En dag håller du andan

Posted on

Ibland finns allt jag vill skriva som en stor järnkula någonstans inne i mitt bröst. Stor som en fotboll försöker den ta sig ut, rakt genom min bröstkorg, men där är det stängt. Jag känner hur den liksom trycker på från insidan och jag tror mig nästan kunna se hur det hela buktar ut som en stor bula, som en utspänd ölmage under halsen.

Det verkar vara rena känslor som vill bli nerskrivna, men utan någon form och miljö blir de bara ord som radas upp efter varandra och förlorar allt sitt innehåll. Ingen blir berörd för att jag skriver ”kärlek”. Inget liv förändras för att jag skriver ”lycka”. Järnkulan behöver en kontext, en spelplan, ett språk som kan göra den begriplig.

Så nu sitter jag här och försöker hitta ett sätt för den att rulla ut i mina armar och fingrar och rakt in i min blogg. Känslorna, eller vad det nu är som vill bli riktiga ord och meningar, förbjuder mig att göra något annat just nu. Det är bra, för allt omkring mig är tyst och jag får en stund att tänka. Jag är rädd för att bli bortglömd men vill inte hamna i centrum. Jag är rädd om mina vänner, vill inte att de ska hitta för många nya vänner, sådana som är bättre och roligare än jag. Jag försöker krama dem som Lennie gjorde, där bland mössen och människorna. Jag gillar inte rampljuset. Jag står ut där, men trivs inte särkilt bra. Jag skulle gärna sitta i en morgonsoffa på TV och bli intervjuad men jag skulle inte vilja vara programledaren. Jag strävar efter ett rampljus som jag inte vill ha, och när för många lampor tänds skyr jag dem som en varulv om natten. Jag vill gärna vara Robin, men inte Batman.

Batman håller alltid i sin mikrofon. Han syns och hörs. Han skrämmer mig. Han slår ner sina fiender med stora ord, med ett bälte, en mantel och en dundrande bil. Han är extravagant i sitt väsen och han är min stora hjälte. Jag är inte Batman men jag är heller ingen åskådare. Jag är Robin. Och han sitter gärna där vid sidan om och skriker när det behövs, tar en mikrofon när det behövs, slår ner fienden när det behövs och känner hur järnkulan släpps fri från hans bröst därför att ingen känsla givits ett namn men ett sammanhang.

Det är här jag ska vara. Ensam, men med en hel värld som håller andan för varje ord jag författar.

Jens Charlieson

Vad tycker du?