Frukost på golvet var en hit

Det var fint väder igår. Kristin och barnen hämtade mig från jobbet, vi körde hem och kände för första gången år 2013 att luftkonditioneringen inte fungerar i år heller, var hemma en stund och kollade lite efter hotell till sommarens Berlin-resa, och sedan åkte vi hem till Hamréns. Kom tillbaka framåt nio på kvällen och gick sedan i lugn takt från bilen mot vår lägenhet. Njöt av värmen som bara kan kallas värme efter ett alltför långt vinterhalvår.

Någonstans där bland denna sköna försommarvärme frågade Elise mig ifall hon och Elton fick cykla till dagis nästa morgon. ”Självklart, älskling. Självklart får ni det.” För hur skulle jag kunna veta att vi bara var en natt ifrån november? Hur skulle jag kunna veta att jag skulle gå och lägga mig i maj och vakna i ett regnigt och kallt höstväder? Stela, blöta fingrar. Barn som fryser. Barn som trillar av cykeln och landar i vattenpölar. Vatten som tränger igenom jeansen och lägger sig sådär kyligt mot låren. Barn som inte kan cykla så bra som de trodde de skulle kunna, nu när de har blivit så stora.

”Självklart, älskling. Självklart får ni det.” Precis så sade jag, då när jag andades varm vårluft. Då när jag tänkte att alla skulle vara så harmoniska som vi var den där kvällen igår, då när jag tänkte att barnen skulle cykla i sin egen hastighet, kanske skulle Elton hamna lite på efterkälken och ropa på mig, Elise skulle stanna sin cykel och jag skulle vända mig om mot honom, le och säga ”Självklart, älskling. Jag väntar.” Jag skulle stå där i full harmoni och bara se den här fina pojken som har blivit så stor cykla rakt emot mig, det skulle gå i slow motion, han skulle le med hela ansiktet, nej, han skulle skratta och Elise skulle ropa ”bra Elton!” och så skulle det fortsätta hela vägen fram till dagis.

Vi ska till Berlin i sommar. Vi var där förra sommaren och barnen fick åka flygplan och bo på hotell och så ville de (och vi!) åka tillbaka även denna sommar. Förra året bodde vi på att väldigt trevligt litet hotell vid T-bana Anhalter Strasse. Frukost ingick inte i priset på detta Suite Novotel Berlin och första morgonen när vi vaknade där gick vi över gatan och satte oss i en liten hörnrestaurang och köpte lite ägg och mackor och kaffe. Nästa morgon tog jag istället en morgonpromenad till en Netto-butik några kvarter bort och köpte frallor och lite pålägg, och så satte vi oss alla ner på hotellrummets golv och åt vår frukost i största möjliga enkelhet. Och så fortsatte vi, morgon efter morgon. Det var inte någon lyxfrukost, men väldigt mysigt på sitt sätt. Barnen satt i sina kalsonger och trosor och tuggade och berättade vad de ville göra idag och berättade om allt spännande de fick göra igår, och så tog de en fralla till och berättade att det var så kul att äta på golvet.

När vi letade efter Berlin-hotell igår så hittade vi ett hotell som var billigare än Suite Novotel Berlin och där frukost ingick i priset. Såg rätt bra ut, men vi stängde ner vår iPad och åkte iväg en sväng i vårvädret. Det var då Elise frågade om hon fick cykla, det var då jag svarade som jag gjorde, det var då – när det hela låg framför mig – som jag tyckte det lät som en så mysig idé. Vi frågade Elise och Elton om de ville bo på ett annat hotell i år, ett sånt hotell där man kan gå ner till en restaurang och äta frukost varje morgon, där man kan äta frallor och filmjölk och yoghurt och flingor och ägg och juice och mjölk varje morgon. Men det ville de inte. ”Vi vill äta frukost på golvet pappa, som vi gjorde förra året. Vi tar samma hotell igen, där man kan äta frukost på golvet, får vi det?”

”Självklart, älskling. Självklart får ni det”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *