Jag antar att det bäst kan beskrivas som apati, de där tillfällena när man som barn satt kvar i soffan efter att kassetten snurrat färdigt i videospelaren och skärmen bara visade “myrornas krig”. Så kallade i alla fall min familj det när små svarta och vita pixlar kämpade mot varandra i en evig kamp som helt saknade vinnare. Där satt man i sin dekadens och stirrade för att man inte orkade sträcka sig efter fjärrkontrollen och byta kanal. Kan ni tänka er en sorgligare syn?
Vi bygger getton i Sverige. Vi har suttit i fina kostymer och noggrant konstruerat Rosengård. Vi har druckit kaffe med två sockerbitar och lite mjölk över ett konferensbord i ett rum vars ena vägg täcks av en whiteboard-tavla, och där har vi designat Fittjas arbetslöshet. Där har vi skapat Rinkebys utanförskap. Där har vi diskuterat oss fram till att vi måste låta Husby vara Husby, så att Danderyd kan få förbli Danderyd. Våra konferensrums verk sitter nu inramade på en whiteboard, som en illa målad Mona Lisa, och rummet fylls av nya kostymer, som fick växa upp i Danderyd. Nya polisorganisationer skapas för att möta hårt mot hårt. Vi måste, argumenteras det, minsann sätta stopp för allt detta fula som pågår i de soptippar vi skapade för att hålla den egna dörrmattan ren.
Resten av Sverige ser vilket problem det har blivit – det märks på både det ena och andra sättet – och man börjar undra vad som gått snett och vips så fanns där ett parti som verkar veta vad de talar om och de verkar veta vad problemet beror på och det verkar vara denna stora invandring som är själva roten till det onda. Så sitter de där i Fittja och Norsborg, oskyldiga och fina, och kan inte för sin värld förstå hur de kunde fly från ett krig i sitt hemland till det kalla kriget som kallas utanförskap. Som kallas de-får-väl-vara-här-bara-de-inte-stör-mig. Som kallas allt möjligt, men inget som rimmar med välkommen.
Poeten Langston Hughes skrev så bra om Harlem och alla olevda drömmar däri:
-
What happens to a dream deferred?
Does it dry up like a raisin in the sun,
Or fester like a sore and then run?
Does it stink like rotten meat
Or crust and sugar over like a syrupy sweet?
Maybe it just sags like a heavy load.
Or does it explode?
Tänk om det fanns en utomjordisk varelse som stirrade ner på jorden. Tänk om en livsform på Mars hade studerat mänskligheten på avstånd och sett oss alla som små myror som utkämpar våra små strider. Jag är övertygad om att om den livsformen är god i ordets enklaste mening så skulle de se det som väldigt attraktivt och vackert när människor tar hand om varandra. De skulle se hur striderna rasar i Syrien, hur människor från så många olika länder tvingas fly och söka ett nytt liv någon annanstans. Människor av alla olika traditioner och kulturer och nationaliteter och färger skulle blandas som myrorna på min barndoms TV och de skulle sitta kvar där och jag är övertygad om att de skulle älska vad de såg. Låt oss då slå fast en sak: att ta hand om varandra är gott. Och då måste frågan som Jesus en gång ställde, ställas ännu en gång: “Om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det?” Om vi bara tar hand om våra egna, vad gör vi för gott då? Gör inte maffian likadant? Nej, det som är gott, det som är rätt, är att ta hand om varandra över alla gränser, över alla etniciteter, över alla murar och nationsgränser, över alla färger och kulturer. Gränslöshet, gott folk. En gränslöshet som till och med – och nu tar jag kanske i – sträcker sig över förortsgränserna. Inte förrän alla gränser och skillnader mellan Fittja och Danderyd är utraderade börjar vi närma oss det som den där livsformen på Mars skulle kalla gott.
Låt oss inte rikta pekpinnen mot offret. Man flyr från ett krig till Sverige men tas inte emot i de fina områdena. Familj efter familj skyfflas in bland de grå tegelbyggnaderna där skolböckerna är inne på sina sjuttonde ägare, där fotbollsplanernas mål saknar nät, där papperskorgarna töms för sällan och där lärarna är ständiga vikarier. Låt oss inte rikta de arga blickarna mot dem. De har inte valt att sätta sina barn i de sämsta skolorna. De har inte valt ett efternamn som hindrar dem från de fina jobben. Begår Muhammed procentuellt sett fler brott än Kalle? Jag vet inte. Men jag vet att om så är fallet så beror det inte på att han heter Muhammed. Det beror inte på att hans hår är svart eller att han äter mat som inte luktar svensk husmanskost. Han är inte boven i dramat. Han är bara en i mängden av alla dem som tvingats in i ett hårdare liv än Kalle, vars pappa dricker kaffe med två sockerbitar och mjölk i ett konferensrum många murar ifrån Fittja.
Vad är det bästa vi har? Vilket är det bästa området i Stockholm? Var finns den finaste skolan? Var finns de bästa fotbollsplanerna och dansskolorna? Låt det vara platsen dit vi välkomnar nästa familj. Låt oss ge dem det bästa vi har, så ska vi få se hur gränslösheten kryddar vårt land med allt som Sverige saknar.
Det finns en livsform någonstans omkring oss, och hans intresse för oss är gränslöst. Han ser Sverige och hur vi hanterar dem som behöver vår hjälp och jag vill så gärna visa honom hur de vita och svarta myrorna omfamnar varandra i ett enda stort virrvarr. Han vet ju så väl vad vi alla vet; att ta hand om varandra är rätt. Och därmed är rasism fel, vilken form den än tar. Den svenska smygrasismen är kallare än en rakad skalle i en snöstorm.
Han hoppade in i vår teve en gång, den där livsformen från rymden, den där Guden som alla innerst inne fruktar. Han föddes som bebis bland gråa tegelbyggnader i utkanten av stan. Han levde som flykting i ett land som inte var hans eget, bland ett folk som inte pratade som han. Han växte upp i en familj som ingen ansåg fin och skulle säkert haft svårt att få de där fina jobben. Han levde för att döda allt som var ont. Och det fanns bara ett sätt, det visste han mycket väl, nämligen att lägga allt som var ont i hans eget bröst, i hans eget hjärta och sedan dö. Sagt och gjort. Där på korset plockade han på sig den rasism som han hatade så intensivt. Han föraktade lögner och svek, han grät när han läste om våldtäkter och barnmisshandel, hans hjärta gick sönder när han såg ensamhet och utanförskap, och han sög alltihop in i sin egen bröstkorg och det var så tungt för honom, det var så ofattbart tungt. Och när han sugit åt sig den sista gnutta ondska som någonsin kunde blåsa över jorden rann den sista droppen levande blod ur hans kropp, och han dog. Nu sitter han på sin tron och ser ner över Sverige och ser ett folkvalt parti som berättar för konferensrummens offer att de inte borde vara här.
Rasism är vidrigt, ni vet det va? Ni vet väl det, på riktigt? Öppna era armar. Utan reservationer. Utan baktankar. Välkomna, älska, bjud in! Döda varje cell av reservation och smygrasism. Låt oss ge våra nya vänner det bästa, det finaste, vi har.
Just nu sitter en stor del av Sveriges befolkning i sina soffor med fötterna på bordet och ser ett krig utspela sig framför sina ögon. De ser hur svenskar pratar om invandrare bakom stängda dörrar. De ser hur vita myror slåss mot svarta i en evig kamp som helt saknar vinnare. De sitter där i sin dekadens och stirrar på något som de innerst inne vet är så fel, så fult, så ovärdigt varje öppet samhälle, men de orkar inte sträcka sig efter fjärrkontrollen och byta kanal. De orkar inte sträcka ut sina armar och ta Muhammed i hand. Kan ni tänka er en sorgligare syn?
Jens Charlieson