier låter man de mest extrema situationerna katapulterna förskräckelsen rakt in i våra bröst. 

Inläggen gör mig ledsen och upprörd, för jag märker att de i sin upprördhet glömmer bort själva abortfrågan. Låt mig förklara hur jag menar. Abort innebär att ett påbörjat människoliv avslutas, och en abortmotståndares generella hållning är att det i de allra flesta fallen inte kan försvaras. Alltså: låt livet ha sin gång. Jag har läst allt jag har kommit över den senaste tiden och ingenstans har någon diskuterat den frågan. Är det egentligen rätt att tvinga ett litet liv till avslut? Kanske är svaret ja, men kanske är svaret nej, och kanske är svaret nja. Det är vad den här texten syftar till – att hitta svaret på den fråga som alla krönikörer i sin upprördhet har glömt bort.

Jag förstår att det finns relaterade ämnen som också behöver diskuteras. Det lilla livet bor i en annan människas kropp, och hennes vilja och åsikt och livssituation är inte oviktig. Ett totalförbud mot abort innebär konsekvenser som på inget sätt är positiva – illegala aborter för att nämna en – och dessa konsekvenser är verkliga. Ingen del av abortfrågan är oviktig, men viktigast av allt är kärnan: Oavsett konsekvenser, oavsett livssituation, oavsett vilket svin pappan är, oavsett hur dåligt formulerad den nya lagen i Alabama är, oavsett allt, så kan vi omöjligt reda ut moralen i allt detta utan att först jobba med definitionerna.

Jag är ganska säker på att om det som aborteras på riktigt är en del av kvinnans kropp och inget annat så skulle det inte finnas några abortmotståndare. Eller jo, en och annan knäppgök kommer alltid finnas, men jag har aldrig hört någon argumentera för att kvinnor inte ska få operera bort sin blindtarm. De män och kvinnor som nu röstat igenom den nya lagen i Alabama vill, så långt jag vet, inte bestämma över vad kvinnan ska göra med sin blindtarm eller huruvida hon ska måla sina naglar. Det är kvinnans kropp – låt henne bestämma själv.

Jag är på samma sätt säker på att om det som aborteras på riktigt är ett litet barn, så skulle det inte finnas några abortförespråkare. Igen, en och annan knäppgök kommer alltid finnas, men jag har aldrig hört någon argumentera för att kvinnor ska få avsluta barnens liv efter att de har fötts. Oavsett livssituation.

Vi ser därmed att den stora skiljelinjen i den här frågan inte handlar om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp (även om frågorna är besläktade), utan skiljelinjen är huruvida det som aborteras är en ”han/hon” eller en ”den/det”. Alltså, för att kunna komma någonvart i den här frågan så behöver vi först och främst förstå vad det är vi har att göra med. Sanningen finns i definitionen.

Jag hoppas att du är med mig så här långt. Vi för ett intellektuellt samtal, och jag är väldigt glad att vi kan göra det. Min bästa definition på ett intellektuellt samtal är ett samtal där båda parter lyssnar för att försöka förstå sin motpart. ”Lyssnar du för att besvara, eller lyssnar du för att förstå?” brukar det heta, och jag försöker verkligen förstå var vår oenighet kommer ifrån. Jag ser klämkäcka citat på Instagram om hur kvinnan har rätt till sin kropp och jag förstår att udden är riktad mot abortmotståndare, men jag känner inte igen mig. Jag kan gärna klicka på ”gilla” under alla sådana bilder för varje människas autonomi är okränkbar för mig (och just därför är den här frågan viktig), men samtidigt förstår jag avsändarens underliggande tanke: kvinnans autonomi = rätt till abort. Tror man på den ekvationen så förstår jag att man reagerar. 

Jag har följt frågan under hela mitt vuxna liv. Jag har skrivit om den, och jag erkänner att jag ibland har varit ignorant. När jag i gymnasiet skrev min första debattartikel i ämnet använde jag formuleringar som jag tyvärr fortfarande minns. När jag som nybliven bloggare – på den tiden då bloggandet var stort – skrev om ämnet så hade jag med fördel kunnat gjort lite mer research. Jag har skrivit för att svara, och låtit bli att förstå. Åren gör oss äldre. Förhoppningsvis blir vi något mer ödmjuka; kanske så pass att vi vågar inse att vår motståndare har en poäng.

Jag har läst alla ledare och krönikor och kolumner jag kunnat komma över den senaste tiden, och alla – utan undantag – har satt ett likhetstecken mellan aborträtten och kvinnans självbestämmande. Man menar att de båda hör ihop. Tar du bort den ena så ryker den andra, och endast abort ger kvinnan den frihet hon varit berövad i tusentals år. Om det är din poäng så har jag hört den. Jag har lyssnat för att förstå, och jag tror att jag förstår. Om jag nekar en kvinna rätten till abort så stjäl jag hennes frihet, likt männen i Margaret Atwoods dystopiska bok.

Okej, tillbaka till definitionen. Om vi alltså är överens om att hela frågan avgörs av huruvida fostret som aborteras är en människa eller bara en del av kvinnans kropp, så blir nästa steg att fundera över hur det ligger till med den saken. Först några ord om vad jag hävdar, och sedan svar på några av de vanliga argumenten som jag har hört över åren.

Jag hävdar, först och främst, att det inte är en del av kvinnans kropp. Jag hävdar vidare att det är ett liv som avslutas. Vilken typ av liv det är – om det kan klassas som mänskligt eller inte – är en fråga som inte är fullt lika tydlig. Det skulle jag gärna samtala med dig om. När jag skrev om det här för några år sedan så formulerade jag det så här:

”Om livet i fråga kan kallas mänskligt eller inte går säkert att debattera, men en sak är odiskutabel: det är ett liv som levs och det är ett hjärta som bultar och varje person som läser detta har en gång varit precis ett sådant liv.” 

Hur kan abortmotståndare vara så korkade, så kvinnofientliga, så känslokalla att de vill förvägra kvinnan rätten till abort? Jo, för att de tror att det är ett oskyldigt barn som dödas. Om även du hade trott det, så tror jag att din uppfattning om abort hade ändrats. Kanske så pass att du skulle vilja förbjuda alla aborter (för allt annat dödande är förbjudet, till och med dödsstraff), eller så skulle du justera din åsikt till något som liknar min; jag tror inte att ett totalförbud är rätt väg att gå, men vi kan inte heller fortsätta som vi har gjort fram till idag. Något behöver göras, och jag kommer avsluta hela den här texten med att ställa frågan till dig. Om du när denna text är slut håller med mig om att något behöver göras – vilken tror du är den klokaste åtgärden?

Så, frågan ligger nu framför oss. Är det ett liv som avslutas? Är det, eller är det inte, en del av kvinnans kropp? Låt oss ta frågorna en i taget.

#1 – Är det ett liv?

Först och främst behöver vi konstatera att när barnet väl har fötts efter en 40 veckor lång graviditet så är det ett eget och unikt liv. Lika säkert kan vi säga att innan själva befruktningen så är det inte ett liv. Alltså vet vi att någon gång under den 40 veckor långa graviditeten så sker något avgörande; ett icke-liv blir ett liv. Ett liv uppstår, och för att ta reda på om det som aborteras är ett liv eller inte så behöver vi ta reda på när under dessa 40 veckor som detta inträffar. Låt oss börja där. 

Jag är inte biolog, men jag har förstått så pass mycket att varje liv som påbörjas gör så i flera (säkert många) steg. Även befruktningen, som många anser vara den avgörande punkten, sker gradvis och innehåller flera avgörande händelser. Vill man vara extremt petig så räcker det alltså inte att säga att livet påbörjas vid befruktningen, utan man skulle dessutom behöva specificera vid vilken punkt under befruktningen som livet börjar. Dessutom skulle man behöva kunna lägga fram en rational till varför man menar att livet började vid just den punkten, och inte vid punkten innan eller efter. Ni hör ju. Det blir snårigt, och nästan lite löjligt, men under en 40 veckor lång graviditet måste ändå själva befruktningen anses vara en av de viktiga händelserna. Så när börjar livet? Oklart, men något av dessa befruktningsögonblick kan åtminstone inte uteslutas, så vi låter det vara alternativ A.  

Vi går framåt från befruktningen för att se om vi hittar fler kritiska punkter under dessa 40 veckor, och vi gör ett uppehåll omkring den sjätte graviditetsveckan. Vi vet att en människa anses död när hjärtat har slutat slå. Där och då påbörjas en nedbrytning, som när bananen lämnar sitt yttre och skalet bryts ner till en svart sörja. Hur ofta har vi inte sett Hollywood-produktioner där en karaktär frågar ”Lever han?”, varpå nästa karaktär böjer sig ner över en livlös kropp och kontrollerar hjärtslagen. ”I’ve got a pulse!” eller ”He’s gone” blir svaret och det som avgjorde allt var om hjärtat slog eller inte. Lever han? Kolla hjärtat. Ett fosters hjärta börjar slå omkring vecka sex, och därmed har vi alternativ B – livet börjar när hjärtat börjar slå.

Framåt. Vi skulle såklart kunna nämna många punkter under de kommande veckorna; fingeravtrycken formas, de olika organen utvecklas vidare, ögonen börjar blinka, fostret blir kapabelt att känna smärta, lårmuskulaturen tar form. Jag lämnar dock alla dessa detaljer åt sidan, av två anledningar: Dels för att vara generös mot mina meningsmotståndare i frågan – allt detta sker nämligen mycket tidigt i processen och skulle inte vara till deras fördel – och dels för att inget av detta brukar användas som livstecken. Men det finns en punkt ungefär halvvägs igenom en graviditet som är relevant, nämligen när fostret skulle kunna klara sig utanför kvinnans kropp. Det brukar kallas livsduglighet, och det blir vårt alternativ C. Det finns mycket att säga om detta:

Först det praktiska: Vilken vecka ett barn överlever utanför kvinnans kropp har flyttats stadigt under de senaste decennierna. Från för länge sedan då graviditeten krävde sina 40 veckor innan modern sjukvård kom på plats, till idag då man har lyckats rädda barn i den 22:a graviditetsveckan. Det här betyder att gränsen för när ett liv blir ett liv skulle ha flyttats över tid, och det är dessutom olika i olika delar av världen. Praktiskt innebär detta att aborträtten behöver begränsas efter sjukvårdens framsteg, och de veckor av marginal som användes när nuvarande gränser sattes har försvunnit. Idag finns ingen marginal; vi ligger med andra ord efter i lagstiftningen.

Från det praktiska till det mer filosofiska: Om vi menar att gränsen för när någon får sitt människovärde ska avgöras av ifall han eller hon klarar sig själv, så behöver vi betänka vilket budskap det sänder ut. Över hela jorden har vi människor av olika åldrar som på inget sätt klarar sig själva. En del klarar sig inte utan assistans från andra människor, och andra klarar sig inte utan att ständigt vara uppkopplade till maskiner av olika slag. Beroendeställning må innebära viss fysisk svaghet, men att blanda in människovärde i ekvationen riskerar att bli snårigt. 

Och slutligen till det konkreta: Svensk lagstiftning har en gräns på 18 veckor för fri abort, och 22 veckor där speciella omständigheter råder. Dessa gränser baserades på vid vilken ålder ett fosters liv gick att rädda utanför livmodern, på tiden då lagen skrevs. Några veckors marginal lades till, för man ville säkerställa att det fanns en tydlig gräns mellan de liv svensk sjukvård uppsåtligen avslutade och de liv som samma sjukvård gjorde allt för att rädda. Gränsen var viktig. Vad jag menar är detta: Man skrev en lag baserad på vissa förutsättningar (liv går att rädda i vecka x). Sedan gick åren och förutsättningarna förändrades (liv går numera att rädda i vecka y). Om förutsättningarna som låg till grund för en lag har förändrats, så är det rimligt att lagen också gör det.

Om man menar att förmågan att överleva utanför livmodern är den avgörande punkten så behöver man helt enkelt inse att abortgränsen kommer att behöva flyttas neråt från och med nu. Och det kommer inte vara en engångsjustering som vi gör nu, ett par decennier in i det tjugoförsta århundradet, utan gränsen kommer fortsätta flyttas nedåt tills vi en dag finner oss i en så märklig situation att vi kan rädda foster redan från graviditetsvecka ett. Den medicinska utvecklingen går framåt. Och det är ju i grunden bra, eller hur? Jag vill därför ställa en konkret fråga till alla er som menar att fostrets möjlighet att klara sig utanför livmodern är den absoluta gränsen för när människolivet börjar. Det är en ärlig fråga, och jag hoppas du är villig att ge mig ett ärligt svar. Handen på hjärtat: Är du beredd att sänka abortgränsen i takt med den medicinska utvecklingen? Om du är det så tror jag vi har hittat din gräns; den går vid livsdugligheten. Om du däremot svarar nej – vet du vad det innebär? Det innebär att alternativ C inte är din gräns. Det innebär att fostrets livsduglighet inte avgör när livet blir ett skyddsvärt människoliv, och det lämnar dig bara med A (befruktningen) eller B (hjärtats första slag) eller D (vilket vi kommer till alldeles strax). Inget av dessa alternativ brukar vara särskilt populära, men jag har bett om ärlighet och helt ärligt börjar alternativen ta slut. Så när blir ett liv ett liv?

Innan jag går vidare till det sista alternativet, låt mig bara ge en kort kommentar om hur situationen ser ut idag. Med nuvarande lagstiftning, kombinerat med nuvarande medicinsk skicklighet, kan läkare och barnmorska i sjukhussal 1A avsluta ett liv som påbörjades för ca 22 veckor sedan. Samtidigt kämpar en annan läkare och en annan barnmorska i sjukhussal 1B med att rädda en för tidigt född bebis, också 22 veckor gammal. Dessa båda individer är lika gamla och lika fullt utvecklade. Endast en sak skiljer dem åt: en av dem är önskad. En av dem vill man ha. En av dem har föräldrar eller samhället förmåga att ta hand om. I en sal, tårar av rädsla. I den andra, tårar av sorg.

Okej, så långt alternativ A, B och C. Den fjärde och sista signifikanta händelsen under ett fosters-snedstreck-barns 40-veckorsperiod i kvinnans mage är själva födseln. Där händer ju något, eller hur? Ett liv som dittills har befunnit sig inne i en annan människa får för första gången komma ut till den värld som resten av oss lever i. Fostervatten byts ut mot luft. Livmoderns fosterhinna byts ut mot jordens atmosfär. Allt förstoras, allt blir nytt. Födseln är vårt alternativ D.

Få människor i Sverige gör alternativ D till sin avgörande punkt. Att avsluta livet på en liten bebis bara dagar eller timmar innan fullbordad förlossning känns för de allra flesta väldigt fel. Det är så uppenbart en bebis. Det kräver hårda fysiska ingrepp för att få ett bebishjärta att stanna, och en livlös bebis behöver födas fram. Det är, milt uttryckt, ett dåligt alternativ. Det är dessutom ett alternativ som likt alternativ A kräver sin eftertanke. Befruktningen sker i flera olika mini-steg; födseln likaså. Vart ska gränsen gå? Innan första värken? Innan vattnet går? Och vilket mini-steg man än väljer att fokusera på så fastnar man vid den eviga frågan varför. Varför just där? Vad är rationalen? För har du något så ofattbart som ett mänskligt liv i dina händer så är det bäst att du har en rational. 

En parantes till alternativ D är att jag förvånades över den svenska tystnaden när en annan amerikansk delstat, New York, gjorde precis motsatsen till vad Alabama nu har gjort. Alabama förbjuder aborter totalt. New York skrev för några månader sedan under en lag som tillät aborter fram till födseln. Den lagen är rimlig utifrån ett domslut från 1973, men för de allra flesta människor är den orimlig. Svenska skribenter har valt att utelämna den här informationen i sina texter, men det var ju faktiskt därför Alabama skrev sin nya lag. De förskräcktes över att aborter får utföras strax innan fullgången graviditet, och det enda sättet att förhindra det är att få upp frågan till Högsta Domstolen igen. För att göra det krävdes en utmanande lag åt andra hållet, och resultatet känner vi nu till. Den är hård, men tycker vi inte om alternativ D så bör vi vara lite försiktiga med kritiken mot det Alabama nu försöker göra. Vi behöver inte tycka om formuleringarna eller de hårda orden som har sagts eller de hårda konsekvenserna som lagen riskerar att få, men vi bör åtminstone uppskatta att de försöker göra något åt det. Om vi inte tycker att aborter strax innan beräknad förlossning är en bra idé, det vill säga.

Där har vi de fyra alternativ till vad som skulle kunna utgöra en skiljelinje i ett fosters utveckling, så signifikant att det på ena sidan linjen är rimligt att avsluta livet medan det på andra sidan linjen är rimligt att tillsätta alla medicinska medel vi har för att rädda det. Befruktningen, hjärtats första slag, tidpunkten då bebisen klarar sig utanför livmodern, och vid födseln. Jag har listat dessa fyra alternativ för att försöka hitta svaret på frågan: Är det ett liv? Vi vet ju att det är ett liv efter dessa fyra kritiska punkter, alltså när barnet väl är fött, och vi vet av biologin att det inte är ett liv innan själva befruktningen. Någonstans under dessa 40 veckor händer alltså detta magiska; det otroliga i att någonting börjar leva. En del av mannen sammansluts med en del av kvinnan, och tillsammans skapas ett helt nytt liv, ett nytt personnummer, ett eget pensionssparande.

Låt mig pausa mitt resonemang där och istället ge dig en liten liknelse. Den brister i sina detaljer, för det är så liknelser fungerar, men den kan ändå illustrera en viktig princip. Det är enligt svensk lag, och enligt allmänt vedertagen moral, helt fel att gräva en tre meter djup grop, lägga ner en annan levande människa i den gropen, och sedan ösa på med två ton jord. Vi får inte begrava människor levande. Och om vi ändå gör det så är det fängelse som gäller, förhoppningsvis i många år. Om däremot personen som blir begravd redan skulle ha avlidit och förklarats död, så hade vår attityd till hela saken förändrats. En begravning hade varit på sin plats; det hade till och med förväntats av en. I båda fallen handlar det alltså om att begrava en annan människa; ena fallet ger fängelse, det andra ger stöttande ord och uppmuntran. Så hur kan en så radikal förändring av vad som anses rätt och fel förklaras? Hur kan det i ena fallet vara fel – så fel att det slutar i fängelse – och i andra fallet nästan krävas av en? Jo, så här:

Skillnaden i konsekvens förklaras av en jämförbart stor skillnad i sak. Eller, omformulerat: Det krävs en radikal skillnad i sak, för att man ska kunna motivera en radikal skillnad i konsekvens. 

I ena fallet var personen som begravdes fortfarande i liv – då blir det fängelse. I andra fallet hade personen som begravdes förklarats död – då sluter vänner och samhälle upp för att stötta. Skillnaden? Liv och död.

Jag berättar den här liknelsen för att säga detta: Ett av de värsta brott som våra svenska tidningar kan skriva om är en mamma eller pappa som uppsåtligen tar livet av sin lilla 3-månadersbebis. Rubrikerna blir stora, artiklarna många, känslorna höga. Med all rätt. Föräldrarna får, förutom hela svenska folkets hat emot sig, flera år i fängelse. Några månader tidigare kunde samma föräldrar avsluta livet på samma foster, men inga hatiska blickar skulle riktas mot dem. Inget fängelsestraff skulle vänta. Och inte bara skulle de skippa fängelse; hela samhället skulle sluta upp bakom dem; sjukhusen skulle hjälpa dem att få jobbet gjort, skattebetalarna skulle betala notan och en begravning skulle troligtvis utebli. Det är en hemsk bild jag målar upp, jag vet, men vi måste förstå att det faktiskt är precis samma individ vars liv avslutas, och konsekvenserna blir som natt och dag. Minns ni: Det krävs en radikal skillnad i sak, för att man ska kunna förklara en radikal skillnad i konsekvens. Så vad är då den radikala skillnaden i sak här? Liv och död? Nej, i båda fallen levde barnet, såvida vi inte tycker att alternativ D – med aborter fram till förlossningsdag – verkar rimligt. Så hur kan konsekvenserna skilja så radikalt?

Jag vet inte, och det är precis det som jag under alla år har försökt få svar på. 

Jag har inte fått några svar. Jag har fått veta att jag är korkad, och att jag är en mansgris. Jag har fått veta att jag är kvinnofientlig och kvinnohatare, och jag har fått höra att illegala aborter är farliga. Ja, jag vet det. Jag vet verkligen det. Jag kan acceptera att jag blir kallad för än det ena och än det andra, men jag tycker det vore ärligare att först besvara min fråga och sedan kalla mig korkad. Om du sitter på svaret, om du kan förklara vad den radikala skillnaden i sak är, så ber jag dig att låta mig veta.

#2 – Är det kvinnans kropp?

Den andra frågan som vi behöver ställa oss är tätt kopplat med ett av de vanligaste argumenten för abort, nämligen att kvinnan måste få bestämma över sin egen kropp. Vi har snuddat vid ämnet redan, och jag har redan klarlagt att jag helt och hållet håller med om detta. Vår oenighet handlar inte det.

Oenigheten handlar framför allt om huruvida det som aborteras är ett liv eller inte, och om vi skulle landa i att det faktiskt är ett liv så blir följdfrågan om det är ett eget liv eller en del av kvinnans liv. 

På det filosofiska planet är det intressant att fundera lite över hur man hade resonerat om abort inte var en faktor. Tänk dig en värld där abort inte fanns, där abort inte behövdes, där ingen ens hade tänkt tanken. Det är förstås en utopi, men jag undrar om man överhuvudtaget hade kommit på idén att det inte skulle vara en egen individ som växer där i magen. Jag undrar om man hade varit lika bombsäker på sin sak som man tycks vara idag. Det är förstås bara en hypotetisk tanke, så låt oss gå vidare till något lite mer konkret, om än på det filosofiska planet.

Om man på riktigt menar att ett foster inte är en egen individ utan det är en del av kvinnans kropp, då uppstår en naturlig följdfråga: När under fostrets utveckling upphör det som växer där i magen att vara en del av kvinnans kropp, och istället blir sin egen? Frågan hänger ihop med vår tidigare diskussion om när ett liv blir ett liv, men jag vill inte ta för givet att svaret är detsamma. Upphör fostret att vara en del av kvinnans kropp vid B (när hjärtat börjar slå), eller vid C (när hon skulle klara sig utanför livmodern), eller D (vid förlossningen)? 

När man skriver frågorna så konkret som jag gör här så finns risken att man framstår som hemskt dryg. Med handen på mitt hjärta: Jag menar inte att låta dryg. Jag vill verkligen veta. Om man är säker på att fostret är kvinnans kropp, och man är säker på att född bebis inte är kvinnans kropp, då innebär det att det finns en punkt där övergången sker. Är man inte säker på när den övergången sker så kan man inte heller vara säker på om det som aborteras är en del av kvinnans kropp eller inte. Om jag får gissa så tror jag inte att man är riktigt säker. Men säker låter man.

Okej, så långt filosofin. Ett mer handfast frågetecken är det här med fingeravtryck och DNA. Allt detta får fostret tidigt under graviditeten, och det skiljer sig från kvinnans. Det är väldigt intressant, för om du tar ett DNA-prov på kvinnans saliv, och sedan ett från hennes hår, sedan från hennes hjärta, och lever, och hudceller, och så jämför du DNA på alla dessa delar av hennes kropp och finner att de är identiska. Sedan tar du ett prov till, den här gången på fostret som växer där i magen, och plötsligt matchar det inte. Du får ett annat DNA, och jag kan inte komma på någon annan förklaring än att du jämför DNA från två olika individer.

Ett annat sätt att förklara detta är så här: Om ett foster hade varit kapabelt att begå ett hemskt brott och råkat lämna efter sig DNA-spår på brottsplatsen, så skulle kvinnan aldrig kunna dömas för brottet. Polisen skulle jämföra förövarens DNA med kvinnans dito, och tvingas inse att hon inte är skyldig. DNA:t kommer från en annan individ.

Nej, det är inte kvinnans kropp. Men det betyder inte att frågan är avgjord. För även om det inte är en del av kvinnans kropp, så är det tveklöst så att den där andra individen lever inne i kvinnans kropp. Och inte bara det, han eller hon är helt beroende av att kvinnan ställer upp med sina nio månader. Och det är inte lite begärt.

Den berömde violinisten

Så istället för att argumentera för att det skulle vara kvinnans kropp borde vi ta ett samtal om ifall det kan begäras av en människa (i det här fallet alltid en kvinna) att ”offra” nio månader av sitt liv för att låta någon annan leva. Om man på riktigt tycker att allt liv är viktigt så är också kvinnans liv oändligt viktigt. Allra bäst illustreras den här moraliska knivseggen av den amerikanska filosofen Judith Jarvis Thomsons liknelse ”Den berömde violinisten”.

Tankeexperimentet går ut på att du vaknar lätt illamående på en brits. Din kropp är uppkopplade mot slangar som slingrar sig till en säng två meter till höger, där en annan man ligger och sover. En läkare kommer in och förklarar att mannen vid din sida är en världsberömd violinist. Han är allvarligt sjuk och världen skulle vara en så mycket fattigare plats utan hans fantastiska musik. Man märkte att dina värden var hans räddning och man bestämde sig för att koppla ihop er. ”Men var inte orolig”, förklarade läkaren, ”om nio månader är han stark nog att klara sig själv, så då kopplar vi bort alla slangar”. 

Att ge nio månader av sitt liv för att rädda någon annan är visserligen hedervärt, men frågan är om det kan anses vara en moralisk plikt. Och vidare, vore det verkligen rätt att beskylla dig för violinistens död om du skulle vägra? Visst inte, menar filosofen, och där är vi överens.

Även om den här filosofiska nöten framstår som ett starkt argument mot min personliga hållning i frågan så tar jag gärna med den i en text som denna. För det är ett bra argument, och liknelsen är ärlig på alla sätt. Den blundar inte för att varje abort rör två olika individer (förutom pappan, som inte alls ska glömmas bort). Den blundar inte för det faktum att varje abort innebär att ett annat liv avslutas. Thomson ser allt detta, och lyckas ändå lägga fram en tankekedja som talar till aborträttens fördel. Hon är ärlig, och hon har en bra poäng.

Kanske har hon hittat kärnan i debatten. Kanske är det så att när förespråkare för aborträtten talar om kvinnans rätt till sin egen kropp, så menar de egentligen inte att fostret är hennes egen kropp. Kanske ser man att en abort alltid innebär att ett liv slocknar, men man menar att man ändå bör ha den rätten – för ingen ska kunna lägga en moralisk tyngd på ens axlar, som är så tung att nio månader måste offras för att bära den. Det är argument att ta på allvar.

Det finns dock faktorer som skiljer den här berättelsen från en kvinna som blir gravid. Den amerikanska filosofen missar att ta dem i beaktning; möjligen för att hon inte tänkte på det, troligen för att hon visste vart hon ville att hennes tankeexperiment skulle leda henne. Tänk dig att du vaknar på ovan beskrivet sätt med slangar kopplade till en annan man, men istället för att bara tyst lyssna på läkarens instruktioner så ställer du frågan varför. Varför är han sjuk? Varför måste han vara ihopkopplad med mig? Läkaren svarar att det inte finns något bra svar; ibland drabbas människor av farliga sjukdomar, helt enkelt. Om det är läkarens svar så är Thomsons slutsats rimlig; det kan inte krävas av dig att du ska offra nio månader av ditt liv för hans skull.

Tänk dig då istället att läkaren ger ett annat svar: ”Men… det var ju du som försatte honom i den här situationen.” Du förgiftade honom, eller du knivhögg honom, eller du ströp honom, eller vad som helst annat med kontentan att det var du. Kunde man i det läget kräva att du skulle ta konsekvenserna av dina handlingar, och helt enkelt ge dina nio månader för att hans liv inte ska avslutas? Ja, kanske. Det finns alltid en risk att man drar liknelser för långt och bara trasslar in sig i krångliga resonemang, men visst finns det en skillnad i om man själv orsakat situationen eller om man bara utan egen inblandning hamnar i den?

För att föra frågan ännu närmare sanningen behöver vi tänka oss att läkaren säger så här: ”Men… det var ju du och en annan person som försatte honom i den här situationen. Den andra personens blodgrupp passar inte med violinisten, så han kan inte hjälpa till här. Du bär bara hälften av ansvaret, men du måste ta hela bördan. Inte för att det bara är ditt fel, men för att det inte är möjligt att lägga bördan på den andra.” Orättvist? Javisst. Men jorden är rund, och vi måste förhålla oss till hur verkligheten ser ut. Och hälften av skulden i det här violinistdramat är faktiskt ditt, och du kan inte ducka från ditt ansvar. Den andra personen, han som slapp undan, han ska inte slippa undan. Han kan inte kopplas upp mot slangarna, men han kan betala sjukhuskostnaderna. Han kan betala dig för de nio månader (eller 18 år) som du ger. Och varje samhälle som på riktigt tror på jämställdhet mellan könen kommer göra allt för att se till han inte slipper undan, så som han slipper undan idag.

Det är män som gör kvinnor gravida, och idag kan män göra det och sedan gå vidare med sina liv som om inget hade hänt. Det är orättvist på alla sätt och hade det bara varit tekniskt möjligt så skulle slangarna sugas fast i hans vener. Så länge det inte är möjligt måste vi hitta andra sätt att dela på ansvaret. Kommer det bli rättvist? Aldrig. Kan det bli bättre? Absolut. Hårdare nypor – mycket, mycket hårdare – måste riktas mot män som leker med en eld han själv är immun mot.

Så, vad innebär allt detta?

När en kvinna blir gravid så påbörjas en 40 veckor lång period. Någon gång under den perioden blir ett mänskligt liv till. De flesta av oss kan skriva under på att det inte sker vid förlossningen (D). Kanske sker det i det ögonblick fostret skulle kunna klara sig utanför livmodern (fostrets livsduglighet), men det alternativet får endast användas av den som är villig att från och med nu stadigt sänka abortgränsen i takt med den medicinska utvecklingen. För tydlighets skull, låt mig med ett par meningar förklara varför: Om man anser att en människa inte får avsluta livet på en annan människa, men man vill ändå kunna avsluta livet innan en människa blir en människa, då måste man ta reda på när detta händer. Om man menar att det sker i den stund då fostret/barnet kan klara sig utanför livmodern, då innebär det att idag får en människa sitt människovärde i vecka 22. Imorgon kommer det vara vecka 21. Och eftersom man inte får avsluta livet på en annan människa så kommer vi imorgon inte få genomföra aborter i vecka 22. Alltså måste gränsen sänkas i takt med att läkarkonsten utvecklas. Är du villig att sänka vår gräns? Bra, då kanske alternativ C är för dig. Är du inte det, så måste vi gå vidare till alternativ B.

Så om det mänskliga livet inte uppstår vid förlossningen, och det inte uppstår när hon klarar sig utanför livmodern, så måste vi backa hela vägen till vecka 6. Då börjar hjärtat slå. En människa dör när hjärtat slutar slå; kanske börjar hon då leva vid hjärtats första slag. Anser vi inte heller att det är en logisk gräns så hamnar vi på befruktningen, alternativ A. 

Att avsluta en annan människas liv – kanske kan det försvaras?

Allt det jag har skrivit hittills har förutsatt att det är fel att avsluta en annan människas liv. Låt oss säga att jag har fel på den premissen; låt oss säga att det kanske finns tillfällen då en människa hamnar i en situation som är så hemsk att den bästa lösningen är att avsluta någon annans liv. Den berömda violinisten är ett bra sådant exempel; filosofen bakom bilden erkänner ju att det är en människa vi pratar om, men menar att situationen är sådan att det ändå vore försvarbart. 

Leonard Cohen sjöng så här i en av hans låtar: ”There is no decent place to stand in a massacre”. I en massaker finns ingen bra plats att stå. Ibland finner man sig i en så hemsk situation att hur man än gör så blir det fel. Det mest vidriga exemplet på det är väl från Sophies Choice, där mamman i koncentrationslägret tvingas välja vilket av hennes två barn som ska skjutas. Väljer hon inte så skjuts båda två. I en massaker finns ingen bra plats att stå. En ung flicka blir våldtagen  och i hennes mage börjar våldsmannens barn att växa. Femton år gammal och inte redo att bli mamma, hon vaknar en morgon med slangar kopplade till en berömd violinist. Vad kan vi begära av henne? Vi kan tycka att hon bör göra si eller så. Vi kan tycka att hon nog kan offra nio månader av sitt liv, men kan vi begära det? Kan man klandra henne om hon inte orkar? Leonard Cohens låt fortsätter med några vackra ord: ”But if a woman takes your hand… go and stand with her”. Mitt i massakern finns ingenstans att stå, men du kan gå fram till den femtonåriga flickan, du kan stå där med henne, och du kan ta hennes hand. Du kan hålla den när hon föder, och du kan hålla den medan fostret aborteras.

Så stora måste våra hjärtan vara. De måste rymma dem som inte håller med. De måste orka tränga igenom lager av åsikter och de måste se att det finns en människa som står mitt i en massaker och inte vet vart hon ska ta vägen. Håll hennes hand, oavsett allt.

Huruvida det finns tillfällen då det är rätt, eller åtminstone inte moraliskt förkastligt, att avsluta livet på en annan människa – det behöver vi fundera vidare över. När liv vägs mot liv, vilket liv ska trumfa? Låt oss här och nu enas kring att sådana frågor behöver hanteras med en oerhörd försiktighet. Åtminstone dessa punkter är avgörande:

#1. Frågan får aldrig förenklas igen

Man får väl anta att det är någon slags försvarsmekanism hos dem som vill försvara aborträtten, men att låtsas som att frågan är enkel är fel väg att gå. Den är inte i närheten av någonting som kan kallas enkelt. Att definiera mänsklighet är inte enkelt. Att stå med liv och död i sin hand är inte enkelt. Att stå upp för mänskliga rättigheter och samtidigt säga att de riktigt små människorna inte ska ha några rättigheter alls – kanske låter det sig göras, men enkelt är det inte. Aborträtten må finnas, kanske bör den finnas (det är vad vi försöker komma fram till här), men aborträtten är inte självklar. Den är moraliskt komplex, och den kräver precision i samtalen. Framför allt behöver samtalen få äga rum.

I det här samtalet har vi kommit fram till två saker. För det första att en abort avslutar ett påbörjat människoliv, och för det andra att det finns argument för att det i vissa unika fall kanske kan vara okej. Att ta med sig dessa båda premisser och sedan inte hantera frågan varsamt vore skamligt. 

#2. Varje stat som har sanktionerat avslutandet av andras liv, har varit säkra på att det de gjorde var rätt.

Det är ju så det fungerar i livet. Vi har rätt, de har fel. Nu har vi rätt, förr hade vi fel. Idag är vi upplysta, igår famlade vi i mörkret. Ja, vi är mer upplysta än igår, men imorgon är vi mer upplysta än idag. Imorgon ser vi tillbaka på idag och säger samma sak: ”Nu har vi rätt, igår hade vi fel”. 

Jag drar mig för att göra kopplingar till samhällen från förr, för på de allra flesta punkter skiljer de sig från vårt. Jag säger inte att abortsystemet vi har idag liknar Tysklands handlingar på 40-talet, eller det som Sovjetunionen gjorde under Stalin. Jag säger inte att vårt abortsystem liknar avgudadyrkan i olika tider och platser, där man offrade sina spädbarn till gudarna. Jag säger inte det alls. Men jag säger en sak: Alla dessa och många, många fler som har avslutat livet på andra människor, har ansett att det de gjorde var rätt. Jag vet inte om du har märkt det, men det är väldigt enkelt att hitta en rational för det man vill göra. Vill jag köpa en ny bil så kan jag ganska enkelt hitta anledningar som gör det rätt. Behovet är stort! Jag är värd det! Jag kommer slippa lägga pengar på dyra reparationer! Allt man vill göra kan man motivera, och när man offrade sina spädbarn till gudarna så ansåg man, där och då, att det var rätt.

Kanske protesterar du här, liksom de flesta gör, och säger att det var förr och idag vet vi bättre. Förr offrade man barn till gudarna, men idag är det vetenskapen som sätter gränserna. Men är det verkligen det? På vilket sätt är det vetenskapen som säger att ett människoliv får avslutas i vecka arton men inte i vecka nitton? På vilket sätt har vetenskapen någonsin uttalat sig om vad som är moraliskt rätt och fel? På vilket sätt kan vetenskapen göra annat än att i bästa fall tala om för oss människor hur saker och ting är? Ja, hjärtat slår. Nej, han kan inte överleva utanför livmodern. Ja, han kan känna smärta. Det talar vetenskapen om för oss, men de moraliska slutsatserna lämnas i människans ömma händer. 

Att skilja sina egna behov och sin egen vilja och sin egen bekvämlighet från det som verkligen, på ett objektivt plan, är rätt och fel – det är verkligen inte lätt. Ingen människa är immun mot sin egen vilja, och första steget till att navigera bland rätt och fel är att inse just det. Att inse att ingen människa ser moralen klart och tydligt – inte ens du och jag.

Så när vi närmar oss tankar om att det kanske ändå trots allt kan finnas situationer där det är försvarbart att avsluta någon annans liv – abort, till exempel – låt oss då vara väldigt, väldigt försiktiga. Isen vi går på är förskräckligt tunn.

#3. Vi vet hur ett barn blir till

Den berömde violinisten förklarar situationen för våldtäktsoffer som blir gravida. Skulle man dela in de ofrivilliga graviditeterna i ett cirkeldiagram där ena tårtbiten representerar graviditeterna som uppstår efter frivilligt sex och den andra biten representerar graviditeterna som uppstår efter ofrivilligt sex, så skulle den sistnämnda knappt synas som ett litet streck. Det förminskar inte allvaret, och det gör ingen skillnad för personen som står där med ett plus på en sticka efter att en man blottat sin ynklighet för några sekunders extas. Men det säger oss en sak: Vi behöver börja med den stora tårtbiten. Låt oss därför lägga våldtäktsoffrens situation åt sidan ett ögonblick, och låt oss istället konstatera detta: Alla vet hur ett barn blir till, och man kan inte med ärliga läppar säga att man bara vaknade en morgon med slangar kopplade till en berömd violinist. Sängen där man vaknar har man krupit ner i själv. Det kanske inte var meningen. Det kanske inte var planerat. Det kanske var slarv, eller glömska, eller fylla, eller vad som helst förutom ”jag”.

Men slarv är okej när det handlar om en fortkörning. När det handlar om en annan människas liv, så är slarv ingen ursäkt. Jag menar inte att vara hård mot den som redan ligger ner, men vi måste inse att vi leker med en väldigt skör eld. Graviditet är ingen sjukdom som slumpmässigt drabbar människor. Det händer vid sex, antingen utan preventivmedel eller med icke fungerande dito. Oavsett så är det en frivillig handling som har lett fram till situationen, och då är ett visst mått av ansvarskännande på sin plats. 

För mannen, framför allt.

Konsekvenserna är okänsliga för jämlikhet. De förstår inte att avtalet som ingicks signerades av två personer, men bara en drabbas när utfallet inte blir som önskat. De förstår inte att om kvinnan ska behöva vara gravid i nio månader, så borde även mannen behöva vara det. Om kvinnan ska behöva gå igenom känslorna av sorg och skuld som endast kan komma av den fysiska närhet som en mamma har till sitt foster, så borde även mannen behöva känna det. Den förstår inget av detta. Den vet bara hur verkligheten ser ut, och i verkligheten faller konsekvensen på kvinnan. Vår uppgift som samhälle är därmed att så långt vi kan jämna ut denna ojämlikhet. 

Det är inte skuld jag vill förmedla – faktum är att jag väljer mina ord med stor försiktighet för att undvika just det – men det finns en faktisk omständighet som man inte kan blunda för om man verkligen vill vara objektiv i frågan. Det går tillbaka till själva grundfrågan om vad det är för något som aborteras. Om det inte är ett liv, om vi på något sätt lyckas trassla oss ur det nät av sanningar som pekar mot ett liv, så är våra 37000 årliga aborter inte ett stort problem. Men om vi inser att vi inte riktigt kan trassla oss fria med mindre än att vi blundar för logik och objektivitet, ja då är det dags att jag slutar skriva om huruvida vi behöver agera eller inte, och istället börjar prata om hur vi ska agera. Frågan vi ställs inför kan inte längre vara ”Behöver vi göra något?”. Det är hög tid att ställer den mer konstruktiva frågan: ”På vilket sätt agerar vi klokast?” 

Några sista tankar

Några personliga tankar om detta, innan jag avslutar denna text med ett litet tankeexperiment som mynnar ut i en fråga till dig: På vilket sätt anser du att vi bör agera? Hur jag än vänder och vrider på detta så landar jag i att varje abort avslutar ett människoliv. Svenskar är generellt emot allt dödande. Många av oss är pacifister, och vi protesterar mot all form av krig och våld. Vi kan inte förstå hur man i ett modernt land som USA fortfarande praktiserar dödsstraff. En man som är skyldig till flera mord och våldtäkter ska avrättas, och vi svenskar protesterar vilt. Dödsstraff är fel. Att avsluta ett annat liv är fel. Men att avsluta livet på de extremt små ser vi inga problem med. Tvärtom protesterar vi vilt när någon ifrågasätter den rättigheten. Jag får inte ihop detta; jag landar istället i den mer konsekventa linjen att allt dödande av mänskliga varelser är – försiktigt uttryckt – ett misslyckande. Kanske erbjuder tanken om den berömda violinisten vissa förmildrande omständigheter, framför allt vid graviditet efter våldtäkt, men vi kan inte blunda för att vi i de allra flesta fallen själva orsakat situationen. Sådan är min övertygelse.

Abort är moraliskt fel. Men jag tror inte att ett totalförbud är rätt väg att gå. Jag väljer orden försiktigt nu, för det finns minor överallt. Vad jag menar är att vi behöver sikta noga när vi funderar över vårt mål. Vårt mål ska inte vara att få ner antalet aborter. Vårt mål måste vara att få ner antalet oönskade graviditeter. Skillnaden är viktig. Det är enkelt att få ner antalet aborter – skriv om lagen så är det klart. Men då står vi här med 37000 oönskade barn, och även om jag är övertygad om att Sverige har all förmåga i världen att ta hand om barn vars föräldrar inte kan det, så måste vi inse att 37000 varje år skulle vara en utmaning. Rotorsaken till allt detta är att vi varje år har 37000 kvinnor som blir gravida, trots att de inte vill det. Det är problemet. Folk blir gravida mot sin vilja. Varför? Hur kommer det sig att män i ett antal som kan fylla Globen flera gånger om varje år gör en kvinna gravid trots att ingen av dem vill detta? Det – precis det – är galet. Och precis det är vad vi behöver göra något åt.

Så varför blir människor gravida mot sin vilja? Det enkla svaret är givetvis att man utför en handling som ganska ofta leder till graviditet, trots att man inte är redo att bli förälder. Hur allvarligt vi ser på abort avgör också hur stora förändringar som är rimliga för att undvika sådana situationer. Så, igen: När blir en människa en människa? Vid vilken punkt innebär en abort att ett människoliv avslutas? Frågan avgör om vi kan fortsätta leva våra liv på samma sätt som vi har gjort hittills. Informationsspridning om preventivmedel är toppen, men det har testats i tjugo år och siffrorna står stilla. Det är uppenbart att om vi som samhälle och skola och media uppmanar ungdomar att testa allt, att testa fritt, att bara köra på, att inte tänka sig för, att utforska och experimentera, så kommer 37000 av dem hamna i en situation där de absolut inte vill vara. 

De flesta av oss kör inte bil rattfulla, för vi förstår vad som kan hända om vi gör det. Vi förstår de personliga konsekvenserna av böter och indragna körkort. Och vi förstår de allvarliga konsekvenserna av liv som kan gå till spillo. Nykterhet bakom ratten har därför blivit en prioritet för oss, en självklarhet. Om vi alla på riktigt förstod att abort avslutar ett människoliv – ett liv som bär på mina gener, dessutom – hur annorlunda skulle vi leva våra liv? Om vi visste att jag, för min del, aldrig skulle kunna genomgå en abort, hur försiktig skulle jag då vara?

”Om jag blir gravid, då kommer jag bli mamma. Punkt.” Och på samma sätt för oss män: ”Om jag gör en kvinna gravid, då kommer jag vara pappa för alltid. Punkt.” Det finns inget alternativ. Inte för att lagen förbjuder abort, utan för att mitt samvete förbjuder det. Hur skulle jag kunna, nu när jag vet att vi pratar om en annan människas liv? Nej… Om jag inte är redo att bli mamma, då får jag inte bli gravid. Om jag inte är redo att bli pappa, då får jag inte göra någon gravid. Ja, det manar till förändring i vårt sätt att leva, och det är precis där skon klämmer.

Hur kommer det sig att slaveriet var så svårt att förbjuda i 1800-talets USA? Det var inte för att själva konceptet att alla människor är lika mycket värda var svårt för människor att begripa, utan för att det skulle innebära en så stor förändring i livet för så många människor. Rika människor skulle bli fattigare. Den ihopsamlade förmögenheten skulle börja betala löner. Hudfärg spelade givetvis en stor roll, på samma sätt som ett fosters storlek och utseende spelar roll idag. Vi sympatiserar med dem som är oss själva mest lika, och herrgårdsägarna var gemene amerikan mest lik. Den vuxna kvinnan är oss mest lik. Dit går våra sympatier. Det, kombinerat med den enorma livsstilsförändring som ett personligt abortförbud skulle generera, ger oss två känslomässiga argument till att inte öppna upp för förändring. Vi vill inte förändra vårt sätt att leva. Och trots att all logik säger åt oss att slavarna och fostren inte är särskilt annorlunda från oss, så har vi fått lära oss att det ändå finns en skillnad och den skillnaden håller vi kär. Den håller vi hårt i.  Vi kan inte se den, vi kan inte förstå den, vi kan inte hitta den – men den måste finnas där, för vi vill inte förändra vårt sätt att leva.

Min utopi formuleras så här: Insikten att abort inte är ett alternativ för mig, den kommer av att vi förstår vad en abort egentligen är. Resultatet av en insikten är en enorm försiktighet, för vi förstår att vi leker med liv och död. Försiktigheten gör att de oönskade graviditeterna går ner, och abort behöver inte förbjudas.

Det kanske är en utopi, men det vore så mycket bättre än förbud. Oavsett så är det hög tid att vi vågar lyfta på det här locket och börjar diskutera frågan på allvar. Att bara bli arg på abortmotståndare duger inte längre. För ett intellektuellt samtal istället. Tillåt samtalen, och lyssna för att förstå. Är mina argument dåliga, så låt mig veta var de felar. Vad i det jag har sagt är inte sant?

Jag tror inte att ett totalförbud är rätt väg att gå. Jag tror att det finns massakers där det inte finns en bra plats att stå, och när det händer vill jag hålla allas hand. Men jag tror också att vi kan hitta lösningar som inte innebär 37000 stoppade människohjärtan, och jag tror att det börjar med att var och en av oss förstår att för mig är abort inget alternativ. För mig. Går det inte. Jag sätter mig inte berusad bakom ratten. Jag tar mitt ansvar. Jag vet var kulorna sprutar och jag håller mig borta från massakern. För när jag väl är där finns ingen bra plats att stå. Att hålla mig därifrån är mitt ansvar. Jag äger det.

Låt oss alla förstå allvaret. Det löser inte allt men det är en bra början. Det handlar inte fördömelse, eller att lägga skuld på människor. Var och en ansvarar för sitt eget liv; det är inför mitt eget samvete jag står till svars. Hur den-och-den väljer att leva är bortom min kontroll, men var och en av oss kan välja att se allvaret.

Som en parantes vill jag också nämna att jag medvetet har valt att inte skriva så mycket om de illegala aborter som riskeras när abortförbud inträder. Det finns två anledningar till mitt beslut. Framför allt valde jag bort det för att inte denna långa text skulle bli alldeles oläslig; det finns en gräns för hur långa skärmtexter kan vara och den är redan passerad för länge sedan. Och dels så är det inte abortförbud som jag har förespråkat i denna text. Abortförbud ger illegala aborter. Men personliga beslut om att abort inte är ett alternativ för mig, det kommer åt både lagliga och olagliga aborter. För att ändå beröra området så menar jag att sakfrågans moral ska sätta gränserna; inte konsekvenser av att folk går emot den moralen. Jag vet att flickors underliv stympas i badrum runtom i landet under fruktansvärda omständigheter, och jag vet att kvinnlig omskärelse skulle kunna utföras mycket säkrare på svenska sjukhus, med narkosläkare och rena verktyg. Men könsstympning är fel, och därför ska vi inte syssla med det på våra svenska sjukhus, hur hemska de illegala könsstympningarna än är. Sakfrågans moral behöver avgöra. Är det rätt, eller är det fel? Lös den frågan först, sen hanterar vi konsekvenserna. Men, som sagt, detta blir bara ett problem om man försöker komma åt abortproblematiken genom förbud, och det hoppas jag att vi slipper.

Okej, jag lovade att avsluta min text med ett tankeexperiment som mynnar ut i en fråga till dig: Om vi kommit fram till att det är människoliv det handlar om, hur anser du att vi hanterar detta på klokast möjliga sätt? Och med detta säger jag tack för att du haft tålamodet genom en väldigt lång text. Låt de ärliga samtalen fortsätta. 

Om frågan var din att lösa

Föreställ dig att vi levde i ett kungadöme från förr där kungen hade all makt, och allt ansvar över folket vilade på hans axlar. Du arbetade som hans närmaste man. En dag bestämde sig kungen för att resa bort. Destinationen var avlägsen och kungen skulle vara borta en lång tid. Innan avresan tar han maktens krona från sitt huvud och sätter den på ditt, och lämnar helt sonika över all makt och allt ansvar till dig ända till den dag då kungen kom tillbaka.

Månaderna går och efter ett tag får du veta att det finns en folkgrupp i landet som har det svårt. Ingen vet riktigt var de kommer ifrån men en efter en kommer de gående från skogarna som omger de samhällen där det ”vanliga” folket bor. De kommer dit utan att kunna språket och utan några särskilda färdigheter, och de vill ha mat och tak över huvudet. Ditt folk – dina landskamrater och vänner – har svårt att hantera detta. ”Skogsfolket”, som de kommer att kallas, är för många. Och de är oönskade. Så man tar in dem i byarnas sjukstuga, och med läkarens hjälp låter man dem somna in. Så gör man inte med alla – långt ifrån, många får både bröd och tak – men enligt rapporterna som når dig så rör det sig om ungefär 37000 varje år. De första gångerna man gjorde detta väcktes tankar och oro i bybornas inre – är det verkligen rätt att göra så här? – men åren har gått och generationerna har växlats och det har blivit en självklarhet. Byborna som lever idag har växt upp med det systemet; föräldrar och skola har från barnsben berättat att det är så man behöver hantera det, och ingen har på riktigt ifrågasatt. 

Du skickar ut dina bästa läkare och vetenskapsmän för att undersöka situationen – framför allt för att ta reda på vad det egentligen är för folkslag som kommer ut från skogarna – och så får du följande rapport på bordet, skriven av ledaren för expeditionen. Rapporten är i två delar. Den första visar de vetenskapliga fynden om dessa individer. Den andra beskriver de mer samhällsrelaterade frågorna.

Efter noggrann efterforskning har jag och mina kollegor nått följande slutsatser. Folket som kommer ut från skogarna ser ut som vanliga människor, om än mindre. Obduktioner visar att insidan är identisk med människors insida. Samma organ på samma plats som gör samma sak som våra organ. Hjärnan är fullt fungerande, men de är oskolade. De har inte fått lära sig att gå ordentligt och de har inte fått lära sig att prata, men förutsättningar för allt detta finns där. De ”skogsmänniskor” som får vara kvar i byn växer till sig och förvandlas på sikt till vanliga människor. 

På det sociala planet noteras att byborna själva väljer att sätta dessa skogsmänniskor till livet. Exakt hur det går till är väl känt av alla, men handlingen som sätter igång deras liv har flera olika användningsområden. Man kan alltså mycket väl utföra handlingen utan att för den skull ha för avsikt att starta ett skogsmänniskoliv. Å andra sidan står det också klart att det finns sätt att utföra handlingen utan att starta ett skogsmänniskoliv. Efter utfrågning står det klart att gemene man inte ser dessa skogsmänniskor som riktiga människor.

Vidare står det klart att ett förbud mot att låta dessa skogsmänniskor somna in på sjukstugorna skulle orsaka stora samhälleliga problem. Unga människor skulle behöva axla ansvar och försörjningskrav som de på inget sätt är redo för. Skogsmänniskornas levnadsstandard skulle kunna bli tveksam – för att inte tala om alla desperata bybor som skulle tvingas hantera det jobb som sjukstugorna idag utför, helt själva. Det skulle vara farligt och, om jag får drista mig att uttrycka en personlig tanke, hjärtskärande.

Låt mig avsluta med detta: Det går inte att underskatta känsligheten i detta ärende. Det har stått klart när jag har samtalat med byborna; detta är känsligt på alla sätt, och det går djupt. Så djupt. Oavsett vilken väg du väljer bör valet förmedlas med känslighet, och eventuell förändring bör ske varsamt.

Där sitter du, med rapporten i din hand, oviss om när kungen kommer tillbaka. Helst skulle du vilja vänta på hans återkomst och lämna över beslutet tillsammans med kronan, men ett beslut måste fattas. Vid hans återkomst behöver du redogöra för hur du har hanterat detta. Under din tid på tronen har du fått veta att 37000 individer avrättas varje år under ditt styre. Och du visste om det! De är oskyldiga och försvinner endast på grund av att de är oönskade. Å andra sidan råder en osäkerhet kring huruvida de är människor eller inte; huruvida de äger ett människovärde eller inte; huruvida detta ens är ett problem eller inte. Ingen vet, och vart du än vänder dig får du åsikter snarare än fakta.

Frågan vi försöker klargöra är hur vi bör – hur du skulle – agera. Hur löser du detta? Gör du något, eller väljer du att blunda? Du vill inte behöva stå inför kungen och berätta att du kände till att tiotusentals människors liv avslutas varje år, men du valde att inte göra något. Å andra sidan vill du inte utsätta dessa bybor för lidande eller problem eller hjärtskärande processer, om det inte är nödvändigt.

Så, låt mig ställa frågan till dig, så tydligt som jag kan: När vi nu vet att det sannolikt handlar om människoliv, hur vill du hantera situationen? Bör den hanteras alls? Varför? Varför inte? Utifrån utvecklingsfaserna jag beskrev tidigare, vid vilken punkt tror du att en människa blir en människa? Om ett hus brinner och man tänker att det kanske finns en människa där inne, men man vet inte säkert, bör man skicka rökdykare? Bör man släcka elden, eller ska man chansa på att ingen människa finns där inne? Vid minsta osäkerhet, bör man agera eller bör man låta bli? Och till sist – med handen på ditt hjärta: Finns minsta osäkerhet i denna fråga?

Jens Charlieson

Vad tycker du?