Conchita, Putin och jag

Det är svårt att känna sig hemma i ett land som inte nämner något alls om att en man som heter Thomas bar klänning, men jublar över att han hade skägg. Hur gick det till, egentligen? Det är något med den här könlösheten som får mina ögonbryn att höjas. Jag läste igenom delar av Fi:s valmanifest och såg att om de får makten så kommer de införa ett tredje kön, och man kan ju räkna ut med asfalt och en kritbit att de kommer använda lördagskvällens resultat som ett skäggigt bildbevis på det skriande behovet.

Inget ont om Österrikes bidrag. Och inget ont om det krig som denne Thomas Neuwirth, aka Conchita Wurst, menar sig utkämpa mot intolerans och förtryck. Men det är precis som det brukar vara i krig när stämningen har trissats upp och orden blivit fyrkantiga. Det blir alltid så att den krigande sidan målar upp motståndarna som blodtörstiga tyranner, som galna vikingar som äter direkt från svärdet. Och när Conchita mot slutet av kvällen står och predikar sin politik till publikens och arrangörernas jubel – på en tillställning från vilken politik ska vara fjärran – så försöker han göra mig till en av de där vikingarna som hatar och slåss. Det var inte det jag tackade ja till, när barnen lovades en helkväll framför TV:n.

Så vad är det jag inte ställer upp på? Vill jag förtrycka människor som är förvirrade över sin egen identitet? Naturligtvis inte. Har jag en affisch med en duck-fejsad Putin hängande över min säng? Långt därifrån. Så vad är det då? Varför stämmer jag inte in i hallelujaropen? Varför ser jag inte det storslagna som alla andra tycks se i en mans skäggväxt?

Kanske lyckas jag förklara. Kanske inte. Och om jag misslyckas så är jag en förbrukad man i era ögon. Det får väl i så fall vara okej, för någon måste våga vara den där dåren som ställer sig mitt framför pansarvagnen i ett hopplöst försök att berätta för armén att jag inte är en soldat som de bör skjuta. Att jag bara är en civilist som inte vill bli träffad i korselden mellan en armé som accepterar allt och kräver allas fullständiga lydnad, och en rysk armé som vägrar acceptera några olikheter. Mellan dem står jag, mitt på det öppna fältet, för att säga att jag inte är från Sovjet, och att jag inte är från ett Sverige som tror att en folkomröstning kan rubba på biologin.

Jag vill inte låta raljant. Jag beundrar gärna Conchitas mod, att han vågar gå sin egen väg, att han orkar ta kampen för något som han tror på. Det jag ogillar, utöver att bli utmålad som en av Putins kompisar, är att man nu kommer att fortsätta göra människor som är förvirrade över sin egen identitet till reklampelare för en politisk agenda. Ett tredje kön är en kortsiktig lösning. Det ger människor en könstillhörighet som kommer att tillfredsställa vissa, men snart märker vi att inte ens det där extra könet räckte. Det finns fortfarande människor som riskerar att känna sig utanför, och så måste ytterligare kön skapas. Och så fortsätter det. Vi kan skapa politiska kön i all oändlighet men vi hittar aldrig hem. Inga själsliga sår läks.

Någon annan gång kan jag skriva mer om min kärlek till Stockholms homo- bi- och transsexuella, om hur jag menar att frågan måste bemötas, om de faktiska anledningarna till att jag tycker som jag tycker och allt det där andra som ju är så viktigt. Men det jag skriver om idag är den där civilisten som jag bestämt hävdar mig vara. Jag är ingen Putin, bara för att jag inte säger ja och amen till precis allting. Jag ogillar Putins vägar lika mycket som du.

Men jag uppskattar inte att bli kallad homofob, bara för att jag anser att den ursprungliga tanken var en annan, bara för att jag fortfarande anser att varje barn helst skulle ha en mamma och en pappa, eller för att jag ser precis det som biologin ser; att två kön existerar. De två kan inte raderas. Nya kommer inte att skapas. Jag ansluter mig inte till Conchitas och RFSL:s och vissa politiska partiers armé där man måste acceptera allt annars är man homofob, och jag tycker faktiskt att det är oerhört fult att tillskriva mig en medicinsk diagnos bara för att jag är av en annan åsikt.

Det är ett märkligt samhälle de försöker skapa – det måste ni hålla med om – när varje oliktänkande stämplas som sjuk. Jag har ingen fobi. Jag är inte det minsta rädd för människor som lever annorlunda liv. Jag gör det i allra högsta grad själv, åtminstone sett ur perspektivet från den lilla, lilla klick av jorden som vi råkar bo på. Jag är inte rädd, men jag tror att lösningen är en annan än att uppfinna nya ord.

Jag vill inte att Sverige ska vara ett Ryssland. Därför, bland annat, så vill jag inte att någon ska rösta på Fi. För när Putin tar sig friheter åt vårt håll, på samma sätt som han gör i Ukraina, har Sverige inget försvar om vi står under Fi:s ledning. De vill nämligen skrota försvaret helt och hållet. Hotet är obefintligt, menar de. De ger alltså Putin fri lejd in i vårt land, fritt fram att göra hans beryktade HBTQ-politik till Sveriges dito. Och så, kära barn, skjuter ett politiskt parti sig själv i foten.

För övrigt var det en fantastisk låt som vann i lördags. Alltså på riktigt, magnifik! Men om det skriver ingen, så här dagen efter att Eurovision Song Contest glömt bort musiken och blivit politik. Kanske dags för mig att ställa upp.

Jens Charlieson

Lämna ett svar till Anonym Avbryt svar