En av barnens favoritfilmer är Dumma Mej. Det gör ont att skriva så, det liksom sticker i mina ögon, fingrarna kämpar förtvivlat att inte lyda signalerna från hjärnan, men till slut måste jag ändå skriva just så. För filmen heter “Dumma Mej”. Inte “mig”, som ju är det enda rätta.
Huvudkaraktären i den filmen gör filmen. Han är så skönt elak och så pratar han med sin brytning och så plingar det på dörren och han suckar över att någon stör honom i hans eget hem och på vägen till dörren säger han “Åh… Är det inte det ena så är det hopplöst”. Lite senare går han fram till grannen och klagar på att dennes hund gjort toalett av hans gräsmatta, och när grannen försvarar sig så slänger filmens huvudkaraktär in ett hot på ett helt genialiskt subtilt sätt:
– Din hund har lagt små bomber på min gräsmatta igen.
– Ja men du vet, det är ju sånt hundar gör.
– Ja. Om de inte är döda. Haha! Nej, jag bara skoja. Men det är ju sant.
Dumma Mej – rekommenderas. Kul och, som de flesta barnfilmer, rätt så fin på sina sätt.
Det var kvällens första tips. Kvällens andra och sista blir en serie som – såvitt jag förstår – har vunnit fler Grammys för bästa komediserie än någon annan, men som nästan ingen har sett mer än ett eller tre avsnitt av. Frasier, gott folk. Frasier är en radiopsykolog som efter skilsmässa flyttar tillbaka till sin gamla hemstad Seattle, skaffar fin lägenhet och motvilligt låter sin gamle far bli inneboende. De skaffar en sjukgymnast till hushållet, den brittiska kvinnan Daphne Moon, och så spenderar han dagarna med att spela in live-radio på KACL och kvällarna med att äta på fina restauranger, orera på finfranska och tillsammans med sin bror hänföras av operor och fina årgångar av sherry.
Hans bror ja. Det är med honom som serien börjar och slutar, står och faller. Niles Crane, även han psykolog till yrket, finsmakare i själ och hjärta och hopplöst hemligt förälskad i sin pappas sjukgymnast Daphne. Om ni inte kräver att humorn ska vara omedelbar utan snarare lite dold där under alla samtal så är Frasier en fantastisk underhållning. Parodi på det så kallat fina folket som har en fasad att tänka på, som skulle skämmas halvt ihjäl om de skulle synas köra en kombi, som måste närvara vid varje operapremiär för att ingen må tro att de inte lyckades få biljetter. Och så Niles alltså. Han är helt enkelt väldigt, väldigt rolig. Avslutar här med två minnesvärda citat från de elva säsongerna som alla står givakt som DVD-boxar i min filmsamling:
Vid kaffebordet på Café Nervosa ursäktar Niles sig från sällskapet:
– Well, I have to go. I’m conducting a seminar in multiple personality disorders and it’s taking me forever to fill out the name tags.
Och en annan gång när Frasier ville få sin bror att stanna på en kopp kaffe:
– No, I can’t. I’ve got this fear of abandonment class today and I’ve already been a no-show twice.
Enjoy!