Därför står jag stadigt med Israel

Posted on

Israel försöker febrilt stoppa terrorister från att skjuta sönder deras land och döda dess befolkning. Terroristerna gömmer sig bland sina egna civila som hamnar mitt i korselden. Vackra palestinska barn dör, och Israel får skulden. Det är en tragedi, det är sån tragedi att alla ord blir små och futtiga och löjliga.

Hamas har skjutit över åtta tusen raketer mot Israels civilbefolkning för att provocera fram ett krig som Israel inte vill vara en del av. Till slut har ändå Israels bägare flödat över och konflikten trappades upp, och jag vill ändå påstå att åtta tusen raketer vittnar om ett tålamod av modell större. Hur många raketer hade Norge hunnit skjuta in mot Sveriges civilbefolkning innan vi krävde att vår försvarsmakt skulle göra något åt saken? Hur många raketer hade vi kunnat skjuta över till Danmark innan vi fått svar på tal från de rödvita? Min gissning är att det hade börjat mullra ganska bra på våra regementen redan när den första lyftes mot skyn. En raket, vad var det? Två raketer, Norge beskjuter oss. Tre raketer, ska vi svara? Fyra raketer, nej vänta lite. Fem raketer, vänta lite till. 7999 raketer, nej inte ännu. 8000 raketer, så här kan vi inte ha det – vi måste få dem att sluta.

Det kan vara värt att fundera över om man verkligen kan sätta likhetstecken mellan mänskliga sköldar och omedelbar seger. Alltså, ska det verkligen vara så att om man bestämmer sig för att använda sig av mänskliga sköldar, vilket ju är Hamas sätt att kriga, ska motståndaren då bara lägga ner sina vapen och erkänna sig besegrat? Eller ska de ändå skjuta tillbaka, trots att man vet att en del av kulorna kommer att träffa på motståndarens sköld? När nu Hamas använder kvinnor och barn som sandsäckar runt sina skyttegravar, så lämnar de bara två alternativ till Israel: antingen skjuter de ändå, träffar sandsäckarna, träffar kvinnorna och barnen, eller så lägger de sig platt på ryggen och välkomnar en islamistisk terrororganisation att ta över det judiska folkets enda landstycke på jorden. Det är inget lätt val.

Även om det hade varit så att mänskliga sköldar innebar omedelbara segrar, så tror jag att få av världens arméer hade använt den metoden. Den är helt enkelt för grym. För de allra flesta är inte ens segerns sötma ljuv nog för att kompensera den beska eftersmaken av döda barn. Hamas verkar vara undantaget.

Hamas, alltså, jag har så svårt att förstå vad det är som får folk att sympatisera med dem. Oavsett vad deras mål är, och oavsett hur sakfrågan ser ut, så borde metoderna anses så avskyvärda att man bara inte kan applådera dem. Vilket motiv skulle kunna få oss att applådera terroristerna från elfte september? Vilka motiv skulle få oss att applådera självmordsbombaren som misslyckades på Drottninggatan i Stockholm? Vilka motiv skulle kunna få oss att applådera norrmanen som gick loss på en ö utanför Oslo? Vi gillar inte den typen av metoder. Vi tycker inte om den sortens krigföring. Ändå, av en anledning ingen har kunnat förklara för mig, applåderar så många svenskar terroristerna i Hamas som med precis dessa metoder attackerar judarna i Israel. Hur högt hade våra applåder ljudit om det inte var Israel de attackerade, utan vilket annat land som helst? Hade vi applåderat Hamas om de sköt raketer mot Stockholm? Eller New York? Eller Shanghai? Naturligtvis inte. Så vad är det som gör Israel så speciellt?

Israel sköt först, säger någon, och Hamas bara besvarar (med åtta tusen raketer) Israels oprovocerade attack. Först och främst verkar det högst osannolikt att Israel en dag skulle bestämma sig för att skjuta ner den smala landremsa som de gett bort i utbyte mot fred. Men om vi bortser från det osannolika i att Israels skott kom först, så har nu konflikten pågått under en så lång tid att det är nästintill omöjligt att avgöra vem som började. Konflikten har pågått i årtionden (årtusenden, om vi inte begränsar det till det nuvarande Israel) så till den grad att båda sidorna enkelt kan hitta anledning att skjuta om det humöret infinner sig. Hönan eller ägget. Israel eller Palestina.

Så, var är vi då? Vi har en tilltrasslad situation och vi kommer aldrig komma överens om huruvida hönan eller ägget kom först. Däremot har vi en demokrati till höna som gärna lägger ner sina vapen, och en terrororganisation till ägg som vägrar göra detsamma, som kommer att fortsätta skjuta och skjuta tills hönan ligger livlös och fjädrarna flyger i luften. Hamas kommer inte att sluta skjuta förrän Israel har upphört att existera, och detta gör de ingen hemlighet av. Med en sådan motpart är det svårt att diskutera.

Israel vill ha fred. Det vill inte Hamas. Och de är villiga att fortsätta offra sina kvinnor och sina vackra barn för att få världen att tro att Israel är bovarna i dramat. Jag är inte blind nog att tro att Israel är vår jords enda felfria land. Allt är inte försvarbart och lidandet är precis lika djupt på vilken sida av lägret man än befinner sig. Ett barn är inte först och främst israel eller palestinier, de är bara barn. Människor.

Vi står alla på samma sida vad gäller hemskheten i det mänskliga lidandet som denna konflikt orsakar. Jag lider med civila palestinier lika mycket som jag lider med civila israeler. Men äger Israel rätten att existera som stat? Ja. Har de rätt att försvara sig mot terrorister? Ja. Tar de till övervåld ibland? Säkert. Vill Israel sluta fred? Ja. Vill Hamas sluta fred? Inte förrän Israel upphör att existera. Vill Israel döda civila? Nej. Vill Hamas döda civila? Ja.

Vi kanske ska nöja oss där, för jag tror att den sista frågan ändå är den som bör tala om för oss på vilken sida vi ska stå. Israel vill inte döda civila, och de gör allt som står i deras makt för att låta bli. Hamas har under alla år gjort allt de har kunnat för att döda civila, och där finns den milsvida skillnaden mellan en modern demokrati i en annars omodern del av vår värld, och en terroristorganisation som inte hade dragit sig för att kapa fyra flygplan och störta dem rakt ner i Jerusalem den elfte september, om de fått chansen. För att skapa krig, och för att döda civila.

Israel har både juridisk och historisk rätt till landet och så fort Hamas och övriga grannar erkänner detta har vi fred i Mellanöstern. Äntligen.

Jens Charlieson

6 thoughts on “Därför står jag stadigt med Israel

  1. Ovanligt onyanserat inlägg…

    Du tror inte att konflikten hade lugnat sig lite om Israel hade lämnat sina illegala (enligt Genevekonventionen) bosättningar på ockuperad mark??? Man kanske kan vänta sig visst motstånd när 1 miljon palestinier blir bortforslade för att staten Israel ska bli till, och sedan nöjer sig inte Israel med det utan ockuperar ytterligare mark i Sexdagarskriget och börjar tränga undan palestinier som redan blivit bortforslade en gång tidigare!?!

    Sen vem som har ihjäl vem….det hade jag inte vågat nämna om jag stod på Israels sida.
    Enligt BTselem (israelisk människorättsorganisation) går det 6 döda palestinier på 1 död israel. Och av de döda palestinierna dör 99,7% på den av Israel ockuperade marken.

    Frågan är vem som är hönan och vem som är ägget…..egentligen?!?

    1. Hej Magnus H,

      Det blev ett sent svar, det här, så pass att du kanske inte ens kommer se att jag har svarat, men jag skrev min text en sen semesterkväll i Afrika så uppkopplingen har varit sporadisk. Hur som helst, några kommentarer om dina kommentarer:

      Onyanserat, ja kanske. Men inte mer än sedvanlig mediarapportering i svensk press. Mitt nyanserande bestod i att poängtera att jag inte är blind nog att tro att Israel inte gör fel, samt att varje individs lidande är precis lika sorgligt oavsett vilken sida gränsen de befinner sig.

      Jo, kanske hade konflikten lugnat ner sig om Israel hade gett upp sina bosättningar på Västbanken (jag antar att det är området du beskriver som ”ockuperad mark”). Konflikten hade lugnat sig, tillfälligt, men den hade inte nått en lösning. Grundproblemet är, som min text belyste, att Hamas och många av de övriga grannarna vägrar existera Israels existens och dess rätt till landet, och därför kommer bosättningarnas vara eller icke vara inte göra någon skillnad i konflikten, annat än på väldigt kort sikt.

      Så skriver du att Israel inte ”nöjer sig” med landet de blev tilldelade, utan att de ockuperade ”ytterligare mark i Sexdagarskriget”. Vem anföll vem? Vem var det som inte nöjde sig med situationen? Israel var nöjda, grannarna var inte det. Tvärtom har Israel vid flertalet tillfällen lämnat ifrån sig delar av den mark som FN gav dem 1947, i utbyte mot en fred som de fortfarande väntar på.

      Och till sist: vem dödar flest? Ja, även om siffrorna på hur många palestinier som har dött, och hur många av dem som har vart barn, oftast kommer från palestinska myndigheter (alltså i slutändan Hamas) som har allt att vinna på att deras motståndare framstår som skurkar, så är det ju ändå så att fler palestinier än israeler har skadats och dödats. Men det är precis detta min text handlade om: Situationen är precis sådan därför att Hamas väljer att kriga på det sättet. Det är sorgligt och en ynkedom, och Israel gör allt som står i deras makt för skydda den palestinska civilbefolkningen (eftersom Hamas vägrar), men det är fullständigt orimligt (och på sikt självmördande för en civiliserad värld) att mänskliga civila sköldar tvingar motståndaren att lägga ner sina vapen.

      Vi är inte helt överens, alltså, men tack för din kommentar!

      //Jens

  2. Shit. Trodde inte det fanns folk med den här ståndpunkten i Sverige. Du låter som en Israel i dina resonemang. I mina öron en massa dravel och det blir inte bättre av att du försvarar ditt inlägg igen när du får kommentarer på det. Zionist!

  3. Hej,

    Först lite kort om konflikten i stort. Sexdagarskriget var ett israeliskt angreppskrig (förvisso med bakgrund av upplevt hot). Grundläggande för en stats erkännande är att dess geografiska gränser är definierade. Detta har Israel vägrat och fortsätter att expandera sitt territorium på ockuperade Västbanken. När Israel fastställer de gränser man anser sig ha rätt till blir det lättare att förhålla sig till ett erkännande.

    Din beskrivning av konflikten är enligt min mening förvrängd. Du jämför det nuvarande kriget med krig mellan två suveräna stater, Norge och Sverige. Hade Egypten skickat raketer mot Israel skulle den liknelsen ha viss relevans.
    Hamas är ingen stat. De är en politisk och väpnad grupp som gör motstånd mot en ockupationsmakt som förvisso utrymt Gazaremsan men bytt militär ockupation och bosättningar mot blockad. Den krigföring som sådana grupper har till hands utgår ifrån att röra sig bland befolkningen. Historiska exempel på liknande krigföring är Sovjets Afghanistankrig, Vietnamkriget och partisankrigföring under andra världskriget. Säger du att skulden för den starkare partens guerillabekämpning ligger hos den part som beblandar sig med civilbefolkningen säger du också att skulden för de civila offren för sovjetiska och amerikanska bombmattor i Afghanistan respektive Vietnam ligger hos FNL respektive Mujahedin. Du säger också att tyska armens aktioner mot civilbefolkningen i jakten på gömda partisaner är partisanernas fel. Enligt den logiken bär Israel inget ansvar när palestinska barn som sökt skydd i FN-skolor lemlästas av israeliska granater. Enligt den logiken är Israel utan skuld när marknadsplatser blir begravningsplatser efter Israeliska anfall. Det är magstarkt.

    Med det sagt vill jag poängtera att Hamas inte är några förebilder. Det är djupt tragiskt att både det Israeliska och palestinska samhällsklimatet blir alltmer färgat av religiöst hat.

Vad tycker du?