För alla Er som älskar bra kärlekshistorier.

Posted on

Bara för att The Devine Romance är en så obegripligt bra bok, och bara för att jag idag hade tid att snabböversätta en del av den, bjuder jag här på två väldigt bra kapitel. Se det som en aptitretare, som förhoppningsvis får Er att genast beställa Gene Edwards mästerverk.

Kapitel 33

Den rikaste mannen i staden, och en farisé – rik och religiös. Sådan var snickarens värd denna kväll.

Han hälsades vid dörren till den lyxiga herrgården av en välklädd tjänare som snabbt visade honom genom hemmet och ut till en stor, öppen trädgård. Inte långt därifrån, på stadsmuren, kunde man se konturerna av väktarens torn under himlen som lystes upp av månens sken.

Mitt i trädgården låg en enorm duk som täcktes av ett ändlöst utbud av exotisk mat. Överallt, verkade det som, gick tjänare omkring, några ledde gäster till deras utvalda plats, andra kom ut med fler stora brickor av delikatesser till trädgården.

Bland de närvarande gästerna var stadens ledande medborgare.

Simon, som stod längst bak i trädgården, vinkade åt den unga profeten att komma och ta den näst högsta hedersplatsen i festlokalen. Värden ringde sedan i en liten klocka. Alla följde då sin värds exempel och böjde sina knän och började äta.

Där fanns musik, vin, skratt, och en atmosfär av skönt umgänge. Alla bevis pekade mot en trevlig kväll med en välbärgad värd och en berömd ung profet. Kanske skulle där även finnas tid att rikta några frågor till hedersgästen. Men så skulle kvällen inte arta sig.

Bara några minuter in i måltiden uppstod rörelse vid dörren, tillräcklig för att fånga varje ögas uppmärksamhet, vilket i sin tur orsakade en våg av viskningar. På ett ögonblick blev trädgården alldeles tyst. I dörröppningen stod en kvinna från gatan. Det högsta ljudet var nu hundra själars ansträngda andetag. Från någonstans kom orden,

Det är en hora!

Simon skämdes. Ett sådant intrång, av en kvinna från gatan, här… i hans hem. Med den här gästen närvarande. Ofattbart.

Under en lång stund stod kvinnan blickstilla i dörröppningen. Alla kände henne, och några förundrades över att hon varken var rädd eller skämdes. Hon verkade, snarare, harmonisk.

De undrade när den där skrikande, omänskliga attityden skulle komma fram, men några noterade att hon verkade förändrad på alla sätt.

Under tiden fortsatte den galileiska gästen att äta, utan att ens bry sig om att titta upp.

Den unga flickan började gå. Den elektriska spänningen i rummet svävade, för det fanns inget tvivel på hennes destination. Varje öga iakttog, nitiskt, hur den unga flickan rörde sig över gården och tog sin plats precis bakom den unga profeten, just vid hans fötter.

För första gången erkände nu mannen hennes närvaro, genom att vända sig och se över sin axel. Under ett ofattbart långt ögonblick rörde sig ingenting i rummet.

Den unga flickan tog upp en vacker vas från hennes klädnad, uppenbarligen fylld med någon exotisk och fruktansvärt dyr olja, vars innehåll otvivelaktigt representerade hela hennes samlade ägodelar. Med en ovanlig nåd och värdighet, på gränsen till vördnad, öppnade hon en ända av vasen och föll till sina knän. Hela trädgården fylldes omedelbart av en rik, förtrollande doft av exotisk parfym.

Simon stirrade, skräckslagen, försökte att inte tro att en oren kvinna befann sig på ett så kort avstånd från honom och precis vid den unge profetens fötter. Han vände sig till en av dignitärerna och sade i en viskning som ämnades att höras, ”Om den här mannen är en profet så vet han att hon är en kvinna från gatan, smutsig! Han kommer väl inte låta henne röra honom.”

Även andra viskade högt, ”Hon kommer inte röra honom. Han är en gudsman!” Den unga flickan började hälla den dyrbara oljan på snickarens fötter. När hon gjorde det, lyfte hon först sitt ansikte, sedan sin hand, mot himlen, medan varma tårar sakta rann nerför hennes ansikte. Snart föll tårarna på hans fötter och blandade sig med oljan.

Snickaren gjorde inget motstånd, inte heller rörde han sig.

Ett mummel av chockerad otro fyllde rummet när kvinnan av synd började bada hans fötter med olja och tårar. Kärleksfullt – till och med passionerat – böjde hon sig ner och började kyssa hans fötter.

Och från stadsmuren ropade kvällens väktare ut kvällspsalmen:

Du skall
älska Herren
Din Gud
med hela din själ
med hela ditt hjärta
med all din kraft.

Men ingen verkade ha hört. Och de som faktiskt hörde, förstod inte.

Med ett grepp runt flickans långa och vackra hår, snurrade flickan nu ihop det hårt till en handduk, och började torka hans fötter. Hon torkade dem torra – förutom från hennes nyaste tårar.

Vem, säg mig, är denna otroliga flicka?

Kapitel 34

”Simon”

Den unge profeten bröt sin tystnad i en stilla, oroväckande lugn, röst.

”Simon, du är en man som bryr dig om Guds vägar. Du har hållit denna bankett till min ära, har du inte det?”

”Ja, det är sant”.

”När jag kom in i ditt hem, Simon, fick jag ingen hälsningskyss på mina kinder; ingen tjänare tvättade mina fötter från dagens damm. Men denna kvinna som du har kallat en syndens kvinna har kommit och tvättat mina fötter, inte med vatten men med den dyrbaraste oljan… och med hennes tårar. Vad mer är, hon har kysst dem torra med sina läppar”.

”Simon, jag har en fråga till dig. Två män ägde stora skulder till en kung, men en var skyldig en större summa. Kungen förlät dem båda deras skulder. Vem av dem, Simon, skulle du anta älskade kungen mest?”

Simon hade fått en ljus rodnad i ansiktet av ilska och förödmjukelse. Han bet av varje ord i sitt svar.

”Ja, Herre, den som ägde den större skulden, antar jag”.

”Du har svarat rätt, Simon”.

Den unge profeten ställde sig upp, och när han gjorde det vände han sig mot flickan. Han räckte ut sin hand och lyfte henne till sina fötter.

”I sanning, den som förlåtits lite, älskar lite. Den som förlåtits mycket, älskar mycket”. Han stirrade rakt på den unga flickan… vars ansikte hade blivit en flod av gnistrande tårar.

”Du är förlåten och renad. Allt är borta, som om det aldrig varit”.

Den unga flickan såg på honom som om hon förstod den djupaste innebörden av varje ord.

”Nu, mitt barn, gå… och synda inte mer”.

Den unga flickan rörde sig inte. Istället föll hon, än en gång, till sina knän.

”Min Herre, och min Gud. Jag är renad… och jag ska inte synda mer. Men jag ska aldrig… aldrig… gå”.

One thought on “För alla Er som älskar bra kärlekshistorier.

Vad tycker du?