Det är valår, men min röst kan inte köpas för pengar

Posted on

Det är valår i år, men ingen tycks vilja ha min röst. Den kanske är för dyr, eller också erbjuds helt fel valuta.

Det är klart, om man tänker att min och mina barns framtid uteslutande handlar om pengar, så står alla partier som vältaliga gatuförsäljare och lockar. Alla kan prata om pengar. Därför blir valet väldigt enkelt för alla dem som tror att en stark ekonomi kommer hålla rakbladen borta från unga tonåringars armar. Men jag är inte en av dem som tror det. Så vem vill då ha min röst?

Vi minns alla Martin Luther Kings klassiska tal. Visst var det välformulerat och slagkraftigt, men det är inte därför vi minns det. Drömmen, hörni, det var drömmen som gjorde det. Och det är precis därför som varken Löfvens eller Reinfeldts tal från valåret 2014 kommer att hamna i historieböckerna, det är därför varken Sjöstedts eller Hägglunds talskrivare kommer att lyckas. De saknar drömmar. Eller så har de glömt att prata om dem. Eller så nämner de drömmarna emellanåt men allt det där storslagna och vackra som de innerst inne vill få fram dränks av matematiska uträkningar som ger mig en hundralapp mer eller mindre i fickan.

Jag är trött på blocken. Trött på höger och vänster, på blått och rött. Trött på siffror och hundralappar, trött på att bli tilltalad och omtalad som någon vars röst kan köpas med ekonomiska medel. Så billig är jag inte.

Någon behöver öppna sin mun snart. Någon behöver börja prata om sens och moral, om värderingar och om vilket Sverige de innerst inne drömmer om. Någon behöver berätta för Sverige att alla människor är lika mycket värda. Någon behöver berätta att den gamla kvinnan förtjänar precis samma snabba och professionella vård som när partiledaren ligger på sjuksalen. Någon behöver säga att om Karolinska Sjukhusets förlossningsavdelning hade plats för prinsessan Victoria så har de plats för nyanlända Fatima. Någon behöver berätta att den papperslösa mannen har rätt till ett precis lika varmt och kärleksfullt bemötande som diplomaten som landar på Arlanda.

Sen behöver han fortsätta, denne någon. ”Det mänskliga livet får inte kränkas, även om det bär smutsiga kläder, även om benen är täckta av intorkat kiss, även om man saknar tänder. Alkisar och de hemlösa, de är våra syskon och om inte våra hjärtan brister i tusen blytunga bitar när vi går förbi dem på gatan så är vi fattigare än dem”, precis så behöver han säga. ”Det mänskliga livet är det viktigaste vi har, det är själva anledningen till att vi gör politik”, säger han och han behöver fortsätta nu, får inte sluta, får inte stanna där, får inte bli rädd för blickarna. ”Allt mänskligt liv har samma rätt att leva. Allt mänskligt liv äger samma rätt att beskyddas, oavsett hudfärg, religion och ålder, oavsett om man är rik eller fattig, född eller ofödd – våra politiska muskler är till för att skydda dem”.

Kanske behöver han sluta sina ögon nu, kanske behöver han inbilla sig att det bara är han själv som står där i rummet och övar på sitt tal framför spegeln, kanske måste han intala sig själv att detta sker bakom stängda dörrar, och när han nästan tror på sin illusion så fortsätter han att öppna upp sitt hjärta inför kameror och ett helt folk som äntligen har hittat någon som vågar vara människa. ”Det mänskliga livet måste värderas så högt”, säger han nu i ett lugnt tempo som betonar varje ord, ”det måste värderas så högt av oss alla att ingen enda skadar sig själv eller andra, att ingen enda överväger abort”. Sen är han tyst, för han förstår att alla nu undrar om de hörde rätt, han är tyst några sekunder till, han låter det han just sagt sjunka in tills det helt sonika ligger där som en sanning i deras vardagsrum. ”Det mänskliga livet måste värderas så högt att ingen vill gå den vägen, att ingen ens överväger det, livet måste värderas så högt i vårt land att antalet oönskade graviditeter rasar.”

Och när han har sagt det lever han vidare i fem år innan han ställer sig på sin balkong på Lorraine Motel i Memphis där en enda kula tränger sig in genom hans högra kind och han faller tung till marken, och alla förstår att den politiker som har sagt allt detta radikala om hur vita och svarta, gamla och unga, rika och fattiga, födda och ofödda äger samma människovärde, att den politikern inte var någon mindre än Martin Luther King själv. Att om man gillar det klassiska tal han höll år 1963 så måste man också gilla de ord som sades av denne icke namngivne svenska politiker, som ännu inte finns.

”Jag har en dröm att den här nationen en dag ska resa sig upp och leva ut den sanna betydelsen av dess bekännelse: ’Vi tar dessa sanningar för givna: att alla människor är skapade lika’”.

Diplomaten och den papperslöse, skapade lika. Prinsessan Victoria och Fatima, skapade lika. Födda barn och ofödda barn, skapade lika. ”Alla är de våra syskon och om våra hjärtan inte brister i tusen blytunga bitar när de behandlas olika, när de inte välkomnas på flygplatsen, när de inte ens får en chans att leva, så är vårt rika land fattigare än ett afrikanskt flyktingläger där man ger sin vattendroppe till grannen.”

Precis så behöver han säga, den där politikern som vill ha min röst. Han hade fått den förbehållslöst, oavsett om han kallade sig vänster eller höger, oavsett om han bar röd eller blå slips, oavsett vilka ekonomiska modeller han trodde på. Säkert hade han hållit med Martin Luther King även på den punkten:

”Vi vägrar tro att rättvisans bank är bankrutt. Vi vägrar tro att det inte finns tillräckliga medel i den här nationens stora valv av möjligheter”.

För det uttalandet och många andra av samma art sköts han klockan en minut över sex på eftermiddagen den 4 april år 1968. Många håller med honom om alla människors lika värde, svart som vit, kunglig som papperslös, född som ofödd, men hela landet är hypnotiserat av den där extra hundralappen som jag kan få om jag bara röstar rätt.

Jens Charlieson

Vad tycker du?