Frihet från religionens blytunga ok

Posted on

Det fanns en tid då jag suckade över min fina bakgrund. Kompisar till mig kunde berätta om allt möjligt som de hade gjort när de var unga, vilka gangsters de var, vilka otroliga dumheter de hade gjort, innan Jesus klev in i deras liv. Någon hade stulit cyklar, men jag hade bara fått cyklar stulna. Några hade varit fast i knark men jag hade knappt varit på kastavstånd från en cigarett.

Sen växte man till i ålder och fortsatte sucka över att kompisarnas historier blev allt grövre men mina förblev tama. Med åren fick man kompisar som hade varit med i gäng i någon farlig stad i Sydamerika, en annan hade blivit skjuten med riktiga kulor ur riktiga pistoler. Pang, pang, och så satt två kulor i bröstet, bara sådär. Sen hade Jesus klivit in i deras liv, och allting förändrades. Abstinensen försvann från den nerknarkade tonåringen. Den skottskadade överlevde mirakulöst och lyckades lämna allt det där bakom sig. Tomheten försvann, mörkret flydde med svansen mellan benen, och allt förändrades på ett ögonblick när Jesus höll sitt urgamla löfte: ”Se, jag gör allting nytt”.

Det var ju inte inte en stökig bakgrund jag suktade efter, inte alls. Men jag ville kunna berätta om hur radikalt livet förändrades den dag jag mötte Jesus, det hade varit lättare då. Skillnaden mellan livet med Jesus och livet utan Jesus hade varit så stor att Richard Dawkins själv skulle springa mot närmaste kyrka. Ekvationen var enkel. Ju längre ner i mörkret man befunnit sig, desto större blev skillnaden när lampan tändes. När Jesus gjorde allting nytt.

Vi är en sällsynt art, vi skandinaver. Vi har vårt lilla hörn av världskartan men bara ett par länder bort finns resten av världen – de som är religiösa i sitt väsen. I Mellanöstern går man till moskéer, i delar av Afrika dansar man runt totempålar, i Sydamerika hänger man krucifix runt halsen, i Asien sitter man i skräddarställning och besöker tempel av olika slag och i en tegelvilla i norra Skåne satt yngsta sonen och läste ”Gud som haver” på sängkanten. Vi vill gärna tro att det vi gör är bättre eftersom kristendomen är en bättre religion, men kom igen. Det är en dåres försvarstal.

Religion tar kål på människorna, ni vet det va? Jag försöker ibland hitta något att likna det vid, men alla bilder jag kommer på är för snälla. Det är som en riktigt klen man, oförmögen till det mesta, som envist klamrar sig fast på en människas rygg och tar stryptag med sina svaga nypor. Sakta försvinner syret, sakta faller man till marken, sakta tappar man bort livet självt. Man ber, böjer knä, köper fromma tavlor, utför ritualer. Skrattar allt mindre.

Jag blir inte förnärmad när jag hör Dawkins säga att religioner förgiftar allt. Jag går inte i polemik när någon kastar ur sig en ogenomtänkt kommentar om att bara religioner orsakar krig. Båda dessa påståenden är givetvis felaktiga i sak och jag har inget emot att en och annan protesterar, men själv sitter jag mest och nickar. För faktum är att även om de har fel i sak så är själva essensen inte långt ifrån sanningen. Nej, religioner orsakar inte alla krig, men ja, de orsakar många. Nej, religion förgiftar inte allt, men ja, det förgiftar mycket.

Det fanns en tid då jag suckade över min fina bakgrund, men den tiden är förbi. En och annan kan identifiera sig med gangstern med två kulhål i bröstet, men miljarder människor på vår jord kan identifiera sig med den fina religiösa killen som visste precis hur man skulle be. När ämnet kom upp i min ungdom sa jag ofta att det inte var en religion, utan en relation. Den är klassisk, ni har säkert hört den. Sen ägnade jag inte den relationen en enda tanke förrän nästa gång samtalsämnet kom upp. ”Det är en relation”, intygade jag då igen, som ett mantra. Sen fanns det tider då jag istället för att helt ignorera Jesus mellan söndagarna gick all-in i allt som religionen hade att erbjuda. Jag skulle be i en halvtimme eller så skulle jag be i en timme och för att jag inte skulle fuska satte jag en timer. Sen ägnade jag mina sextio minuter åt en långsam nedräkning innan det befriande ljudet slutligen frisläppte mig till det jag egentligen ville göra.

Ser ni mörkret i det? Ser ni hur långt ifrån en kärleksfull relation det är?

I höstas skrev jag manus till en julföreställning och i en kort episod beskrevs tomten som det där barnet som skriker och gormar så högt på kalaset att han tar all uppmärksamhet. Födelsedagsbarnet glöms bort i allt kaos. Religion är också en sådan tomte. Föräldrarna jobbar så hårt med att kalaset ska bli perfekt att de glömmer bort att fira den lille pojken. Människor vill så gärna hitta Gud att de skapar oändliga ritualer för att nå fram till honom. De bygger kyrkor och moskéer, de skriver sånger de ska sjunga, de lär sig dikter utantill som börjar med ”Fader vår” eller ”Allahu akbar”. De designar speciella kläder som ska bäras när man leder de församlade genom alla sånger och böner, man syr hattar och tränar utvecklar handrörelser. Men mitt ibland dem sitter födelsedagsbarnet och undrar varför ingen ser på honom, varför de är så upptagna med allt det där andra, varför de inte bara kan släppa allt det där och fullständigt ge sig hän åt honom.

Det hela är mycket enkelt. Gud gjorde människorna. Han älskade dem, umgicks med dem, gav dem allt de någonsin kunde önska sig, fyllde hela tillvaron med vackra fruktträd, som miljoner utropstecken på hans kärlek till dem. Och som ytterligare ett tecken på hans kärlek till dem lät han ett frågetecken växa upp bland alla träd. ”Älskar du mig?” var frågan som växte där, på gott och ont. ”Vill du vara med mig?”

Ni kan historien. Pinocchio lämnade sin Geppetto för att testa lyckan utan honom, fann att problemen bara växte för varje år som gick och hur de än försökte blev näsan bara längre och längre. Sjukdomarna växte. Krigen exploderade. Jorden åt mer och mer upp sig själv. Så kom Jesus och tog hand om allt det där som vi inte fixar själva. Ett kors restes upp som ett utropstecken som basunerade ”Jag älskar dig” och som ett frågetecken som undrade ”Vill du vara med mig?”

Jag har inget som helst intresse av att försvara religioner. Jag betackar mig från att bli kallad religiös. Jag flyr från det, mer och mer med åldern. Jag har inte tid med det, har inte lust till det, har inte hjärta till det. Det pumpar för mycket där inne. Jag vill inte degradera Jesus till en simpel religionsstiftare. Jag vill inte förminska honom till en helig man från förr, vill inte förneka honom en enda droppe blod som pumpas genom mitt bröst.

Jag vet att jag misslyckas nu. Jag skriver hela tiden, jag övar och övar, försöker bli bättre, försöker hitta de där orden som jag aldrig hittar. Det är en känsla jag försöker beskriva, kanske en uppenbarelse, som handlar om religioners begränsning och deras otroliga bedräglighet. Bakom den religiösa dimman finns en riktig Gud som älskar med en riktig kärlek. Den är inte metafysisk, svävande, abstrakt. Den är röda och vita blodkroppar som rullade nerför en träbjälke, den är en törstig strupe, darrande lårmuskler. Den är ett Pang, Pang, och två spikar genom hans händer.

Förstår ni vad jag försöker säga? Den är en knarkares totala förvandling i samma sekund som han vände sig till Jesus. Den är omedelbar frihet från narkotikans abstinens. Den är det nya livet som en gängmedlem med två ärr på bröstkorgen erbjöds. Den är döva öron som öppnas när Jesus flyttar in, den är blinda ögon som ser och sjuka kroppar som får omedelbar och övernaturlig hälsa. Den är allt detta, den kärlek som exploderar varje gång någon ropar på Jesus. Den är en fina pojkens frihet från religionens blytunga ok, och han önskar sig ingen annan bakgrund längre. Han önskar sig inga ärr över bröstkorgen, för han har blivit befriad från det gissel som miljarder människor fortfarande lider under.

Jag vet att jag misslyckas nu, men det jag försöker säga är att skräddarställningar och rökelser bara är plast. Det är ihåligt, och du är bättre än så, du är värd mer än så.

Den saknar nyans, den här texten, men jag kan inte hitta någon anledning att bry mig. Varför ska jag försvara den dimma som hela tiden hindrar människor från att hitta Gud? Jag har inte tid med det, har inte lust till det, har inte hjärta till det. Det pumpar för mycket där inne.

Det religiösa livet jagar mig ständigt. Det vill fånga mig igen.

Men Jesus, jag jagar dig.

Vad tycker du?