Det är inte skrattretande, det ni gör mot Svantesson

Jag skulle vilja skriva om hur skrattretande hela situationen med vår nya arbetsmarknadsminister Svantesson är, men jag kan inte göra det. Hon har inte köpt Toblerone för skattepengar. Hon har inte tagit med familjen på dyra ”tjänsteresor” till Aruba och Hawaii. Ändå löper Sveriges stora journalistnamn amok, som sydafrikanska vithajar som fått blodvittring. De jagar henne med krigsrubriker.

För tio år sedan reste jag till ett muslimskt land för att predika om Jesus och läste då om landet att det fanns en uttalad religionsfrihet men att det inte fanns någon frihet alls i verkliga livet. Det var viktigt för landets anseende att religionsfriheten fanns där, tryckt med svarta bokstäver på ett vitt papper i en tjock bok, men man gjorde ingenting för att denna frihet skulle komma folket till del. Tio år senare befinner jag mig i Sverige och jag vet – för det har jag lärt mig i skolan – att det också här finns en tjock bok som med svarta bokstäver deklarerar att nämnd frihet även finns här. Jag vet att vi har religionsfrihet i Sverige, men nåde den minister som gör anspråk på sin frihet.

Jag skulle vilja skriva om hur skrattretande hela situationen med Svantesson är, men jag kan inte göra det. För det är de svartaste humorcellerna i vår kropp som det retar, det är den mörka humorn som tilltalas, men det hela är så mörkt och så fult att skrattet fastnar någonstans i halsgropen och stannar kvar där som en irriterande klump. Det är en vidrig journalistik vi har bevittnat den senaste veckan.

Låt mig vara tydlig här. Det är inte en märklig liten avart av en liten perifer religion som Svantesson ställer sig bakom (kanske hade mobben varit tystare då). Det är den klassiska kristna tron, den apostoliska trosbekännelsen, som församlingarna hon är och har varit medlem i ställer sig bakom. Ingen ytterlighet, på något sätt. Klassisk kristen tro på att det finns en god Gud som initierade livet och världen, som lät sin son Jesus betala böterna för dina och mina fortkörningar och övertramp, en Gud som fortfarande lever och älskar och hjälper varje människa som vänder sig till honom. Mer klassiskt än så blir det inte.

Vad menar då dessa journalister och fritidstwittrare att religionsfriheten ska finnas till för? Ska vi få tro på vad vi vill så länge det inte påverkar våra liv överhuvudtaget? Har ni tänkt på att ingenting fungerar förrän det används? Så om vi inte får använda får tro, varför ska vi då äga rätten till den? Varför ska vi ha rätt att äga en bil som vi inte får använda? En oanvänd bil tar mig inte till jobbet på morgonen. En oanvänd tro är ingen tro alls.

Ni gillar ju olika, det säger ni ju så ofta. Har vi nått gränsen, nu när klassisk kristen tro kommer på tal? Gillar ni inte den olikheten? Jag försöker förstå. Jag försöker förstå hur tankarna snurrar i de hjärnor som menar att vi helt bör diskvalificera en kvinnas ovanligt gedigna utbildning och erfarenhet, bara för att hon anser att abortfrågan är komplex. Både du och jag håller ju med henne om det, eller hur? Både du och jag förstår ju att 38000 årliga aborter är för mycket för vårt lilla land. Både du och jag förstår att de kostar alldeles för många krossade modershjärtan och stoppade fosterhjärtan. Både du och jag förstår att de kostar för mycket för att vi ska ha råd att fortsätta tiga ihjäl elefanten i det lilla svenska rummet.

Så varför ska hon diskvalificeras? För att hon inte anser att vem som helst ska få gifta sig med vem som helst? Men är inte även det en ganska komplex fråga? Vi vet ju att vi inte kan exkludera alla, så att ingen får gifta sig, eller inkludera alla, så att en mamma får gifta sig med sin vuxna son, en bror får gifta sig med sin syster, sju kompisar får ingå äktenskap med varandra. Gränserna finns redan där, ingen anser att vem som helst får gifta sig med vem som helst, så var ska gränsen gå? Det är en fråga som är värd sina diskussioner, och för att diskussioner ska vara mödan värt krävs olika åsikter. Det krävs olika infallsvinklar, olika tankar, olika bakgrunder, olika ställningstaganden.

Vilken tur då att ni gillar olika. Fortsätt med det.

Tumma inte med sanningen. Kalla inte klassisk kristen tro för sekterism. Kalla inte ett ifrågasättande av vår abortstatistik för fundamentalism. Det är lätt att använda sådana ord, jag vet. Men det är en lat journalists arbetsmetod. Det är ohederligt och fult.

Ingenting fungerar förrän det används. Om våra ministrars kristna, muslimska eller ateistiska tro måste gömmas där i garaget kommer de inte göra någon skillnad alls, alla kommer till slut att ställas i ett led, marschera med uniform och höga knän och ropa ut några statligt godkända slagord och det skulle låta ungefär så här:

Vi gillar lika.

Lämna ett svar till Anonym Avbryt svar