För någon månad sedan hade min son hosta. Det samlades en massa slem i halsen på honom och några få gånger när han hostade fastnade detta slem i halsen och störde hans andning. En av gångerna det hände ville det inte släppa efter en sekund. Det satt fast där i halsen och när sådant händer tar det inte många sekunder innan paniken brakar loss.
Hans ögon var vidöppna i ren skräck. Han förstod ju inte vad som hände, han är bara två. Han vände sig hastigt om och lät ögonen hitta snabbaste vägen till mig. I ren och skär panik tar han sina tre eller kanske fyra kvicka steg rakt emot mig, med båda armar sträckta framåt och uppåt. Rakt emot mig. “Bär mig. Bär mig.” Han visste inte vad han skulle göra eller vad han skulle ta sig till. Han visste inte vad som hände eller hur han skulle få det att sluta. Det enda han visste var att om han bara lyckades komma fram till pappa så skulle allt bli bra. Och pappa stod där intill honom, redo att lyfta upp, trösta och hjälpa.
Jag hade förstås ingenting med det lyckliga slutet att göra. Slem som fastnar i halsen på en tvåårig pojke med hosta lossnar snabbt igen. Men det visste inte han, han är ju bara två. Nästa gång kanske jag har ett finger med i spelet mot ett lyckligt slut, nästa gång kanske jag faktiskt kan göra ett halvt mirakel i min sons lilla liv. Hur som helst så är vetskapen om hans totala tillit till sin pappa lika fantastisk som skrämmande. Han räknar med mig. På alla sätt. Han räknar med att jag kan rädda honom från alla farliga situationer, att jag kan ta bort all smärta och torka alla tårar. Han räknar med att jag alltid finns där för att få honom att skratta när han behöver skratta och för att visa honom när det är säkert att gå över gatan. Ibland försöker han fly bort ifrån mig men han vill aldrig ha mig utom sikte.
Han lär mig saker hela tiden. Barnen är ursprunget, vi får aldrig glömma det. De är sådana vi var från början innan världen hann förstöra vår glädje, vår tillit, vårt totala beroende av någon annan. Att behöva någon annan är inte fult. Det är inte ett tecken på svaghet. Det visar ingen ynkedom. Det är ärligt. Och ärligt är starkt. Det finns så många som jag behöver i mitt liv. Det är bara en sak av tusen som min son lär mig.
“Om jag bara kommer till pappa så blir allt bra”, tänker jag ibland. Tar tre eller kanske fyra kvicka steg rakt emot Gud, med båda armar sträckta framåt och uppåt. “Bär mig. Bär mig”.
Och där står han alltid, precis intill, redo att lyfta upp, trösta och hjälpa. Redo att göra ännu ett mirakel i sin lilla sons liv.
Jens Charlieson