En filosofs ändlösa jakt på ett spöke.

Posted on

Det går inte att tänka sig till kärlek. Det är den bistra sanningen. Den trånande längtan för oss in i en evig rad av tankar men raden når aldrig fram. Den slutar där den börjar. Den är i hemlighet en cirkel som lockar världens filosofer med tomma löften om det stora svaret. Sekunderna tickar till år.

Goda tankar samlas på hög. Hos de tänkande varelserna blir högarna till berg och bergen kräver utrymme. Känslorna ursäktar sig försiktigt och erbjuder sin plats. Bergen breder ut sig men blir aldrig kärlek. Hur stora de än är, hur många de än är, så blir de aldrig kärlek. De blir en blek kopia. De blir en modern uppfinning med all världens teknologi, som förtvivlat försöker mäta sig mot det enkla. Mot det vackra. Bredvid står ett hjul i all sin självklarhet. Ett flin. Ett överlägset flin från ett hjul som aldrig behöver uppfinnas igen.

Kärleken ryms inte i tankar eller känslor. Den är ett stjärnfall från urtiden, ett absolut som ingen atom kan efterlikna. Som ingen tanke kan förstå. Den är ett stjärnfall från innan stjärnor fanns, ett meteoritregn som slog ner i mänskligheten. Den är ett andetag från den värld som är osynlig för människan som bara tänker, som bara känner.

Den förblir osynlig tills vi släpper vårt krampaktiga grepp om våra tankar, våra teser, våra teorier. Den förblir osynlig tills vi släpper allt. Andas ut. Och bara älskar.

Och då händer det. Precis som det hände för så länge sedan. Kärleken spränger sig fram. Det blir en explosion.

Och från ingenting.
Kommer allt.
Kärlek i sin renaste form, befriad från all logik och matematik, från alla tankar och godtyckliga känslor, i en krutdurk som tänds på av ett stjärnfall från urtiden. Allt exploderar. Och då kan allt hända. Då kan en hel värld födas.

The Big Bang.

Så är kärlek skillnaden mellan slumpen och planen.
Mellan vetenskapens och gudens Big Bang.
När Gud smällde ihop en värld så var kärleken själva syftet.
Men i slumpens värld är kärlek ett fabricerat ord, en nyckfull känsla, en filosofs ändlösa jakt på ett spöke. Han slits sönder på insidan. För slumpen, som han håller så kär, säger åt honom att han inte kan älska.

Men han älskar ju.
Förtvivlat.

Han tänker i cirklar och sekunderna tickar till år.

Förstår han, när åren börjar ta slut, hur utomjordisk kärleken är? Hur fri från fysik och kemi den är? Vågar han ställa sig frågan hur kärlek kan vara vackrare än hat om hela tillvaron är en enda sorglig uppvisning av slump?

Och vågar han undra varför han överhuvudtaget undrar?

Jens Charlieson

Vad tycker du?