Jag minns honom fortfarande, killen som satt på stentrappan utanför en skola i Bulgarien. Han var tjugo år och ögonen blänkte i motljuset, mer och mer tills en blinkning tvingade tåren att skapa sin bana utför kinden. Dagen innan hade han sett sitt första stora mirakel, han hade känt den hårda kramen från en man som inte längre var sjuk, han hade känt en annan mans tårar absorberas i sin ljusblå t-shirt. Jag minns Jens, 20 år gammal, en vårkväll i Bulgarien.
Jag är trettiotvå idag och alla de där tidiga versionerna av mig själv börjar kännas avlägsna. Jag har alltid varit sammankopplad med dem men nu börjar de flyta, märker jag, de börjar sväva och hur mycket jag än sträcker på armarna så kan jag inte riktigt nå dem. Jag minns tioåringen som på ett disco (för kalas hade blivit barnsligt) svarade “Evangelist” på frågan vad jag ville bli när jag blir stor. Alla undrade vad en evangelist var och inte ens min djupt rotade blyghet stoppade mig från att förklara att en evangelist var en sån som reste runt och predikade om Jesus.
Tioåringen var jag, men så känns det inte längre. Jag har blivit för vuxen, för tillrättalagd i min ålder och när jag ser min sjuåriga dotter så förstår jag den fina låten bättre än någonsin. ”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land”. Barnet har varit jag en gång och jag försöker fånga honom, hålla honom nära mig, berätta för mig själv att han är jag, men han blir mer och mer ett främmande folk och han bor i ett främmande, främmande land.
Femtonårige Jens åkte på konferenser och skrålade ut låttexter som handlade om att förändra världen. Han lyssnade på folk som sade åt honom att om ingenting händer – händ själv, och han tyckte att det påhittade verbet händ var kul. Och han skulle hända, drömmarna om att förändra världen skulle hända, så var det bara.
Jag minns 22-årige Jens. Han gick på bibelskola och livet var Jesus. Det fanns inget annat. Han gick upp tidigt på morgonen för att umgås med Gud och läsa sin Bibel. Klockan var så ung när den ringde att 32-årige Jens har svårt att förstå honom, svårt att förstå hur det gick till, svårt att minnas beslutsamheten som tvingade upp honom ur sängen. Vart tog den vägen? Var har jag förlagt den? Finns den kvar någonstans inom mig eller föll den mig ur händerna när livet av praktiska skäl tvingades innehålla mer än bara Jesus? Råkade jag lämna den ifrån mig när jag sträckte mina händer mot en blodig liten nyfödd flicka där på Akademiska Sjukhuset för sju år sedan? Eller tickar den inom mig, som en instängd bomb, som en liten gnista som väntar på en puff av syre?
Jag känner hur alla dessa tidiga versioner av mig själv försvinner bort i dimman, men soldaten jag aldrig varit befaller mig att ställa mig i ledet. ”Givakt”, ropar han och jag bäddar snabbt min soldatsäng och springer mot min plats. Jag lyssnar noga på vad han har att säga. Han talar om ansvar, och jag minns pojken som skulle bli evangelist för att det var hans enda sätt att uttrycka sin längtan efter Gud. Han talar om ansvar, och jag minns tonårspojken som skrek ut ”I’m gonna be a history maker” med målbrottsröst. Han talar om ansvar mot de drömmar som den unge Jens bar på, ansvar mot 20-åringens blanka ögon på en stentrappa i Bulgarien, en skyldighet att låta hans dröm om ett mirakelliv med Jesus gå i uppfyllelse. Vem är jag att stoppa honom?
Jag minns en version av mig som ville skriva texter som förvandlade världen, åtminstone för någon. Och jag vet att jag kan sluta skriva. Jag vet att jag kan sluta jobba så hårt. Jag vet att jag kan lägga mina pengar på semestrar och hus, på bilar och kläder med pressveck. Jag vet att jag kan sitta i soffan på kvällarna, hyra bra filmer och allt det där som jag ju faktiskt gillar, men jag minns en version av mig som ville förändra världen. Han andades igår, han satt på den här stolen igår, skrev ännu en text igår. Han bad till sin Gud igår, bad att han skulle få skriva en text som på riktigt betyder något, som inte bara ger likes och delningar och hejarop, som på riktigt gör en verklig och djup och äkta skillnad.
Jag minns mannen som satt på stentrappan i Bulgarien. Minns hur han tiggde och bad om att på något sätt få vara med. Det behövde inte vara fint, tänkte han, det behövde inte vara mycket, det behövde inte ge något som helst erkännande – bara han fick vara med. Han svävar inte bort ifrån mig längre, för min trästol står där intill och tillsammans ser vi de onådda folken och de är vår stora dröm. Vi vill vara med. Det behöver inte vara fint. Bara en enkel trästol och en enda text, någon gång, som får betyda något på riktigt.
Jag svarar tioåringen idag. Jag svarar femtonåringen, tjugoåringen och alla de andra som en gång drömde och längtade och hoppades. Det är mörkt ute. Bredvid mig står en mjuk soffa med kuddar och två varma filtar, men jag sitter på min trästol och skriver till mina drömmar om de onådda, ännu en kväll.
Händ, skriver jag. Händ.
Jens Charlieson