Min dikt till min gudson Noels barndop:
Högt över havet svävar syftet.
Det är ständigt där, som ett sprängfyllt
moln som läcker.
Det ser ner på havet, som är det lilla.
Vågorna guppar omkring till ett unikt
mönster, som aldrig visats förr.
Varje sekund är unik.
De reser sig upp mot skyn, dessa vågor,
de dras upp mot himlen och bildar
hela havets fingeravtryck.
Så föddes ett barn, som är det stora,
och molnet släppte alla spärrar.
Ett ösregn av syfte och mening landade
i barnets innersta.
Där ropar det nu, där kommer det alltid
att ropa:
– Du är skapad, glöm aldrig det. Sju
miljarder människor liknar dig, men ingen
enda är dig lik.
Vågorna guppar längs hans fingrar och
bildar ett unikt mönster, ett fingeravtryck
som aldrig visats förr.
De reser sig mot skyn, dessa fingrar,
de pekar mot himlen, mot syftet som svävar där.
De pekar mot Gud och säger:
– Du skapade mig med ett syfte, jag glömmer
aldrig det. Sju miljarder människor liknar mig,
men den enda jag är lik är dig.