Jag har aldrig träffat någon som varit ointresserad av religion. Bara en sådan liten iakttagelse är ganska intressant. Och då menar jag inte att alla jag mött varit intresserade på ett sådant sätt att man av god uppfostran och allmänt hyfs ställer upp på att lyssna i några minuter när ämnet dyker upp i ett samtal. Jag menar på det sättet att så fort man halkar in på området så stannar man där. Man fortsätter prata, fråga, diskutera. Man fortsätter lyssna – så länge lyssnandet görs av båda parter.
Vi måste stanna kvar där. Vi måste ställa några frågor om detta märkliga. Ni vet, när man stöter på ett så osannolikt fenomen som att hundra procent av alla människor på jorden tycks vara omåttligt intresserade av ett visst ämne, så är det dumdristigt att inte stanna kvar där, att inte ställa följdfrågor. Det är inte ofta man hittar sådana ämnen.
Alla vill veta och diskutera, alla vill säga vad de tror och inte tror – och att de inte vet vad de tror. Ingen tror inget. En del kallar sig ateister, men få vägrar medge att de nog skulle lämna sin ateism för en stund om de låg i en skyttegrav och duckade kulor. Få vägrar medge att de ändå har bett en bön till en okänd Gud någon gång.
Man säger gärna både det ena och det andra om religioner och kyrkor och traditioner, men man är mer försiktig i sina ordval när man talar om Gud. Man kan förbanna en religion och allt som dess utövare ställt till med, men man förbannar inte Gud. Det finns något mystiskt, något heligt och majestätiskt, med begreppet Gud som inte gärna låter sig trampas på.
Människor är inte ateister. Agnostiker, på sin höjd, för något tror de på, och de är oändligt intresserade av ämnet. Ämnet ligger begravt djupt inom dem – inom oss – någonstans mellan sin dödsångest och sin längtan efter evigheten. Där ligger den och puttrar, och hittar sin väg upp till ytan genom damm och spindelnät så fort de lugna samtalen infinner sig.
Filosofer erbjuder svar på komplicerade frågor, men varifrån kommer frågorna? Vetenskapen försöker berätta varifrån mänskligheten är sprungen, men hur kommer det sig att någon ens ställt frågan? Varför undrar man vem man är? Varför har människor i alla tider sett upp mot en stjärnklar himmel och undrat ifall det finns något mer? Varför har alla folk – hur isolerade de än varit från alla andra folk – levt ut sina respektive religioner? Varifrån kommer denna längtan som drabbar både kungar och bönder, professorer och gängmedlemmar, operasångare och hårdrockare?
Evigheten finns i varje människa. Den föds inte vid döden. Den existerar inte bara i filosofers formuleringar. Den är inte en flummig idé om att en fjärils vingslag fortsätter att snurra varv efter varv runt jorden. Evigheten är absolut. Den kommer från en evig Gud som formade människan efter sin avbild. Och som en avbild av en evig Gud är du och jag eviga människor. Det är därför du är lika intresserad av ämnet som jag. Det är därför det inte finns några ateister, när det väl kommer till kritan. Det är därför alla folk i alla tider har sökt efter något mer. Och inte bara alla folk, utan varje liten individ.
Det handlar nämligen inte bara om ett intresse som på någon vänster lyckats fånga alla människors uppmärksamhet. Det handlar om vem vi är. Jag sover inte för att jag är intresserad av sömn. Jag äter inte för att jag är intresserad av mat. Jag äter och sover därför att det är sådan jag är. Mat och sömn är inget gemensamt intresse för alla människor på jorden – det finns bara något inom oss som skriker efter det. Vi behöver det. Längtan efter det övernaturliga, efter något mer, efter svar om evigheten, efter svar på vem vi är i ett oändligt kosmos är inte ett intresse som alla råkar ha gemensamt. Det är bara sådana vi är. Det är så vi är skapade. Något inom oss skriker efter det.
Du kan försöka byta intresse. Du kan försöka ignorera ämnet. Du kan försöka intala dig själv att du faktiskt inte tror på något sådant, att det är meningslöst att ens diskutera det. Du kan stänga dina ögon och försöka föreställa dig att kärlek i sin renaste och vackraste form föddes ur en slump. Du kan försöka ignorera det självklara i att det först måste finnas en tanke för att det sedan ska kunna finnas en mening.
Du kan också försöka låta bli att sova.
Gud står inte i motsats till vetenskapen. Han förklarar den. Han gör den logisk. Vetenskap och Gud är inte bittra fiender. De promenerar över jorden hand i hand och är rasande överens. Det är människors filosofiska slutsatser och tolkningar av vad vetenskapen visar som ibland behöver korrigeras. Människors filosofiska tolkningar av vetenskapen kan ibland säga att mänskligheten har kommit till genom tidernas mest osannolika och otroliga slump. Men frågan som egentligen betyder något står kvar: Hur kommer det sig att någon ens har ställt frågan?
Först kommer tanken. Sen kommer meningen. Finns ingen tanke så finns inte heller någon mening.
Som CS Lewis har sagt: “Om det inte finns någon mening med livet så skulle jag aldrig komma på att det inte finns någon mening med livet.”
Vi skulle helt enkelt aldrig kommit på själva tanken att det eventuellt finns en mening med att vi andas, lever och är till.
Var nu försiktig. Tänk inte på vad jag har skrivit. Fråga dig inte ifall logiken går ihop. För varje gång du tänker på det, varje gång du ställer dig frågan om det finns ett högre syfte med ditt liv, så visar du dig själv att det gör det.
Jens Charlieson