Jag förstår att det är otydligt i början, men alldeles strax kommer du förstå hur jag menar att yoga hänger ihop med de där fiskpinnarna man åt som barn. Minns ni dem? Mina favoriter var de som var sådär härligt gyllenbruna i färgen, så pass att det knastrade till lite extra i munnen när man tog första tuggan. Det fanns ju visserligen en risk att skorpan blev för hård, att det uppstod en spricka och att hela skalet lossnade så att det vita mjuka där inne blottade sig. Då var allt förstört. Man kunde försöka laga den med hjälp av fina gaffelrörelser men det blev aldrig riktigt samma sak, för man hade sett fisken som låg där inne. Och där hade vi problemet: Man älskade fiskpinnar, men man tyckte inte om fisk.
Egentligen har jag väl inte så mycket negativt att säga om yoga. Folk sträcker på sina muskler och det får dem att må bra och så säger de lite ”hum” och lite djupt, och så fokuserar de på sin inre frid. De pratar om det på busshållplatsen och på fikarasten, de frågar varandra vilken typ av yoga de sysslar med och så förklarar de vad de österländska orden betyder och hur själen kopplar med kroppen i varje utandning.
Jag skulle då kunna spela dum och naivt fråga dem vilken religion det är de pratar om, och de skulle titta på varandra och skratta över hur grovt jag misstolkat deras samtal. ”Det är ingen religion”, skulle de säga, ”det är bara lite yoga”. Jag skulle se frågande ut och de skulle intyga: ”Det handlar om träning och att hitta sitt inre lugn och har absolut ingenting att göra med de östasiatiska religionerna där yogan har sitt ursprung.” Och så där skulle samtalet fortsätta; mina skeptiska blickar mot deras försök att övertyga mig om att fiskpinnar inte alls kan klassas som fisk, att det knappt smakar fisk, att det överhuvudtaget inte har något med fisk att göra.
Det går inte att lyfta religionen ur yogan, så enkelt är det. Människor får gärna hålla på med hur mycket yoga de vill, men de bör förstå vad de gör. Du kan inte lägga en matta på golvet och noga rikta den mot Mecka, ta av dina skor, knäböja och säga Allahu Akbar och mena att det inte har något med religion att göra. Du kan inte sluta dina ögon och be till Gud, läsa Bibeln och lyssna på en präst i kyrkan och mena att det inte har något som helst med en religion att göra. Ja, du kan göra allt det där utan att på riktigt tro att en Gud faktiskt finns bakom det hela, men att helt frikoppla det från religion är omöjligt.
Nu lär man ut yoga till små barn i skolan, samtidigt som man förvägrar dem en skolavslutning i kyrkan. På så vis menar skolan sig vara religiöst neutral. Jag håller inte med. Det är som om de säger att de inte gillar fisk men de älskar de där gyllenbruna pinnarna som passar så bra med remouladsås.
Jag förstår att de allra flesta svenskar som utövar yoga, gör det av helt andra skäl än att rena de inre organen eller att förena sin mänskliga själ med brahman. De anser det bara vara en skön form av träning; de får regelbundna klasser, de får lugn och ro, de utmanas att bli starkare, vigare, lugnare. Allt detta stämmer säkert, men varje gång de praktiserar detta så fördjupar de sig i en religion som de vet väldig lite om. De sitter i skräddarställning och säger ”hum” men kunde lika gärna sitta på knä och säga Allahu Akbar. De står på ett ben i en position som skulle vara min balans övermäktig och fokuserar på sin andning men kunde lika gärna gjort några armhävningar och sedan läst ”Fader vår”.
De måste också förstå att när de sitter där inne i en pågående yogaklass så förvandlar de sig själva till dessa märkliga typer som går in i en moské eller som talar i tungor eller som dansar inför andarna vid en afrikans lägereld om kvällen. Det är helt okej att de är sådana, dessa yogautövare, men det vore olyckligt om de inte förstod det själva.
Jag är inte särskilt förtjust i religioner (vilket jag förklarat bland annat här och här). Du får tycka att islam är tokig och att kristna är galningar, om det är så du känner, men du kan inte stå i en yogaklass och peka finger åt religioner. Du kan inte skratta åt religiösa utövningar och rynka på näsan åt religiösa människor samtidigt som du talar dig varm om yoga. Testa nästa gång du står där i yogaklassen, så kommer du se att du står framför en spegel och pekar finger åt dig själv, skrattar åt dig själv och rynkar på näsan åt dig själv. För den där märkliga religionsutövaren på andra sidan spegeln – personen som ropar halleluja eller klär sig i en svart burka – det är du.
Jens Charlieson