Du behöver inte lära dig fortsättningen på orden “Fader vår som är i himmelen”. Du behöver inte sluta svära, inte sluta ljuga. Du behöver inte lära dig att bära slips på ett bekvämt sätt, eller att skaka hand med ett värdigt leende. Du behöver inte pressa ner all din energi, all din livsglädje, allt som känns kul till en liten glasburk utan minsta lufthål och gömma den djupt i ditt innersta, för att tvinga fram ett stilla leverne som passar sig i en kyrka.
Dels skulle inget vinnas genom att göra så. Och dels är glasbruken redan upptagen.
Vad du behöver göra är att berätta för Jesus att du inte riktigt vet vem han är. Att han känns så främmande, så märklig på något sätt. Du behöver säga att så många versioner av honom har målats upp av olika människor, och därför kan du omöjligt veta vilken bild som liknar honom. Du behöver fråga honom vem han egentligen är.
Framför allt behöver du vara tydlig med att säga att om han finns, om han verkligen finns, så vill du få veta det. Att du inte är så tjurskallig att du med våld ska hålla varje dörr stängd för honom för all framtid, bara för att du minsann en gång har sagt nej. Du behöver viska att om han finns så vill du ha honom.
Du behöver säga att du inte riktigt passar med honom. Att du inte är fin nog eller helig nog. Du behöver säga att du svär ibland. Att du ljuger ibland. Att du aldrig skulle kunna vara så bra som skulle förväntas av dig. Och så behöver du se honom le och skaka på sitt huvud. Slänga ner en snabb blixt rakt ner i ditt medvetande som skulle ge en första skymt av det makalösa som skedde på en avrättningsplats för två tusen år sedan. Du skulle börja förstå vidden av det där utbytet där vi fick ge all vår skit till Gud, där Gud gav all sin frihet till oss. Du skulle känna hur lätt friheten är att leva med. Den väger lättare än en fjäder, den är en luftballongs varma luft. Du behöver känna hur allt raderas ut. Hur precis allting – hela ditt liv, hela din värld – hur allting blir nytt.
Du behöver be till Jesus nu. Du behöver berätta för honom vem du är. Vem du än är.
Den där blixten behöver penetrera den glasburk dit du pressat ner alla dina hemligheter. Den glasburken som du skapat för att alla dina hemligheter inte skulle tynga ihjäl dig. För att alla hemligheter inte skulle hämma all din energi, all din livsglädje, allt som känns kul. De skramlar och skriker där i glasburken, men de kommer inte kunna hållas kvar för evigt. När sista andetaget tas kommer glaset sprängas och alla hemligheter stiger till himlen som en unken doft som vittnar emot dig. Precis där behöver blixten träffa. Den behöver ta tag i alla dess hemligheter och all dess skit och visa dem det gamla korset där Jesus dog min död, och din död. Den behöver påminna dig om att glasburkens innehåll en gång har tyngt ihjäl Jesus, för att det inte ska tynga ihjäl dig.
Du behöver be till Jesus nu. Säga hej. Presentera dig. Du får gärna ha osäkerhet i rösten. Du får gärna undra vad i hela friden du sysslar med. För faktum är att Gud struntar blankt i hur det låter. Han struntar i den där svordomen du råkar få med i din första bön. Han struntar i den där whiskyn som fortfarande löper amok i blodet.
Det får låta hur som helst. Det får finnas vad som helst i ditt blod, i ditt vokabulär, i din garderob. Allt han vill är att du ska släppa ditt krampaktiga grepp om din glasburk med all din smuts och skit. Att du ska kasta ner ringen i Domedagsberget i Mordor, och be Jesus göra dig lätt som en fjäder. Han vill att du ska vilja ha honom. Att om han verkligen finns, så vill du ha honom.
Och det vill du ju.
Eller hur?
Jens Charlieson